När ska man bryta kontakten med sin familj?

[Trasan]

Jag har ingen att riktigt prata om det här med och behöver verkligen hitta ett sätt som jag kan hantera det på resten av mitt liv. Så här var det. Jag var äldst, mobbad i skolan och utanför hemma. Fick ansvaret för två hästar som 11-åring, eget stall, mina föräldrar kunde ingenting om hästar och hjälpte inte till. Vi var två syskon som skulle ha varsin häst men jag var äldst och hade ett brinnande intresse och kunde mest av oss. Det fanns inte så mycket pengar i familjen så varje säck mat som skulle köpas eller skoning som skulle göras blev föremål för en massa tjat och bråk. Av mig, inte av mitt syskon. Jag framstod som bråkig och krävande. Jag var ofta arg på mitt syskon eftersom jag inte tyckte hen tog ansvar utan jag fick göra allt och framförallt "kräva" att saker skulle köpas som båda hästarna behövde. Jag ansåg väl någonstans att jag fick ta all skiten och hon åkte räkmacka utan ansvar och att behöva vara "den jobbiga".

Jag var mobbad i skolan och det gick såklart ut över min familj och jag slogs med mina syskon. Jag kan inte komma ihåg att det var särskilt ofta som jag slogs men det var mycket bråk. Att jag uppförde mig som jag gjorde skäms jag naturligtvis över men jag tror också att det var någon form av psykologisk reaktion (förskjutning). Jag minns också ÅR då jag inte pratade mer än absolut nödvändigt med min familj, framförallt inte med mitt syskon. Typ bara hej och gonatt. Försökte komma därifrån genom släktingar och BRIS men lyckades inte. Gjorde självmordsförsök osv.

Efter tonåren har jag varit artig och trevlig mot mina syskon och tänkt efter hur jag agerar så att jag inte ska såra någon och bjudit in till samarbete och erbjudit hjälp i alla olika situationer.

Nu efter 30 år inträffade en händelse där vilken annan människa som helst skulle ställt upp och hjälpt till. Jag har varit i en mycket utsatt situation och hade chansen till förändring. Mitt syskon förhindrade detta med motivationen att hen är rädd för mig och inte vill träffa mig dagligen. Det handlade om en kortare period. Våra barn har lekt och vi har varit på semester ihop tidigare och då har det aldrig varit tal om att hen är rädd för mig.

Jag blev så oerhört ledsen och besviken, dels på möjligheten jag missade (den hade förändrat hela min och min familjs livssituation), dels på att jag känner mig så dum att jag trott att vi har haft en familjerelation varjefall de senaste 10 åren.

Resten av familjen ställer upp på hens dåliga agerande men motivationen att de förstår hen eftersom jag utsatte hen för såna hemska saker .

Jag har minnen av många bråk och att jag slogs vid några tillfällen, inte särskilt ofta. Vi var dock aldrig vänner men det tror jag inte bara berodde på mig. Min mamma tar alltid hens parti och jag är ju än idag den som gör fel. Så fel att jag inte förtjänar att behandlas med respekt.

Jag vill bryta kontakten med min familj och har försökt med det nu i nåra månader. Men fast allt det här har hänt så kommer det inbjudningar till kalas, och ett allmänt oförstående råder. Jag känner mig jättesårad över allt som kommit fram, att min familj fortfarande hatar mig efter min barndom, att de på något sätt har låtsats att allt är bra men inte finns där när jag behöver dem så som jag har funnits där när de behövt mig.

Det finns ju barn i familjerna och jag känner att jag inte vill visa mina barn en sån ledsen förälder som inte mår bra i relation till resten av familjen. Framförallt så vill jag inte att mina släktingar skall förmedla att jag är en dålig människa för jag är inte det längre.

Man ska ta ansvar för det man gjort och jag står för det men jag kan inte ha varit ensam i min familj om att skapa missämja. Jag har inte själv skapat hela min egen barndom.

Hur ska man göra för att en sån här situation skall lösas som ligger så långt tillbaka i tiden? Jag känner så starkt att jag vill gå vidare och vara den personen jag är och inte lastas för den jag var och blev av mobbing och familjesituationen. Men barnen mister kontakten med kusiner och morföräldrar och vad är viktigast? Att man själv mår bra eller upprätthåller fasaden av den trevliga familjen när man vet att när det väl gäller så är det ingen där?

 

[WBanna]

Jag tycker att du ska låta dem läsa detta som du har skrivit i den här tråden. Du skriver väldigt bra och neutralt, trots att det är massor med känslor inblandade. Jag hoppas att det kan få dem att tänka till.

 

[Joslinjoh]

Jag har ingen att riktigt prata om det här med och behöver verkligen hitta ett sätt som jag kan hantera det på resten av mitt liv. Så här var det. Jag var äldst, mobbad i skolan och utanför hemma. Fick ansvaret för två hästar som 11-åring, eget stall, mina föräldrar kunde ingenting om hästar och hjälpte inte till. Vi var två syskon som skulle ha varsin häst men jag var äldst och hade ett brinnande intresse och kunde mest av oss. Det fanns inte så mycket pengar i familjen så varje säck mat som skulle köpas eller skoning som skulle göras blev föremål för en massa tjat och bråk. Av mig, inte av mitt syskon. Jag framstod som bråkig och krävande. Jag var ofta arg på mitt syskon eftersom jag inte tyckte hen tog ansvar utan jag fick göra allt och framförallt "kräva" att saker skulle köpas som båda hästarna behövde. Jag ansåg väl någonstans att jag fick ta all skiten och hon åkte räkmacka utan ansvar och att behöva vara "den jobbiga".

Jag var mobbad i skolan och det gick såklart ut över min familj och jag slogs med mina syskon. Jag kan inte komma ihåg att det var särskilt ofta som jag slogs men det var mycket bråk. Att jag uppförde mig som jag gjorde skäms jag naturligtvis över men jag tror också att det var någon form av psykologisk reaktion (förskjutning). Jag minns också ÅR då jag inte pratade mer än absolut nödvändigt med min familj, framförallt inte med mitt syskon. Typ bara hej och gonatt. Försökte komma därifrån genom släktingar och BRIS men lyckades inte. Gjorde självmordsförsök osv.

Efter tonåren har jag varit artig och trevlig mot mina syskon och tänkt efter hur jag agerar så att jag inte ska såra någon och bjudit in till samarbete och erbjudit hjälp i alla olika situationer.

Nu efter 30 år inträffade en händelse där vilken annan människa som helst skulle ställt upp och hjälpt till. Jag har varit i en mycket utsatt situation och hade chansen till förändring. Mitt syskon förhindrade detta med motivationen att hen är rädd för mig och inte vill träffa mig dagligen. Det handlade om en kortare period. Våra barn har lekt och vi har varit på semester ihop tidigare och då har det aldrig varit tal om att hen är rädd för mig.

Jag blev så oerhört ledsen och besviken, dels på möjligheten jag missade (den hade förändrat hela min och min familjs livssituation), dels på att jag känner mig så dum att jag trott att vi har haft en familjerelation varjefall de senaste 10 åren.

Resten av familjen ställer upp på hens dåliga agerande men motivationen att de förstår hen eftersom jag utsatte hen för såna hemska saker .

Jag har minnen av många bråk och att jag slogs vid några tillfällen, inte särskilt ofta. Vi var dock aldrig vänner men det tror jag inte bara berodde på mig. Min mamma tar alltid hens parti och jag är ju än idag den som gör fel. Så fel att jag inte förtjänar att behandlas med respekt.

Jag vill bryta kontakten med min familj och har försökt med det nu i nåra månader. Men fast allt det här har hänt så kommer det inbjudningar till kalas, och ett allmänt oförstående råder. Jag känner mig jättesårad över allt som kommit fram, att min familj fortfarande hatar mig efter min barndom, att de på något sätt har låtsats att allt är bra men inte finns där när jag behöver dem så som jag har funnits där när de behövt mig.

Det finns ju barn i familjerna och jag känner att jag inte vill visa mina barn en sån ledsen förälder som inte mår bra i relation till resten av familjen. Framförallt så vill jag inte att mina släktingar skall förmedla att jag är en dålig människa för jag är inte det längre.

Man ska ta ansvar för det man gjort och jag står för det men jag kan inte ha varit ensam i min familj om att skapa missämja. Jag har inte själv skapat hela min egen barndom.

Hur ska man göra för att en sån här situation skall lösas som ligger så långt tillbaka i tiden? Jag känner så starkt att jag vill gå vidare och vara den personen jag är och inte lastas för den jag var och blev av mobbing och familjesituationen. Men barnen mister kontakten med kusiner och morföräldrar och vad är viktigast? Att man själv mår bra eller upprätthåller fasaden av den trevliga familjen när man vet att när det väl gäller så är det ingen där?

Det du förklarar och beskriver är svårt! Jag anser att om man vill bryta upp med familjen så måste man kommunicera först.

Beskriv det du skrivit för din familj. Förklara vad du känner och hur detta förstör ditt humör och ditt välmående.

Jag har inte varit i din situation men det är nog ändå bra med kommunikation och blir det bråk även då så sluta höra av dig och gå på kalas.

Hoppas allt löser sig för dig i slutändan!

 

[Trasan]

Jag tycker att du ska låta dem läsa detta som du har skrivit i den här tråden. Du skriver väldigt bra och neutralt, trots att det är massor med känslor inblandade. Jag hoppas att det kan få dem att tänka till.

Just nu känner jag mig så sviken av dem så jag vet inte om jag vågar lämna ut mig mer till dem genom att läsa detta. Men jag ska tänka på det, tack!

 

[Trasan]

Det du förklarar och beskriver är svårt! Jag anser att om man vill bryta upp med familjen så måste man kommunicera först.

Beskriv det du skrivit för din familj. Förklara vad du känner och hur detta förstör ditt humör och ditt välmående.

Jag har inte varit i din situation men det är nog ändå bra med kommunikation och blir det bråk även då så sluta höra av dig och gå på kalas.

Hoppas allt löser sig för dig i slutändan!

Jag har inte hört av mig till dem sen februari nån gång. Mina föräldrar har tagit kontakt några gånger och jag har varje gång sagt att jag inte vill ha mer kontakt och att varje kontakt gör mig ledsen och sömnlös.

 

[Trasan]

Hur sätter man ner foten och biter ifrån när man inte blir respektfullt behandlad utan att bryta kontakten? Jag kan ju aldrig ändra på de andras upplevelser och tycker de att de har rätt att hugga mig i ryggen efter så här lång tid så vad kan jag ändra på?

Långt där inne så vill jag ju ha en normal familjekontakt men som det känns nu så litar jag inte på dem och vill inte dela med mig av något av mitt liv till dem.

 

[tanten]

Långt där inne så vill jag ju ha en normal familjekontakt men som det känns nu så litar jag inte på dem och vill inte dela med mig av något av mitt liv till dem.

Det vill vi alla. Tyvärr är inte alla familjer skapta för att fungera så. *vet*

Man ska inte behöva slå knut på sig själv för att fungera ihop med andra människor för den enda anledningen att man har gemensamma gener.

 

[EmmaW]

Man väljer inte sina föräldrar och man väljer inte den familj man föds in i. En del människor vill inte se att man förändras och dömer en för hur man var förr oavsett vad som skett. Människor ser och hör det dom själva vill, pratar du för döva öron så sluta tjata, du kan inte ändra deras åsikt om dig om dom själva inte vill. Krasst men sant. Människor som konstant får en att må dåligt är inga viktiga människor oavsett blodsband.
Ingen är perfekt, alla gör vi misstag men det ska vi inte betala för resten av våra liv.
Frågan här är väl vad du sätter för värde på dig själv?
Det är fullt möjligt att bryta med familj och släkt. Vill dom inte lyssna så dra den enkla versionen och lägg sen locket på. Alltid tuffast i början men det blir lättare med tiden.....

 

[TinyWiny]

För det första så ska du varken nu eller då behöva ta ansvar för vad du gjorde eller inte gjorde när du var ett barn. Så länge man är barn så har man väldigt lite att säga till om och jag tror inte att du var något undantag. Det finns alltid någon som har ansvaret för ett barn, sedan om hen tar det ansvaret är en annan sak men ett barn ska inte behöva ta ansvaret istället. Varken som barn eller som vuxen. Du ska inte behöva känna att du på något sätt behöver be om ursäkt för något du gjorde som barn. Det ansvaret är dina föräldrars. De skulle ha tagit hand om dig och inte slängt ut dig i kylan med benämningen bråkigt barn. Ett barn är en produkt utav sin uppväxt och det är först när man är vuxen som man kan börja ta ansvar för sina handlingar och välja hur man vill leva. Det kan man inte som barn. Det hade varit skillnad om du hade varit rent utstuderat elak som äldre tonåring eller som vuxen. Då hade de kunnat säga något men inte för något du gjorde som litet barn. Alla barn slåss mer eller mindre oavsett vad föräldrarna tror och att växa upp som det svarta fåret i en familj innebär att man inte bara tvingas slåss med sina syskon utan att man får slåss för sin överlevnad. För att överhuvudtaget få finnas. Att ditt syskon menar att hen är rädd för dig nu är ju enbart bullshit för att hen inte ville att du skulle få den fina chansen. Ren och skär avundsjuka alltså. Skulle detta varit ett problem så borde ditt syskon dels ha sökt hjälp för detta och dels avsagt sig all kontakt med dig och verkligen inte tillbringat semestrar ihop.

Om du skulle kunna gå tillbaka och se på din familj som utomstående med en vuxens ögon så hade du sett att du enbart fick ta skiten som det tyvärr ofta är i familjer som är dysfunktionella. Det hade egentligen ingenting med dig att göra som person utan det var det att du var stark och stod på dig och lät dig inte knäckas och då skylls allt på dig.

Min barndom var inte heller särskilt kul och den kantades av många problem där mina föräldrar menade att jag var orsaken. Det var så oerhört skönt att som vuxen få läsa i en av journalerna ifrån mina besök på bup hur mina föräldrar uppfattades. Psykologerna såg faktiskt igenom dem! Det var så fantastiskt skönt att få läsa detta och jag tror att du skulle behöva en liknande bekräftelse på att det var inte dig det var fel på. Det är din familj som är/var dysfunktionell. Nu kanske du inte får den möjligheten och du kanske inte litar på mig heller men läs på om dysfunktionella familjer så kommer du snart säga till dig själv, men det där är ju jag! Det var ju precis så det var! Du kommer att känna igen dig så otroligt mycket och kanske kan det få dig att börja läkas. I en familj som är funktionell händer inte sådant som hände i din familj. Där blir ingen utsatt för det ena eller det andra. Ingen åker räkmacka på någon annans bekostnad och ingen skyller på någon annan och föräldrarna ställer sig inte emot ett barn för de älskar och tar hand om alla sina barn lika mycket.

Jag förstår mycket väl att du vill bryta med din ursprungsfamilj och egentligen behöver du inte göra så mycket. Du behöver inte förklara eller försvara dig. Du behöver bara sluta svara när de ringer och du behöver inte bjuda in dem på kalas. Om de söker upp dig personligen så får du be dem lämna dig ifred. Du väljer själv hur mycket eller ens om du förklarar för du är inte skyldig dem något alls. Varför ska du umgås med människor som gör dig illa? Om det hade varit en vän till dig som hade gjort så att du missade den chansen så nog hade du avslutat den bekantskapen eller hur!

Blod är inte tjockare än vatten. Isåfall skulle vi aldrig kunna bilda nya familjer. Visst finns det de som gifter sig med sin kusin men det är ju inte så vanligt utan vanligtvis gifter vi oss/lever vi tillsammans med vår partner som vi inte är släkt med och de två skapar en ny familj. Antingen med gemensamma barn eller utan gemensamma barn men nog är vi en familj ändå även utan blodsband. En familj är minst två personer som älskar varandra och som väljer att leva tillsammans helt enkelt.

Man kan välja hur nära man vill ha människor. Precis som du väljer att ha din ev. partner och dina ev. barn nära dig kan du välja hur nära du vill vara din ursprungliga familj och dina vänner. Vissa vänner vill man träffa flera gånger i veckan men vissa vänner räcker det att prata med i telefon då och då. Vissa människor vill man ha nära och helst leva med dygnet runt medans andra träffar man helst bara en gång om året och knappt ens det. Det är ditt val. Gör det nu till ditt val. Nu kan du välja, det kunde du inte som barn.

 

[Pigan]

Man väljer inte sina föräldrar/släktingar men man väljer vem man vill umgås med.....

 

[mino]

Jag tycker att det låter som om du behöver mer svar på varför det blev som det blev nu än att ditt syskon blev rädd för dig. Kan du reda ut det med det syskonet? Finns det information som du inte har fått om detta?

Det är svårt att veta hur pass tolerant man ska vara mot sin familjs tillkortakommanden. Din klarar uppenbarligen inte av att hantera svårigheter inom familjen särskilt väl och det drabbar dig som fått rollen av att vara "problemet" om jag tolkar det hela rätt. Men är de onda människor eller är de bara svaga? Har de några goda sidor, det verkar ändå som om de vill ha kontakt med dig och att ni har haft 10 år av sämja nu som vuxna? Jag tänker att risken med att bryta med sin familj är att man gör dem till värre monster än vad de är och att det kan skada mer än läka att ta avstånd från nyckelpersoner i ens liv. Du kanske inte behöver vara så slutgiltig utan det kanske kan räcka med att du drar ner på kontakten till ett minimum ett tag och utvärderar hur det känns om ett halvår eller år?

 

[tanten]

Har de några goda sidor, det verkar ändå som om de vill ha kontakt med dig och att ni har haft 10 år av sämja nu som vuxna? Jag tänker att risken med att bryta med sin familj är att man gör dem till värre monster än vad de är och att det kan skada mer än läka att ta avstånd från nyckelpersoner i ens liv. Du kanske inte behöver vara så slutgiltig utan det kanske kan räcka med att du drar ner på kontakten till ett minimum ett tag och utvärderar hur det känns om ett halvår eller år?

Du har haft en bra uppväxt va?

Visst är föräldrar och syskon nyckelpersoner i ens lilv. Men det kan vara väldigt bra och oerhört destruktivt och dåligt. Vissa familjer mår bäst av att inte träffa varann.

Det kan vara oerhört svårt att begripa för den som haft en god barndom.

Själv kan jag ärligt säga att en av de bästa saker som skett i mitt vuxna liv var när mina föräldrar bägge dött och jag slapp dem. Trots att jag knappt hade kontakt med den ena så påverkades mitt liv ändå starkt.

 

[mino]

@tanten Nej tvärtom, jag var mycket nära att bryta med min familj när jag var i 20-årsåldern. Jag har även övervägt det under andra perioder. Men nu när jag är runt 40 och har egen familj och kan hantera mina föräldrar på den väldigt ytliga nivå som är den enda möjliga så är det okej och jag är ganska glad att jag inte har gjort det. Och självklart finns det föräldrar som man absolut ska bryta med, som konstant är otrevliga och mer eller mindre terroriserar sina barn mentalt, självklart ska man bryta med såna. Men det lät inte riktigt så i TS fall, som jag tolkar det hela.

Den största anledningen som jag ser det är som sagt att man själv kan må bättre av att orka ta ett vuxet perspektiv och se dem som svaga och ofullkomliga snarare än att distansiera sig från dem helt. Jag har distansierat mig från ett par människor i mitt liv och i de fallen så har det inte egentligen varit bra för mig (förutom som statement rent socialt mot personen), dessa personer har aldrig blivit helt neutrala för mig utan snarare personer som jag fortfarande kan undra lite över. Jag tror att om jag hade haft mindre drastiska avrundningar med dem så hade jag varit bättre rustad för andra relationer. Det är inte så att man bara när en negativ bild av de man säger upp bekantskapen med, det känns också som om det oundvikligen förstärker negativa bilder av en själv.

 

[Trasan]

Man väljer inte sina föräldrar och man väljer inte den familj man föds in i. En del människor vill inte se att man förändras och dömer en för hur man var förr oavsett vad som skett. Människor ser och hör det dom själva vill, pratar du för döva öron så sluta tjata, du kan inte ändra deras åsikt om dig om dom själva inte vill. Krasst men sant. Människor som konstant får en att må dåligt är inga viktiga människor oavsett blodsband.
Ingen är perfekt, alla gör vi misstag men det ska vi inte betala för resten av våra liv.
Frågan här är väl vad du sätter för värde på dig själv?
Det är fullt möjligt att bryta med familj och släkt. Vill dom inte lyssna så dra den enkla versionen och lägg sen locket på. Alltid tuffast i början men det blir lättare med tiden.....

Det är värdet på mig själv, att jag faktiskt är värd att inte behandlas som skit som blir allt viktigare för mig. Därför vill jag bryta. Fast jag vill inte det ändå men gaahh.... Kan inte se någon annan möjlighet.

 

[EmmaW]

Det är värdet på mig själv, att jag faktiskt är värd att inte behandlas som skit som blir allt viktigare för mig. Därför vill jag bryta. Fast jag vill inte det ändå men gaahh.... Kan inte se någon annan möjlighet.

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver.....jag ställde mig frågan vad det värsta som kan hända är om jag valde ut dessa blodbands-människor ur mitt liv som ändå bara fick mig att må dåligt. Men även frågan om vad det bästa som kan hända är?
Att man bryter med en destruktiv familjemedlem betyder inte att man slutar älska dom, bara att man faktiskt värderar sig själv mer och börjar inse sitt eget värde. En människa som är hel har inget behov av att hävda sig och nervärdera andra. Det är upp till var och en att bli hel. Det är inget du kan påverka men du kan välja själv om du vill ta del av och behålla den destruktiva delen i ditt liv. Du har alltid ett val...

 

[Trasan]

För det första så ska du varken nu eller då behöva ta ansvar för vad du gjorde eller inte gjorde när du var ett barn. Så länge man är barn så har man väldigt lite att säga till om och jag tror inte att du var något undantag. Det finns alltid någon som har ansvaret för ett barn, sedan om hen tar det ansvaret är en annan sak men ett barn ska inte behöva ta ansvaret istället. Varken som barn eller som vuxen. Du ska inte behöva känna att du på något sätt behöver be om ursäkt för något du gjorde som barn. Det ansvaret är dina föräldrars. De skulle ha tagit hand om dig och inte slängt ut dig i kylan med benämningen bråkigt barn. Ett barn är en produkt utav sin uppväxt och det är först när man är vuxen som man kan börja ta ansvar för sina handlingar och välja hur man vill leva. Det kan man inte som barn. Det hade varit skillnad om du hade varit rent utstuderat elak som äldre tonåring eller som vuxen. Då hade de kunnat säga något men inte för något du gjorde som litet barn. Alla barn slåss mer eller mindre oavsett vad föräldrarna tror och att växa upp som det svarta fåret i en familj innebär att man inte bara tvingas slåss med sina syskon utan att man får slåss för sin överlevnad. För att överhuvudtaget få finnas. Att ditt syskon menar att hen är rädd för dig nu är ju enbart bullshit för att hen inte ville att du skulle få den fina chansen. Ren och skär avundsjuka alltså. Skulle detta varit ett problem så borde ditt syskon dels ha sökt hjälp för detta och dels avsagt sig all kontakt med dig och verkligen inte tillbringat semestrar ihop.

Om du skulle kunna gå tillbaka och se på din familj som utomstående med en vuxens ögon så hade du sett att du enbart fick ta skiten som det tyvärr ofta är i familjer som är dysfunktionella. Det hade egentligen ingenting med dig att göra som person utan det var det att du var stark och stod på dig och lät dig inte knäckas och då skylls allt på dig.

Min barndom var inte heller särskilt kul och den kantades av många problem där mina föräldrar menade att jag var orsaken. Det var så oerhört skönt att som vuxen få läsa i en av journalerna ifrån mina besök på bup hur mina föräldrar uppfattades. Psykologerna såg faktiskt igenom dem! Det var så fantastiskt skönt att få läsa detta och jag tror att du skulle behöva en liknande bekräftelse på att det var inte dig det var fel på. Det är din familj som är/var dysfunktionell. Nu kanske du inte får den möjligheten och du kanske inte litar på mig heller men läs på om dysfunktionella familjer så kommer du snart säga till dig själv, men det där är ju jag! Det var ju precis så det var! Du kommer att känna igen dig så otroligt mycket och kanske kan det få dig att börja läkas. I en familj som är funktionell händer inte sådant som hände i din familj. Där blir ingen utsatt för det ena eller det andra. Ingen åker räkmacka på någon annans bekostnad och ingen skyller på någon annan och föräldrarna ställer sig inte emot ett barn för de älskar och tar hand om alla sina barn lika mycket.

Jag förstår mycket väl att du vill bryta med din ursprungsfamilj och egentligen behöver du inte göra så mycket. Du behöver inte förklara eller försvara dig. Du behöver bara sluta svara när de ringer och du behöver inte bjuda in dem på kalas. Om de söker upp dig personligen så får du be dem lämna dig ifred. Du väljer själv hur mycket eller ens om du förklarar för du är inte skyldig dem något alls. Varför ska du umgås med människor som gör dig illa? Om det hade varit en vän till dig som hade gjort så att du missade den chansen så nog hade du avslutat den bekantskapen eller hur!

Blod är inte tjockare än vatten. Isåfall skulle vi aldrig kunna bilda nya familjer. Visst finns det de som gifter sig med sin kusin men det är ju inte så vanligt utan vanligtvis gifter vi oss/lever vi tillsammans med vår partner som vi inte är släkt med och de två skapar en ny familj. Antingen med gemensamma barn eller utan gemensamma barn men nog är vi en familj ändå även utan blodsband. En familj är minst två personer som älskar varandra och som väljer att leva tillsammans helt enkelt.

Man kan välja hur nära man vill ha människor. Precis som du väljer att ha din ev. partner och dina ev. barn nära dig kan du välja hur nära du vill vara din ursprungliga familj och dina vänner. Vissa vänner vill man träffa flera gånger i veckan men vissa vänner räcker det att prata med i telefon då och då. Vissa människor vill man ha nära och helst leva med dygnet runt medans andra träffar man helst bara en gång om året och knappt ens det. Det är ditt val. Gör det nu till ditt val. Nu kan du välja, det kunde du inte som barn.

Tack, vilket bra svar! Jag läste om dysfunktionell familj och mycket stämmer fast jag kan identifiera mig med många av delarna men främst i syndabocken. Jag blev också den duktiga på mitt sätt (det är inget som någonsin har uppskattats eller uppmärksammats i min familj) jag blev bra på att rida och det uppskattades av många andra eftersom jag red många andras hästar. Det höjde väl mitt värde i mina ögon. Än idag med nu 30 års erfarenhet av hästar kan mitt syskon inte ta råd av mig eller uppskatta det jag erfarit under åren. Hen slutade med hästar när man behövde kämpa själv för det efter ca 6 år.

 

[Trasan]

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver.....jag ställde mig frågan vad det värsta som kan hända är om jag valde ut dessa blodbands-människor ur mitt liv som ändå bara fick mig att må dåligt. Men även frågan om vad det bästa som kan hända är?
Att man bryter med en destruktiv familjemedlem betyder inte att man slutar älska dom, bara att man faktiskt värderar sig själv mer och börjar inse sitt eget värde. En människa som är hel har inget behov av att hävda sig och nervärdera andra. Det är upp till var och en att bli hel. Det är inget du kan påverka men du kan välja själv om du vill ta del av och behålla den destruktiva delen i ditt liv. Du har alltid ett val...

Min familj lägger ju skuld på mig i även den här situationen; "hur kan du göra så mot barnen..." Jag motiverar det (för mig själv och även inför familjen) med att de har så många andra GODA relationer och jag lär dem att man är trevlig och artig och umgås helt enkel inte med personer som vill en illa, slår en, hånar en osv. Det finns så många andra som man kan välja i stället

 

[Trasan]

Jag tycker att det låter som om du behöver mer svar på varför det blev som det blev nu än att ditt syskon blev rädd för dig. Kan du reda ut det med det syskonet? Finns det information som du inte har fått om detta?

Det är svårt att veta hur pass tolerant man ska vara mot sin familjs tillkortakommanden. Din klarar uppenbarligen inte av att hantera svårigheter inom familjen särskilt väl och det drabbar dig som fått rollen av att vara "problemet" om jag tolkar det hela rätt. Men är de onda människor eller är de bara svaga? Har de några goda sidor, det verkar ändå som om de vill ha kontakt med dig och att ni har haft 10 år av sämja nu som vuxna? Jag tänker att risken med att bryta med sin familj är att man gör dem till värre monster än vad de är och att det kan skada mer än läka att ta avstånd från nyckelpersoner i ens liv. Du kanske inte behöver vara så slutgiltig utan det kanske kan räcka med att du drar ner på kontakten till ett minimum ett tag och utvärderar hur det känns om ett halvår eller år?

Det är min mamma som talar om för mig hur mitt syskon tar det här. Mitt syskon har egentligen alltid styrt dem genom att vara "den fina" medans jag har varit ärlig och rak "jag slog, det står jag för hen får själv berätta vad hen gjorde...." och hen berättade inte... enlig min mamma har det inte varit bra de här 10 åren heller som jag trott. Mitt syskon lindar de runt lillfingret tror jag, eftersom min mamma alltid för hennes talan. Jag har inte pratat med mitt syskon på ett halvår och bara med min mamma enstaka tillfällen. Jag orkar inte grotta ner mig i mer elände nu utan vill se framåt, därför har jag inte n¨n ambition att prata med mitt syskon. Jag kan inte ändra historien ändå.

 

[EmmaW]

Jag tycker du låter väldigt klok i din tankegång.