När partnern inte kan tänka sig en till hund

[Jumper]

Hur har ni har tvåhundsägare vars partner inte delar hundintresset "fått igenom" skaffandet av en andra hund? Jag skulle så gärna ha en till hund om några år (kanske om 2 år när nuvarande är 5 år) men min man säger blankt nej och menar på att det är galenskap att ha två hundar Samt att det vore så fruktansvärt jobbigt, tilläggas ska att det är jag och endast jag som sköter allt kring hund, motion, träning osv eftersom det är mitt största intresse. Har er partner låtit er skaffa en hund till utan diskussion eller har det krävts "övertalning"? Hur tänker ni, har en rätt att säga nej när en vill utveckla sitt intresse och drömmen att ha två hundar?

Så många som man ser med två hundar, antingen är alla andras partner otroligt "snäll" och stöttande eller så är det mest jag som har en fruktansvärt bekväm och ngt missunsam partner (Med risk för att låta som en bortskämd unge, men är just nu bara en smula besviken 40+are)

 

[Hedinn]

Rent krasst så är det ju så att bor man ihop spelar det mindre roll vem som ansvarar för hundarna, din partner tvingas ju bo med dem och påverkas av en hund som kissar/bajsar inne, tar plats i sängen, väcker en tidigt eller skäller på ljud utanför, t.ex. Är det en fällande hund blir det ju dessutom en större mängd hundhår i hemmet med två hundar. Så det är ju inte riktigt jämförbart med en hobby som man kan ”lägga undan” eller som enbart utförs på annan plats, en hund bor ju i hemmet 24 timmar om dygnet.

Har ni pratat om orsaken till att du vill ha två och han inte vill ha en till? För det låter som något ni kanske behöver reda ut, om det är så att han tror att du vill ha en till ”bara för att” och du tror att han säger nej ”bara för att”. När ni reder ut det går det kanske att resonera er fram till vilket beslut som är vettigast utifrån era intressen och välmående i frågan.

 

[Red_Chili]

Nu hade jag två hundar när jag träffade sambon, men senare skaffade jag en till och hade tre en period. Den tredje hoppas jag även på valpkull från i framtiden.

Sambon har absolut inget hundintresse. Han älskar mina hundar, men både han och jag ser det som att han hjälper mig när han rastar dem eller tar hand om dem när jag är på jobbet. Hundarna är mitt ansvar helt enkelt.

Eftersom han vill att jag ska vara glad och stöttar mig med allt möjligt här i livet så tyckte han därför att jag skulle varit galen om jag inte sa ja till en tredje hund (efter att jag förklarat för honom varför jag ville ha den hunden). Han själv vill dock inte ha ens en hund själv.

Han vet att det kan komma att bli en hög hundar här hemma. Han vet att jag hoppas på valpkull framöver och är helt med på att vår nästa bostad ska bli en med egen gräsplätt eller så, just för hundarnas skull. Han visste också från dag ett att hundarna "kom på köpet" om han skulle vara med mig.

 

[Sel]

Jag tänker att man får rannsaka sig själv - är det verkligen BARA du som tar allt ansvar för hunden/hundarna från fodring till promenader, rastning, veterinärkostnader och hela paketet känns det som en märklig markering av partnern.

 

[Fetaost]

Jag tror inte det handlar om att "få igenom" .

Ni får bena ut var hans motstånd ligger.
Handlar det om ansvar, gemenasamma ekonomin mm? Enkelt om du bär hela bördan.
Men tycker han att det är jobbigt att leva i ett hushål, med hund, att de luktar, smutsar ner eller så, tja då får man kanske respektera att det är hans hem också.

 

[Tonto]

Hur har ni har tvåhundsägare vars partner inte delar hundintresset "fått igenom" skaffandet av en andra hund? Jag skulle så gärna ha en till hund om några år (kanske om 2 år när nuvarande är 5 år) men min man säger blankt nej och menar på att det är galenskap att ha två hundar Samt att det vore så fruktansvärt jobbigt, tilläggas ska att det är jag och endast jag som sköter allt kring hund, motion, träning osv eftersom det är mitt största intresse. Har er partner låtit er skaffa en hund till utan diskussion eller har det krävts "övertalning"? Hur tänker ni, har en rätt att säga nej när en vill utveckla sitt intresse och drömmen att ha två hundar?

Så många som man ser med två hundar, antingen är alla andras partner otroligt "snäll" och stöttande eller så är det mest jag som har en fruktansvärt bekväm och ngt missunsam partner (Med risk för att låta som en bortskämd unge, men är just nu bara en smula besviken 40+are)

Skulle jag behöva övertala min sambo om att få hålla på med mitt intresse där jag sköter allt så hade han inte varit min sambo. Finns en anledning till att jag har valt den sambon jag har.

Har aldrig behövt övertala honom till något med hundarna och han har aldrig haft djur innan. Han köpte unghunden till mig när jag sa att jag ville ha en hund till. Jag stöttar honom i hans hobbies och han stöttar mig i mina. Vill inte ha det på något annat vis.

 

[Elementary]

Är man inte överens om vad man vill dela boendet med så bör man inte vara sambos. Om partnern inte vill bo med ytterligare en hund i hemmet så har han lika mycket rätt till den åsikten som du har till din vilja att ha en till hund. Går det inte att komma överens utan att den ena är olycklig så får man helt enkelt vara särbos känner jag.
Jag skulle tex aldrig vilja bo med barn. Inte för att jag ogillar barn och jag skulle inte ha nåt emot att vara just särbo med någon som har barn. De kan vara superkul att umgås med osv. Men mitt hem är inte och kommer aldrig bli barnanpassat. Just nu skulle jag inte heller vilja dela mitt hem med ett djur av olika anledningar och tack och lov är sambon av samma åsikt.

Ingen ska behöva "övertalas" om att skaffa (fler) familjemedlemmar. Det ska vara ett gemensamt beslut som alla är bekväma med. Tycker det låter som en bra idé att reda ut mer exakt varför det skaver och sedan gå vidare därifrån.

 

[Fetaost]

Jag tänker också att vad det är för hund spelar också roll. Vissa raser är intensivare, större, fäller massor.
Fast jag älskar hundar så vill jag aldrig mer leva med flera Schäfrar. För det luktade hund i möbler, var hår över allt (har än idag hår på vissa grejer), i bilen, på kläder, de var brötiga, tog plats och min partner hade en helt annan syn på vad rent var än mig.

De två jag har idag märks nästan inte. De är små, de fäller inte, vi behöver inte städa mer pga dem. Sånt hjälper nog till om den ena inte är så pigg på hund.
Vi äger förvisso en var och min sambo gillar hundar men intresset är mitt. Jag gör nog 75% av jobbet.

 

[SiZo]

Förlåt, men den här passade in för bra. Hoppas du inte tar illa upp TS.

 

[Amaranthe]

Tycker det är jättesvårt, klart man ska respektera sin sambo, men håller ändå med @Tonto. I vår familj gör jag allt med mina hundar. Han har också hundar men en helt annan typ och på ett helt annat sätt.

Det fungerar helt enkelt så att jag köper en hund, om jag vill ha den. Jag kan säga till sambon att han kan inte köpa en XX hund för då får han flytta, men sen kommer ett sms där det står "by the way jag kan ha köpt en hund" och hem kommer den värsta rasen jag vet.

Jag hade gjort exakt samma, så kan liksom inte ens med att orka bli upprörd. Hans hobbys tar massor av plats (vapenskåp, sladdar precis överallt etc). Det påverkar såklart mig i ganska stor mån. Och mina hundar påverkar väl så klart honom även om han själv aldrig t ex rastar eller tar hand om mina hundar, men de bor ju här. Jag vill alltid ha dem nära, de fäller, jag vill inte göra andra saker efter jobbet än att aktivera hundarna etc... Och hans hobbys påverkar mig och mitt hushåll. Men jag hade nog ändå inte velat ha det på ett annat sätt, tror jag. Jag tänker att vi är människor med våra egna egenheter, och man vill väl att den andra ska vara lycklig. Så får man försöka samarbeta för att båda ska trivas, såklart. Men argumentet att det är galenskap att ha två hundar köper jag inte, vi brukar ha minst 4.

 

[Migo]

Jag hade tio hundar när vi träffades, fem när vi blev sambos, köpte en unghund två månader efter att vi flyttade ihop och en valp fem månader senare. Vi har just nu sex hundar, ska snart ha en egen valpkull och jag har minst en valp på ingång i sommar.

Min partner hade kanske haft -en- hund om det inte vore för mig.

Mitt hundintresse är en stor del av min livskvalitet och det är till viss del mitt levebröd. Jag ber inte om lov när det kommer till hundaffärer, men vi pratar så klart igenom det. Det finns inte på kartan att han ställer ultimatum att jag inte får köpa hem en valp från "mina linjer", men han önskar att vi säljer nån av projekthundarna innan jag tar hem en projekthund till

Jag dumpade människan som jag dejtade för 100 år sedan som sa "Vad ska du med en valp till, du har ju redan en hund?". Då har man inte fattat vad mitt hundintresse är, eller att hundar är individer...

 

[Sol]

Du får väl försöka nysta lite i var i motståndet ligger. Jag har alltid haft ett enormt djurintresse och det visste min man från början när vi började träffa varandra. Idag har vi gemensam ekonomi, gemensamma barn och alla val vi gör påverkar ju varandra oavsett om vi snackar att jag köper en till katt (eller hund) eller om han köper fler instrument. Även fast jag sköter allt som har med djuren att göra måste ju han leva med dem och de påverkar definitivt ekonomin så jag tänker att man får prata med varandra, försöka förstå varandra och komma överens... utifrån de förutsättningar man har. Jag lägger inte fokus på att övertala min man utan att få honom att förstå mina behov, precis som jag får försöka förstå mig på hans behov.

 

[AraSlei]

Jag är visserligen särbo, men vi bor nära så vi träffas ofta (kan bara inte enas om vart vi ska bo ). Jag har precis hämtat hem min femte hund, och han har två. Sju hundar är ju massor av hundar, men han visste också att jag var väldigt hundnördig när vi träffades. Vi är båda jägare med jakthundar för olika ändamål, och då behövs det helt enkelt lite hundar
Skulle han vägra mig en valp som jag verkligen vill ha, så skulle vi nog inte längre vara ett par, haha.

 

[Stergo]

Om jag kom idag och sa ”låt oss skaffa en till hund” så hade min man sagt tvärt nej. Men det är för att just nu kan vi inte ha en valp, vår första hund tog flera månader på sig att inte behöva gå upp och kissa på natten och just nu behöver vi både kunna fokusera mer på våra jobb än vad som fungerar med en valp. Det fungerar inte realistiskt att kunna ge en valp det fokuset som vi kunde ge när vi hämtade hem henne för ett drygt år sedan. Om 2-3 år när vi dessutom vet mer om vad vi (eller snarare jag, han vill ha en mysig knävärmare/soffkompis att gå på promenad med och typ leka/gå någon kurs med då och då primärt) vill ha i vårt hundägande så vi vet om vi vill ha en till av samma ras eller något mer energiskt så skulle vi vara i ett annat läge. Men just nu behöver vi kunna sova på nätterna och inte ha det splittrade uppmärksamheten som det är under de första månaderna med valp. Vi vet dessutom inte riktigt om/när det blir bättre arbetsmässigt. Jag misstänker att det är en annan anledning än hos dig, men ibland så finns det väldigt rimliga anledningar i bakgrunden.

 

[hollypolly]

Jag har faktiskt aldrig frågat
Med exet skaffade jag en omplacering jag i princip bara hämtade.
Exet var bonde och hade många djur själv då det var aldrig några konstigheter.
Med senaste exet skaffade jag valp och han sa inte heller något särskilt.
Men det kanske spelar in att jag har liten och lättskött ras.

Men jag tror inte jag velat vara sambo med någon som sa nej til att skaffa hund nummer 2 eller 3 heller för den delen.

Djur är en så viktig del av mitt liv,faktiskt viktigare än en sambo.

 

[Bulldoozer]

Min man innan hundintresset och även idag har otroligt svårt att motstå valpögon när han väl träffar nån så vill han ta med dem hem . Just i det läget är han värre än mig, så när han var emot hund förr så tog jag med honom för att "titta" på valpar och tja, en valp följde med hem sen också .
Idag tycker han att vi har lite många hundar (4) men vill inte göra sig av med nån heller.. Dessutom har han pratat lite om nästa hund, så vi får väl se .
Sen är det ju så att skulle jag vilja ha en till så behöver jag mest motivera hur viktigt det är för mig.

 

[Lingon]

Jag tänker att man får rannsaka sig själv - är det verkligen BARA du som tar allt ansvar för hunden/hundarna från fodring till promenader, rastning, veterinärkostnader och hela paketet känns det som en märklig markering av partnern.

Nja, det tycker jag inte. Jag är uppväxt med hund och jag vet att jag aldrig vill leva med en hund igen. Inte för att de jag växte upp med var otrevliga på nåt sätt. Det var härliga hundar. Det är mer att jag inte vill leva med någon hund igen. Jag tycker att det är skönt att slippa all päls, skönt att slippa ha någon svansande efter mig, kunna sätta mig ner utan att någon vill något av mig (bli klappad osv), jag vill slippa höra en hund spy, jag vill slippa bli väckt för att den behöver ut akut på natten (jag är lättväckt och hade garanterat vaknat om den försökte väcka någon i huset). Det är helt enkelt skönt att slippa vara social och tillgänglig hela tiden. Jag fick nog av det under småbarnsåren och vill nu inte välja att ha ytterligare individ som kräver nåt av mig. Bor man med en hund kan man inte ignorera den även om partnern tar allt ansvar (vilket jag är tveksam till om det ens går i praktiken). Den är en del av familjen och måste behandlas som det i alla lägen. Även de lägen när man själv inte känner för det. Därför vill jag inte leva med en.

Det här låter säkert jättekonstigt för er som är hundmänniskor. Men det är så jag känner. Oavsett om min man skulle ta allt ansvar så vill jag inte leva med hund igen.

Sen kan det ju vara så att TS partner vill att de ska lägga sina pengar på att resa mer eller nåt annat som blir svårare att uppnå om man har en hund till. Han kanske inte ens ville leva med en hund men gick med på det för att vara snäll. Och när hund nr 2 nu efterfrågas blir det för mycket.

Jag tycker att bor man ihop så har båda lika mycket att säga till om. Är man särbos så är det en annan sak. Då bestämmer var och en över sitt hem. Har man gemensamt hem så måste ju båda två få ha en åsikt och inflytande över vad man tar in i hemmet och hur man lever sitt gemensamma liv.

 

[Tonto]

Nja, det tycker jag inte. Jag är uppväxt med hund och jag vet att jag aldrig vill leva med en hund igen. Inte för att de jag växte upp med var otrevliga på nåt sätt. Det var härliga hundar. Det är mer att jag inte vill leva med någon hund igen. Jag tycker att det är skönt att slippa all päls, skönt att slippa ha någon svansande efter mig, kunna sätta mig ner utan att någon vill något av mig (bli klappad osv), jag vill slippa höra en hund spy, jag vill slippa bli väckt för att den behöver ut akut på natten (jag är lättväckt och hade garanterat vaknat om den försökte väcka någon i huset). Det är helt enkelt skönt att slippa vara social och tillgänglig hela tiden. Jag fick nog av det under småbarnsåren och vill nu inte välja att ha ytterligare individ som kräver nåt av mig. Bor man med en hund kan man inte ignorera den även om partnern tar allt ansvar (vilket jag är tveksam till om det ens går i praktiken). Den är en del av familjen och måste behandlas som det i alla lägen. Även de lägen när man själv inte känner för det. Därför vill jag inte leva med en.

Det här låter säkert jättekonstigt för er som är hundmänniskor. Men det är så jag känner. Oavsett om min man skulle ta allt ansvar så vill jag inte leva med hund igen.

Sen kan det ju vara så att TS partner vill att de ska lägga sina pengar på att resa mer eller nåt annat som blir svårare att uppnå om man har en hund till. Han kanske inte ens ville leva med en hund men gick med på det för att vara snäll. Och när hund nr 2 nu efterfrågas blir det för mycket.

Jag tycker att bor man ihop så har båda lika mycket att säga till om. Är man särbos så är det en annan sak. Då bestämmer var och en över sitt hem. Har man gemensamt hem så måste ju båda två få ha en åsikt och inflytande över vad man tar in i hemmet och hur man lever sitt gemensamma liv.

Men då kanske man inte ska vara sambo med någon som har ett hundintresse?

 

[Lingon]

Men då kanske man inte ska vara sambo med någon som har ett hundintresse?

Hon kanske inte hade det när de träffades eller flyttade ihop? Det vet vi ju inget om. Jag tycker att då får ju hon ta initiativet att bryta upp och flytta isär. Om det är viktigare för henne med en till hund än att leva med sin partner. Och det får hon ju tycka. Men då får hon ju fatta det beslutet.

Likväl som att hon har rätt att ha de hundar hon vill ha så har han rätt att slippa leva med hundar han inte vill leva med. Och vi vet ju faktiskt inte om det är som hon säger att hon tar 100% ansvar för hunden hon ha nu. Både tiden och ekonomiskt.

 

[Tonto]

Hon kanske inte hade det när de träffades eller flyttade ihop? Det vet vi ju inget om.

Sant. Men då hade jag nog hellre gjort slut med min partner än att begränsa dens drömmar/hobbies.