När man längtar bort

[Fru_Tuvstarr]

Jag är född och uppvuxen i södra delen av Sverige. Här har jag jobb, man och övrig familj. Trots detta så längtar jag bort. Jag vill till en annan natur och ett annat liv. Jag skulle vilja flytta norrut, till mer vildmark och färre människor. Sälja gården där vi bor nu och starta ett nytt liv i den norra delen av landet.
Min man vill absolut inte flytta mer än en radie på fem mil från där vi nu bor. Hans föräldrar brukar påpeka hur förfärligt det vore om de fick 80 mil till oss. Mina föräldrar hade tyckt det var tråkigt.
Jag inser att det aldrig kommer bli en flytt så långt iväg. Hur gör man för att vara nöjd där man är. Vi har ett bra och rikt liv här där vi bor men jag längtar efter ordentliga vintrar och orörd natur.
Någon som har suttit i samma sits och hur gjorde ni?
Jag funderade ett tag på att köpa en stuga längre upp men jag inser att jag aldrig kommer att kunna vara där då vi har en gård full med djur hemma.

 

[Lingon]

Rent krasst, man kan tyvärr inte få allt. Välj det alternativ som är viktigast för dig.

Sen är det ju så att bara för att du på pappret har det bra betyder inte det att du inte får byta ut det mot nåt annat du hellre vill ha.

 

[Hermelin]

Ska man flytta så måste ni båda tycka att det är en bra idé. Det är svårt annars.

Men det går att resa norrut för att i alla fall få uppleva det emellanåt. Jag gjorde själv den flytten för en del år sen. Lämnade västkusten och bodde i norrland ett par år. Fast jag var själv med bara en hund i bagaget så det var inte så komplicerat.

Men hur blir man nöjd med det man har? Det är den svåra frågan. Och något som jag tror att många brottas med. För det handlar kanske om huruvida jag på riktigt är nöjd med det jag har eller om jag egentligen vill något annat? Jag behöver ställa kontrollfrågor till mig själv emellanåt. Om jag nu måste välja - vad är då viktigast? Där någonstans hittar jag ibland svaret på om jag ska vara nöjd med nuet eller gå vidare.

 

[Fru_Tuvstarr]

Ska man flytta så måste ni båda tycka att det är en bra idé. Det är svårt annars.

Men det går att resa norrut för att i alla fall få uppleva det emellanåt. Jag gjorde själv den flytten för en del år sen. Lämnade västkusten och bodde i norrland ett par år. Fast jag var själv med bara en hund i bagaget så det var inte så komplicerat.

Men hur blir man nöjd med det man har? Det är den svåra frågan. Och något som jag tror att många brottas med. För det handlar kanske om huruvida jag på riktigt är nöjd med det jag har eller om jag egentligen vill något annat? Jag behöver ställa kontrollfrågor till mig själv emellanåt. Om jag nu måste välja - vad är då viktigast? Där någonstans hittar jag ibland svaret på om jag ska vara nöjd med nuet eller gå vidare.

Mycket bra råd. Jag ska också börja tänka så.

 

[Angel]

Prova hyr en isolerad stuga norröver någon vecka för att känna på hur det känns och låt mannen ta hand om djuren? Det är fantastiskt men är man inte van med "inga människor" så finns det stor risk att det inte alls känns som man har tänkt.

 

[kamomillo]

Jag hör de här tankarna ganska ofta, och nu slog det mej en tanke.
Tänk om det gick bytlåna liv, gård och hem med någon i ett år?
Någon som vill prova att bo på en helt annan plats, men som inte vill tycka upp allt och sälja,
De kanske tv4 kan göra nått av

* Jenny *

 

[Niyama]

Jag hör de här tankarna ganska ofta, och nu slog det mej en tanke.
Tänk om det gick bytlåna liv, gård och hem med någon i ett år?
Någon som vill prova att bo på en helt annan plats, men som inte vill tycka upp allt och sälja,
De kanske tv4 kan göra nått av

* Jenny *

Kanske inte gård men lägenhet eller hus har jag sett byts en säsong eller ett år ibland.

 

[Niyama]

Jag flyttade norrut, men hade ingen partner eller nånting som höll mig kvar. Jag längtade i nästan 10 år. Att bara besöka platsen jag bor på nu nån vecka då och då räckte inte. Det var fruktansvärt att åka hem och det blev så tydligt vad jag missade genom att inte bo här permanent. Undvek till slut att åka hit.

Nu skulle jag möjligtvis kunna byta jämtlandsfjällen mot lapplandsfjällen, men det är enda alternativet. Jag blir olycklig om jag inte får bo här. Ingen partner skulle kunna ändra på det. Jag trodde inte jag vantrivdes i Stockholmsområdet, men inser i efterhand att jag gjorde det.

 

[Nepenthe]

Jag har den känslan. Nu har jag flyttat från staden jag är född i o bott i 36år.
Flytten gick till östkusten och vi har ca 150 meter till havet. De var inte ett aktivt val utan det ”blev såhär” då jag flyttade ihop med min pojkvän.
Jag längtar också bort till skog o tystnad och har turen att ha vår stuga i smålandsskogarna De är som balsam för min själ o det gör inget att inte pojkvännen vill va här så mycket alls trivs bara de är jag och hunden.

Det vägde jag emot att ha kvar hästen då jag inte hade lösningar på hur jag skulle kunna ha både stuga och häst som jag nästan aldrig kunde få hjälp med.

Men ja, som någon annan sa. Man får väga sakerna mot varandra o se vad man inte vill vara utan.

 

[skiesabove]

Jag hör de här tankarna ganska ofta, och nu slog det mej en tanke.
Tänk om det gick bytlåna liv, gård och hem med någon i ett år?
Någon som vill prova att bo på en helt annan plats, men som inte vill tycka upp allt och sälja,
De kanske tv4 kan göra nått av

* Jenny *

Jättebra idé ju!

 

[Flixon]

Prova hyr en isolerad stuga norröver någon vecka för att känna på hur det känns och låt mannen ta hand om djuren? Det är fantastiskt men är man inte van med "inga människor" så finns det stor risk att det inte alls känns som man har tänkt.

Risken är väl att en vecka är för kort tid för att känna på hur det verkligen är. Jag är uppvuxen i Jämtland, älskar att komma "hem" någon vecka emellanåt men jag vet att jag inte vill ha min vardag där. Jag vet att de stora avstånden och de långa, mörka och kalla vintrarna knäcker mig i längden. Det hade jag dock aldrig förstått på en veckas vistelse.

 

[Enya]

Jag brottas med samma känsla. Jag flyttade 50 mil upp. Flyttade tillbaka efter 2 år, men saknar det sanslöst mycket. Längtar tillbaka....

 

[Angel]

Risken är väl att en vecka är för kort tid för att känna på hur det verkligen är. Jag är uppvuxen i Jämtland, älskar att komma "hem" någon vecka emellanåt men jag vet att jag inte vill ha min vardag där. Jag vet att de stora avstånden och de långa, mörka och kalla vintrarna knäcker mig i längden. Det hade jag dock aldrig förstått på en veckas vistelse.

Det har du rätt i så nästa steg om man gillar det är väl antagligen att göra om samma sak fast på vintern och se om det fortfarande känns bra. Antagligen för kort tid det också men det ger åtminstone en föraning för ytterst få soltimmar och mycket snö och kallt som är svår att bara föreställa sig.

 

[YaHilweh]

Jag är född och uppvuxen i södra delen av Sverige. Här har jag jobb, man och övrig familj. Trots detta så längtar jag bort. Jag vill till en annan natur och ett annat liv. Jag skulle vilja flytta norrut, till mer vildmark och färre människor. Sälja gården där vi bor nu och starta ett nytt liv i den norra delen av landet.
Min man vill absolut inte flytta mer än en radie på fem mil från där vi nu bor. Hans föräldrar brukar påpeka hur förfärligt det vore om de fick 80 mil till oss. Mina föräldrar hade tyckt det var tråkigt.
Jag inser att det aldrig kommer bli en flytt så långt iväg. Hur gör man för att vara nöjd där man är. Vi har ett bra och rikt liv här där vi bor men jag längtar efter ordentliga vintrar och orörd natur.
Någon som har suttit i samma sits och hur gjorde ni?
Jag funderade ett tag på att köpa en stuga längre upp men jag inser att jag aldrig kommer att kunna vara där då vi har en gård full med djur hemma.

Vi kompromissar!
Sitter och tittar på ett fritidshus på Öland men är bosatta på västkusten, i en mindre stad. Jag är från Öland och är absolut inte redo att släppa Öland!
Mitt krav med att flytta in mot stan var att vi tittar efter sommarstuga på Öland.

 

[Flixon]

Det har du rätt i så nästa steg om man gillar det är väl antagligen att göra om samma sak fast på vintern och se om det fortfarande känns bra. Antagligen för kort tid det också men det ger åtminstone en föraning för ytterst få soltimmar och mycket snö och kallt som är svår att bara föreställa sig.

Ja det är nog lätt att romantisera det när det är korta tillfällen. Jag älskar att vara uppe på vintern med, åka skidor och skoter och grilla kolbulle i ett vindskydd men där och då plockar jag ju bara russinen ur kakan. Det är ju fortfarande inte vardagen. Det bästa är nog som @kamomillo föreslog, att byt-låna ett hus ett år. Men det är ju inte helt enkelt att genomföra med jobb, barn, djur och så vidare...

 

[Myzan87]

Jag har haft möjligheten att bo i Kiruna 6mån. Men jag kom dit i slutet på mars och för mej var det vinter igen med över 2m snö

Men jag upplevde det som lugnare där uppe. Mer accepterande och mer respekt för naturen. Det var liksom bara så det var. Som gå inte ut när det är snöstorm, försök inte bemästra vädret och utmana inte om du sitter säkert. Sen finns det de som alltid vill utmana…

Jag gillar det annorlunda landskapet. Bergen, hemligheterna som döljer sig bakom klipperna, renarna och en massa annat.

Givetvis är jag en skånetös bosatt numera i västra Götaland.

Det som fungerar för mej är att resa iväg uppåt lite då och då. Det stillar suget

 

[Niyama]

Risken är väl att en vecka är för kort tid för att känna på hur det verkligen är. Jag är uppvuxen i Jämtland, älskar att komma "hem" någon vecka emellanåt men jag vet att jag inte vill ha min vardag där. Jag vet att de stora avstånden och de långa, mörka och kalla vintrarna knäcker mig i längden. Det hade jag dock aldrig förstått på en veckas vistelse.

Alla pratar om mörkret men jag upplever typ Mälardalen som mycket mörkare på vintern? Det är ju så kort period med snö där och utan snö blir det så mörkt tycker jag. Och jo kallt, men man slipper isgata > regn > lervälling om och om igen. Håller dock med om avstånden , men det är hanterbart för mig.

 

[Flixon]

Alla pratar om mörkret men jag upplever typ Mälardalen som mycket mörkare på vintern? Det är ju så kort period med snö där och utan snö blir det så mörkt tycker jag. Och jo kallt, men man slipper isgata > regn > lervälling om och om igen. Håller dock med om avstånden , men det är hanterbart för mig.

Jag håller med om att snön gör mycket för ljuset, men jag gillar ju inte vinter alls så jag föredrar att den är över (förhållandevis) fort, som i Skåne där jag bor nu. Men visst är det deprimerande mörkt även här i december. För mig vägs det dock upp av de där tidiga vårdagarna, när solen värmer redan i mars. Sen blir det ju rätt sällan isgata här nere, tack och lov. Det är bara konstant lervälling