Visste inte om jag skulle posta här eller på familjeliv men då hade jag 1. Behövt göra en användare där och 2. Antagligen blivit lynchad.
Kan börja med att spara på moralkakorna, jag är mycket väl medveten om att jag gjort fel. Gifta män ska man låta bli. Men jag är ung, han är äldre, snygg och med häftigt jobb. Det var smickrande att han ville ha mig.
I sommar började jag träffa en man, nästan 20 år äldre än jag (dvs 40+) och dessutom gift och så har de barn. Han förklarade att äktenskapet var dåligt och att de skulle skiljas. Det struntade jag i, var (och är) inte ett dugg intresserad av att ha ett förhållande med honom. Jag ville bara ha lite roligt och det skulle från mitt perspektiv bara vara en engångsgrej men han lyckades övertala mig att träffas mer.
Under hösten blev det helt plötsligt mycket mer seriöst än vad jag hade tänkt mig. Han hävdar att han älskar mig och hela paketet. Det går hit och dit med deras skilsmässa. Återigen bryr jag mig inte så mycket om deras äktenskaps vara eller inte vara. Jag är ju fortfarande ute efter att ha kul! Han pratar alltid om hur fantastisk jag är, hur mycket han älskar mig. Jag svarar som mest att jag tycker om honom, för det gör jag ju. Jag bryr mig om honom och vill att han ska må bra, men jag har aldrig förväntat mig att de ska skiljas eller pushat för det.
Nu är jag gravid. Supertidigt, bara gått någon månad tror jag. Han blir inte arg när jag berättar det. Men absolut inte glad (det blev inte jag heller). Han sa att jag måste göra abort. Att jag kommer förstöra hans äktenskap (för nu ska de reparera det, vill han men inte hans fru (hans ord så jag vet inte om det stämmer)). Ett förhållande med honom vill jag inte ha, kanske vill jag inte ha med honom i bilden alls om jag väljer att behålla.
Jag tar in hans åsikt självklart, men beslutet är ju bara mitt att ta, således kommer jag väga för- och nackdelar noga innan jag tar ett beslut i frågan. Alltså vill jag inte höra om jag ska göra abort eller inte, det är inte frågeställningen i min tråd. Ett sådant beslut ska ju komma från en själv och inte från vad alla andra tycker.
Vad ska diskuteras då kanske ni undrar? Det vet jag inte riktigt. Jag ville nog mest skriva av mig. Jag har inte gråtit något, vilket är ovanligt för att vara mig. Känner ett lugn inombords att vilket beslut jag än tar så kommer det vara rätt eftersom jag tar det på egen hand.
Han sa också att som ung ensam mamma kan man aldrig hitta någon ny partner, det stämmer väl inte? Man blir väl ingen motbjudande Alien bara för att man har ett barn?
Att jag är en egoistisk person som möjliggjort hans otrohet bara för mitt eget höga nöjes skull vet jag redan.
På andra plan har jag stabilt liv med boende, pengar, familj och vänner samt jobb.
Kan börja med att spara på moralkakorna, jag är mycket väl medveten om att jag gjort fel. Gifta män ska man låta bli. Men jag är ung, han är äldre, snygg och med häftigt jobb. Det var smickrande att han ville ha mig.
I sommar började jag träffa en man, nästan 20 år äldre än jag (dvs 40+) och dessutom gift och så har de barn. Han förklarade att äktenskapet var dåligt och att de skulle skiljas. Det struntade jag i, var (och är) inte ett dugg intresserad av att ha ett förhållande med honom. Jag ville bara ha lite roligt och det skulle från mitt perspektiv bara vara en engångsgrej men han lyckades övertala mig att träffas mer.
Under hösten blev det helt plötsligt mycket mer seriöst än vad jag hade tänkt mig. Han hävdar att han älskar mig och hela paketet. Det går hit och dit med deras skilsmässa. Återigen bryr jag mig inte så mycket om deras äktenskaps vara eller inte vara. Jag är ju fortfarande ute efter att ha kul! Han pratar alltid om hur fantastisk jag är, hur mycket han älskar mig. Jag svarar som mest att jag tycker om honom, för det gör jag ju. Jag bryr mig om honom och vill att han ska må bra, men jag har aldrig förväntat mig att de ska skiljas eller pushat för det.
Nu är jag gravid. Supertidigt, bara gått någon månad tror jag. Han blir inte arg när jag berättar det. Men absolut inte glad (det blev inte jag heller). Han sa att jag måste göra abort. Att jag kommer förstöra hans äktenskap (för nu ska de reparera det, vill han men inte hans fru (hans ord så jag vet inte om det stämmer)). Ett förhållande med honom vill jag inte ha, kanske vill jag inte ha med honom i bilden alls om jag väljer att behålla.
Jag tar in hans åsikt självklart, men beslutet är ju bara mitt att ta, således kommer jag väga för- och nackdelar noga innan jag tar ett beslut i frågan. Alltså vill jag inte höra om jag ska göra abort eller inte, det är inte frågeställningen i min tråd. Ett sådant beslut ska ju komma från en själv och inte från vad alla andra tycker.
Vad ska diskuteras då kanske ni undrar? Det vet jag inte riktigt. Jag ville nog mest skriva av mig. Jag har inte gråtit något, vilket är ovanligt för att vara mig. Känner ett lugn inombords att vilket beslut jag än tar så kommer det vara rätt eftersom jag tar det på egen hand.
Han sa också att som ung ensam mamma kan man aldrig hitta någon ny partner, det stämmer väl inte? Man blir väl ingen motbjudande Alien bara för att man har ett barn?
Att jag är en egoistisk person som möjliggjort hans otrohet bara för mitt eget höga nöjes skull vet jag redan.
På andra plan har jag stabilt liv med boende, pengar, familj och vänner samt jobb.
