när personkemi mellan arbetskollegor inte funkar

[ellabellabus]

Jag har varit anställd på mitt jobb i snart 4 år och har trivts varenda dag. Men nu har jag hamnat i ett läge där trivseln är borta. Det handlar om att en nyanställd person (med tidsbegränsad anställning, dock ganska lång tid) med stort kontrollbehov vill att arbetsplatsen ska skötas på just hens sätt, vilket till viss del krockar med de arbetsrutiner vi haft där de senaste åren, som fungerat bra för oss andra. Vi är till viss del på varsin del av arbetsplatsen men våra uppgifter går i viss mån in i varandra. Vi som jobbar på "min del" av arbetsplatsen är nöjda med vårt arbetssätt och vi har chefens fulla stöd. Men personen ifråga kan inte låta bli att vara och peta i det vi gör, trots att hen egentligen inte har någon anledning att göra det. Hen sköter sitt jobb utmärkt i övrigt.
Jag är egentligen trygg i att jag är bra på mitt jobb och jag har verkligen chefens fulla stöd i det. Men min bakgrund, som hängt med mig från ungdomsåren, gör att jag tar oerhört illa vid mig av den här personens beteende. Det har gått så långt att jag inte längre tycker det är roligt att gå till jobbet. Mina arbetskamrater på min del av arbetsplatsen kan förstå min reaktion och håller med, men reagerar inte själva på samma sätt. Jag inser att min reaktion i detta ligger hos mig, men oavsett det så kan jag inte ha det så här längre. Den andra personen måste ändra sitt beteende om jag ska orka med att vara kvar på arbetsplatsen.
Min chef vet inte riktigt hur hon ska tackla situationen heller, utan att det blir helt fel. Ett av problemen är att arbetsplatsen är liten och jag måste jobba ensam med den här personen relativt ofta. Det går alltså inte att bara undvika personen ifråga.
Jag har talat om för chefen att jag kommer byta arbetsplats om det inte förändras, för jag kan inte ha det så här. Så chefen vet allvaret i det hela. (och är väldigt frustrerad över att en fast anställd som hon verkligen vill ha kvar känner att byte av arbetsplats är ett reellt alternativ just nu pga hur en tillfälligt anställd beter sig) Vi har en öppen och ärlig dialog om saken.
Jag förstår att det inte går att få bra råd om hur det specifika fallet ska lösas. Men, jag undrar om det är någon som har erfarenhet av hur man löst liknande problem, där det egentligen är personkemi och inställning till hur arbetet ska göras, som är problemet? Går det ens att få rätsida på det? Eller ska jag börja se mig om efter en ny arbetsplats direkt? Det är egentligen inte jättebråttom för vi har semester olika veckor i sommar, så det är först till hösten det blir skarpt läge igen.
Hur ska jag tänka?

 

[Gnist]

det egentligen är personkemi och inställning till hur arbetet ska göras, som är problemet? Går det ens att få rätsida på det?

Enligt min personliga erfarenhet, så nej. Tyvärr.

 

[Enya]

Om ni redan har fungerande rutiner, kan inte chefen hänvisa till dem när den nya är och ska ändra i saker? Att ni gör enligt rutinerna ni har?

 

[Philosophia]

Om ni redan har fungerande rutiner, kan inte chefen hänvisa till dem när den nya är och ska ändra i saker? Att ni gör enligt rutinerna ni har?

Precis! Det låter som en svag chef som inte kan ta ett samtal med medarbetaren, det kan ju sägas på ett bra sätt. T.ex. att det ofta är bra med driv och egna initiativ, men att samarbete och kollegial förankring i arbetssätt är nödvändigt för att arbetsplatsen ska fungera på ett bra sätt (ergo, att den nyanställda behöver backa lite och också foga sig till befintliga arbetssätt, samt att beslut om nya rutiner tas kollegialt och inte av enskilda medarbetare).

 

[Görel]

Jag tänker att det måste ligga på chefen att prata med den nya. Det kan vara bra att få in nya personer som ser på verksamheten med nya ögon, men samtidigt måste den som är ny vara lite ödmjuk och sätta sig in i rutinerna. Om det bara är så att den nya kollegan är väldigt ivrig och vill visa hur duglig borde chefen kunna guida personen hur denna bäst kan använda sin framåtanda. Att du har förståelse från chefen är ett stort plus.

En kompis råkade för en ny kollega som kom och skulle ändra alla rutiner som personal som jobbat ihop över tio år hade jobbat fram. Denne fick chefen på sin sida, det slutade med att alla sa upp sig och några år senare stängde verksamheten.

Men jag har också hört om de som fått nya överentusiastiska kollegor som lugnat ner sig efter ett tag när de förstått att de inte behöver vara så på hela tiden och att beteendet inte uppskattats av kollegorna.

 

[Luff]

Det är för jäkligt att en person får köra sitt eget race. Har just den upplevelsen just nu. Har funderat på att skriva en tråd. Vi är hjälplösa. Personen vill inte ingå i ett lag utan "äga" vissa arbetsuppgifter och kommunicerar NOLL. Det har slått sönder en extremt välfungerande arbetsgrupp. Vi vet inte vad vi ska göra efter att ha jobbat som sjutton med introduktion, delaktighet och samtal i snart 10 månader. Snart kommer det gå ut över resultatet. Vi kan inte maskera för målgruppen längre.

 

[strawberrysylt]

@ellabellabus Har chefen ens försökt prata med den nya? Borde inte vara så svårt tycker jag.

 

[bettysmatte]

Jag har varit anställd på mitt jobb i snart 4 år och har trivts varenda dag. Men nu har jag hamnat i ett läge där trivseln är borta. Det handlar om att en nyanställd person (med tidsbegränsad anställning, dock ganska lång tid) med stort kontrollbehov vill att arbetsplatsen ska skötas på just hens sätt, vilket till viss del krockar med de arbetsrutiner vi haft där de senaste åren, som fungerat bra för oss andra. Vi är till viss del på varsin del av arbetsplatsen men våra uppgifter går i viss mån in i varandra. Vi som jobbar på "min del" av arbetsplatsen är nöjda med vårt arbetssätt och vi har chefens fulla stöd. Men personen ifråga kan inte låta bli att vara och peta i det vi gör, trots att hen egentligen inte har någon anledning att göra det. Hen sköter sitt jobb utmärkt i övrigt.
Jag är egentligen trygg i att jag är bra på mitt jobb och jag har verkligen chefens fulla stöd i det. Men min bakgrund, som hängt med mig från ungdomsåren, gör att jag tar oerhört illa vid mig av den här personens beteende. Det har gått så långt att jag inte längre tycker det är roligt att gå till jobbet. Mina arbetskamrater på min del av arbetsplatsen kan förstå min reaktion och håller med, men reagerar inte själva på samma sätt. Jag inser att min reaktion i detta ligger hos mig, men oavsett det så kan jag inte ha det så här längre. Den andra personen måste ändra sitt beteende om jag ska orka med att vara kvar på arbetsplatsen.
Min chef vet inte riktigt hur hon ska tackla situationen heller, utan att det blir helt fel. Ett av problemen är att arbetsplatsen är liten och jag måste jobba ensam med den här personen relativt ofta. Det går alltså inte att bara undvika personen ifråga.
Jag har talat om för chefen att jag kommer byta arbetsplats om det inte förändras, för jag kan inte ha det så här. Så chefen vet allvaret i det hela. (och är väldigt frustrerad över att en fast anställd som hon verkligen vill ha kvar känner att byte av arbetsplats är ett reellt alternativ just nu pga hur en tillfälligt anställd beter sig) Vi har en öppen och ärlig dialog om saken.
Jag förstår att det inte går att få bra råd om hur det specifika fallet ska lösas. Men, jag undrar om det är någon som har erfarenhet av hur man löst liknande problem, där det egentligen är personkemi och inställning till hur arbetet ska göras, som är problemet? Går det ens att få rätsida på det? Eller ska jag börja se mig om efter en ny arbetsplats direkt? Det är egentligen inte jättebråttom för vi har semester olika veckor i sommar, så det är först till hösten det blir skarpt läge igen.
Hur ska jag tänka?

Har ni haft samtal TILLSAMMANS, dvs chefen, du och den nya kollegan?

 

[skiesabove]

Jag tänker att det enda du kan göra här och nu är att jobba med dina egna reaktioner, gärna med stöd av en terapeut. Enklare KBT för att handskas med reaktionen.

Har ni företagshälsovård?

 

[MiniLi]

Tänker också att chefen borde kunna prata med personen och tydliggöra att det är de befintliga rutinerna som gäller. I övrigt är det svårare när man bara liksom inte funkar så bra ihop personlighetsmässigt. Jag har också en kollega som periodvis driver mig till vansinne och det är svårt att göra så mkt sålänge personen inte gör liksom felaktigheter.

 

[Hermelin]

Min erfarenhet av liknande situationer är att det bästa man kan göra är att bara fortsätta att sköta mitt och ha en dialog med närmaste chef. Dvs chefen behöver veta hur kollegan uppträder men ansvaret för samarbete med kollegerna ligger på mig.

 

[Badger]

Jag har varit anställd på mitt jobb i snart 4 år och har trivts varenda dag. Men nu har jag hamnat i ett läge där trivseln är borta. Det handlar om att en nyanställd person (med tidsbegränsad anställning, dock ganska lång tid) med stort kontrollbehov vill att arbetsplatsen ska skötas på just hens sätt, vilket till viss del krockar med de arbetsrutiner vi haft där de senaste åren, som fungerat bra för oss andra. Vi är till viss del på varsin del av arbetsplatsen men våra uppgifter går i viss mån in i varandra. Vi som jobbar på "min del" av arbetsplatsen är nöjda med vårt arbetssätt och vi har chefens fulla stöd. Men personen ifråga kan inte låta bli att vara och peta i det vi gör, trots att hen egentligen inte har någon anledning att göra det. Hen sköter sitt jobb utmärkt i övrigt.
Jag är egentligen trygg i att jag är bra på mitt jobb och jag har verkligen chefens fulla stöd i det. Men min bakgrund, som hängt med mig från ungdomsåren, gör att jag tar oerhört illa vid mig av den här personens beteende. Det har gått så långt att jag inte längre tycker det är roligt att gå till jobbet. Mina arbetskamrater på min del av arbetsplatsen kan förstå min reaktion och håller med, men reagerar inte själva på samma sätt. Jag inser att min reaktion i detta ligger hos mig, men oavsett det så kan jag inte ha det så här längre. Den andra personen måste ändra sitt beteende om jag ska orka med att vara kvar på arbetsplatsen.
Min chef vet inte riktigt hur hon ska tackla situationen heller, utan att det blir helt fel. Ett av problemen är att arbetsplatsen är liten och jag måste jobba ensam med den här personen relativt ofta. Det går alltså inte att bara undvika personen ifråga.
Jag har talat om för chefen att jag kommer byta arbetsplats om det inte förändras, för jag kan inte ha det så här. Så chefen vet allvaret i det hela. (och är väldigt frustrerad över att en fast anställd som hon verkligen vill ha kvar känner att byte av arbetsplats är ett reellt alternativ just nu pga hur en tillfälligt anställd beter sig) Vi har en öppen och ärlig dialog om saken.
Jag förstår att det inte går att få bra råd om hur det specifika fallet ska lösas. Men, jag undrar om det är någon som har erfarenhet av hur man löst liknande problem, där det egentligen är personkemi och inställning till hur arbetet ska göras, som är problemet? Går det ens att få rätsida på det? Eller ska jag börja se mig om efter en ny arbetsplats direkt? Det är egentligen inte jättebråttom för vi har semester olika veckor i sommar, så det är först till hösten det blir skarpt läge igen.
Hur ska jag tänka?

Jag tror inte helt jag förstår situationen. Är det till exempel så att när man jobbar tillsammans säger hen, nej vi ska skruva först och spika sedan faktiskt, nu gör vi så -och alla andra rycker på axlarna och tänker att det spelar väl ingen roll så skruvar de, medan du inte tycker om att bli tillsagd och "lyda" och blir irriterad men skruvar ändå först och mår dåligt av det? Men ingen kollega (eller chef) eller du tydligt säger -nej nu spikar vi faktiskt först! tack så mycket!

Eller är det så att alla säger, vi spikar faktiskt först och så blir det en konflikt?

(Jag är usel på sådant här, men vet att ibland börjar man irritera sig på något som egentligen inte spelar någon roll och som inte går att åtgärda och som ingen annan irriterar sig på (typ hm luftkonditioneringen) och det bara växer, och när det kommit i rullning så blir man bara mer och mer irriterad. Då är det kanske bra att analysera situationen och se om det ändå går att försöka skaka av sig.)

Orsaken till att jag undrar är att jag upplevt att det finns personer som irriterar sig på saker tills de blir helt galna (läs tex min granne) men inte bara går fram och säger -jo btw jag bara avskyr när du klipper gräset klockan 10 på morgonen, skulle inte du kunna klippa klockan 11 istället? Varvid man ler och säger -självklart! det ska jag försöka göra. Utan istället går och blir argare och argare i tio år . (fortfarande inte du utan min granne tex)

 

[Sharpless]

Leta nytt jobb

 

[Teilani]

Jag hade en kollega som gärna ville in och peta i hur jag jobbade, för hens sätt var mer effektivt tyckte hen. Jag tyckte det var jättejobbigt, inte för att det spelade mig så stor roll om jag gjorde på x eller y sätt, men jag kände mig påpassad och dumförklarad av att det jag gjorde inte dög. Eftersom vederbörande var tjatig och tog upp detta dagligen blev det en enorm stress för mig.

Till slut sa jag precis som det var. Ditt sätt att kommunicera och lägga dig i vad jag gör, gör att jag mår jättedåligt på jobbet. Du måste backa annars går jag sönder. Vederbörande blev väldigt överraskad och ledsen, för det var ju inte alls hens mål, hen höll ju på så här för att hjälpa till. Hen ändrade helt sitt beteende gentemot mig efter samtalet, och det funkade bra att jobba ihop sen.

Så jag undrar vad din kollega säger om du berättar hur stressad du blir av hens uppförande?
Jag fick en riktig boost av att konfrontera min kollega och nu säger jag till direkt om det är något som skaver. För mitt eget välmående och för arbetsgruppens välmående.

 

[ellabellabus]

Svarar några av inläggen. Flera kommer delvis besvaras samtidigt.
Jag vill inte skriva alltför mycket detaljer, men ska försöka förklara ändå.

@ellabellabus Har chefen ens försökt prata med den nya? Borde inte vara så svårt tycker jag.

Chefen har inte haft möjlighet att ta ett ordentligt snack med den nya. Men det ligger på chefens bord och kommer göras. Problemet har eskalerat något senaste veckan och chefen har börjat se och förstå problemets omfattning.

Har ni haft samtal TILLSAMMANS, dvs chefen, du och den nya kollegan?

Nej. Och jag vill INTE göra det till en sak mellan mig och den nya, eftersom saken berör fler än oss. Även om det kanske är jag som far mest illa av det.

Jag tänker att det enda du kan göra här och nu är att jobba med dina egna reaktioner, gärna med stöd av en terapeut. Enklare KBT för att handskas med reaktionen.

Jag tänker att jag visst kan fundera på mina egna reaktioner, men det är väl egentligen vad som händer efter att chefen pratat med den nya som avgör vad som kommer hända i framtiden.

Jag tror inte helt jag förstår situationen.

Jag försöker beskriva en situation som liknar det aktuella fallet:
Tänk en arbetsplats där man monterar något och har 3 "avdelningar" som ansvarar för varsin del av den totala monteringen, t.ex höger sida, vänster sida och mitten. Generellt håller vi oss till den del där vi huvudsakligen jobbar, men det händer att vi hjälper till litegrann på någon av de andra avdelningarna. Jag och den nya är på varsin avdelning.
Den nya har sagt till mig att jag ska plocka i ordning på lagerhyllan för "våra" saker. Hen städade "vår" hylla för att hen hade svårt att överblicka vad som finns på hyllan - som inte ens ingår i hens avdelnings arbete, annat än om hen hoppar in och hjälper till på min avdelning. Vi som är på min avdelning hela tiden har full koll på vad som finns på hyllan och var där det finns. Det är inget problem för oss.
Den nya går och muttrar över att "ingen annan än jag fyller på skruvar och muttrar" i lådorna vi plockar dem från under löpande arbete. Där ser jag skillnaden liknande personen som tvångsmässigt tankar bilen vid halv tank för säkerhets skull jämfört med personen som kör till lampan lyser som indikerar att det börjar bli tomt och först då letar reda på en mack. Dvs de olika personerna har olika toleransnivå för hur lite skruvar och muttrar det kan vara kvar i lådorna innan man tar tag i att fylla på. Och då har den stressade nya kollegan redan hunnit fylla på flera gånger.

Leta nytt jobb

Jag önskar att det vore så enkelt, sådär rakt av. Nuvarande arbetsplats är det ställe, inom mitt yrke, där jag har bäst möjlighet att få en okej lön för min deltidstjänst, tack vare öppettider och ob-tillägg, som inte finns på något annat ställe inom rimligt pendlingsavstånd.
Men, jag kommer leta efter annat jobb om det inte sker en förändring.

 

[Sirap]

Säg ifrån..?

 

[LadySara]

Svarar några av inläggen. Flera kommer delvis besvaras samtidigt.
Jag vill inte skriva alltför mycket detaljer, men ska försöka förklara ändå.

Chefen har inte haft möjlighet att ta ett ordentligt snack med den nya. Men det ligger på chefens bord och kommer göras. Problemet har eskalerat något senaste veckan och chefen har börjat se och förstå problemets omfattning.

Nej. Och jag vill INTE göra det till en sak mellan mig och den nya, eftersom saken berör fler än oss. Även om det kanske är jag som far mest illa av det.

Jag tänker att jag visst kan fundera på mina egna reaktioner, men det är väl egentligen vad som händer efter att chefen pratat med den nya som avgör vad som kommer hända i framtiden.

Jag försöker beskriva en situation som liknar det aktuella fallet:
Tänk en arbetsplats där man monterar något och har 3 "avdelningar" som ansvarar för varsin del av den totala monteringen, t.ex höger sida, vänster sida och mitten. Generellt håller vi oss till den del där vi huvudsakligen jobbar, men det händer att vi hjälper till litegrann på någon av de andra avdelningarna. Jag och den nya är på varsin avdelning.
Den nya har sagt till mig att jag ska plocka i ordning på lagerhyllan för "våra" saker. Hen städade "vår" hylla för att hen hade svårt att överblicka vad som finns på hyllan - som inte ens ingår i hens avdelnings arbete, annat än om hen hoppar in och hjälper till på min avdelning. Vi som är på min avdelning hela tiden har full koll på vad som finns på hyllan och var där det finns. Det är inget problem för oss.
Den nya går och muttrar över att "ingen annan än jag fyller på skruvar och muttrar" i lådorna vi plockar dem från under löpande arbete. Där ser jag skillnaden liknande personen som tvångsmässigt tankar bilen vid halv tank för säkerhets skull jämfört med personen som kör till lampan lyser som indikerar att det börjar bli tomt och först då letar reda på en mack. Dvs de olika personerna har olika toleransnivå för hur lite skruvar och muttrar det kan vara kvar i lådorna innan man tar tag i att fylla på. Och då har den stressade nya kollegan redan hunnit fylla på flera gånger.

Jag önskar att det vore så enkelt, sådär rakt av. Nuvarande arbetsplats är det ställe, inom mitt yrke, där jag har bäst möjlighet att få en okej lön för min deltidstjänst, tack vare öppettider och ob-tillägg, som inte finns på något annat ställe inom rimligt pendlingsavstånd.
Men, jag kommer leta efter annat jobb om det inte sker en förändring.

Jag har lite svårt att se problemet utifrån hur du skriver. Nya kollegan vill ha ordning och ligga steget före?

 

[Görel]

Jag har lite svårt att se problemet utifrån hur du skriver. Nya kollegan vill ha ordning och ligga steget före?

Nya kollegan förväntar sig att alla ska fungera som denne gör och sätter press på de andra att göra det? Så uppfattar jag det, att personen stressar och pressar utifrån den egna referensramen.

 

[tanten]

Jag har lite svårt att se problemet utifrån hur du skriver. Nya kollegan vill ha ordning och ligga steget före?

Tror vi läser helt olika?

Kollegan skööter inte bara sitt eget jobb utan försööker sköta allas. Styra andras jobb efter hur hen tycker är bäst. Dvs läga sig i sånt som inte är hens bord.

Hur kan det var att ligga före?

 

[Thaliaste]

Jag har lite svårt att se problemet utifrån hur du skriver. Nya kollegan vill ha ordning och ligga steget före?

Jag tycker att @ellabellabus förklarade det mycket bra med liknelsen med tankningen. Om den ena tycker att det är dags att tanka när det är halvfullt och den andra när det är 10% kvar så kommer den ena att tanka mycket oftare än den andra. Om den ena då gnäller på den andra att den aldrig tankar så kommer den andra att bli irriterad på detta eftersom den tycker att det är onödigt att lägga tid på att tanka när det inte behövs, och tycka att kritiken inte är berättigad.

Jag tänker att det är lämpligt att chefen på arbetsplatsen tar upp diskussionen om hur, när och vem som ansvarar för olika delar av arbetet, så att man i arbetsgruppen får en gemensam bild av hur/när detta ska göras. Vem som har rätt - huruvida "tanken" bör fyllas på vid 50 eller 10 procen, eller i slutet av varje arbetspass, kan vi på Buke inte ha någon uppfattning om eftersom vi inte känner till hur arbetsplatsen fungerar. Men att man har olika uppfattningar om vad som är "väl utfört arbete" i olika processsteg och att det därför uppstår irritation när det blir gnäll pga de olika preferenserna, känns nog igen från många arbetsplatser.