När livet är upp och ner.

R

Raderad medlem 131045

Vet inte vart jag ska börja, jag mår så fruktansvärt dåligt. Hela livet är upp och ner och jag vill bara gråta och skrika allt jag kan.

För mycket som händer just nu.. eller allt började väl för ca 2 år sedan med att jag fick ett krampanfall liknande epilepsi. Sen har det bara gått ut för. Men jag bet ihop i ett halvår ungefär innan jag totalt släppte kontrollen. Jag blev sjukskriven för smärtor i kroppen, tänk dig att någon skär i dig, ända ner i skelettet, så känns det HELA TIDEN. Har precis fått veta att det är ett fel i nervsystemet och att jag alltid kommer ha det så. Vilket betyder att det är oklart om jag någonsin kommer kunna jobba igen.
Vilket för mig är en katastrof. Jag började jobba som 16åring och det var min räddning flera gånger. Jag blev ganska snabbt arbetsnarkoman och arbetsplatsen och arbetskollegorna blev min trygga punkt i tillvaron när livet stormade under den senare delen av tonåren. Så nu har jag inte det att fly till längre. När jag tog studenten så jobbade ofta 7 dagarsveckor 10 timmar om dagen för att fly vardagen. Men nu har jag ingenstans att ta vägen när det är jobbigt.

Så det är ett slag i ansiktet när dom säger att jag inte kommer kunna jobba mer och framför allt inte med det jag har erfarenhet inom då det är väldigt tung och fysiskt påfrestande. Och att dessutom få besked att jag som 22 år för alltid kommer att leva med dessa smärtor som dessutom kan komma att bli ännu värre hur det nu är möjligt, får mig att vilja skjuta mig själv.

I samband med sjukskrivningen så träffade jag en pojkvän som skulle visa sig vara mitt största misstag någonsin. Han visade tydligt att han inte var kär i mig utan utnyttjade mig på pengar och bostad.. Efter bara ca 4 månader ihop så uppdagas otrohet á la Tiger Woods. Jag blir knäckt, såklart och ställer honom mot väggen. Han babblar om depression osv (han är deprimerad och går hos psykolog och är också sjukskriven för depression). Där och då försvinner mina känslor för honom men vi fortsätter bo ihop då han behöver någonstans att bo och jag behöver någon som hjälper mig när smärtan är som värst. Vi sa dock aldrig att vi gjorde slut. Vi hade bara väldigt lång diskussion om hans beteende och bla bla bla. Men han slutar inte. HELA TIDEN så hittade jag nya saker, han gör hemliga FB, hemliga Instagram, är flitig på att radera sin internethistorik och allt möjligt.

Han har inte bara behandlat mig som skit psykiskt utan också fysiskt och han dömdes för misshandel och olaga hot för några veckor sedan. En väldigt lång och jobbig process. I mina förhör med polisen så frågar jag hur jag blir av med denna kille då han bor hos mig men är inte skriven där och står inte på lägenheten. Fick så till svar att om man har sovit på ett ställe mer än 7 nätter i rad och har sina kläder + tandborste där så räknas det som att man bor där oavsett och jag får då inte slänga ut honom hur som helst utan måste ta hjälp av kronofogden. Det kändes bara för jobbigt och jag har inte orkat ta tag i det.

Till råga på allt så har jag under 8 månader blivit gravid 2 gånger TROTS SKYDD och jag har valt att göra abort. Egentligen ville jag inte göra abort men jag vet att detta inte är en kille jag vill leva med och absolut inte ha barn med. Men ändå har det varit otroligt jobbigt med dessa aborter och framförallt när det har tillkommit 6 bebisar i vår närmaste bekantskapskrets under denna tid. Sjukt jobbigt då jag på ett sätt kände att jag ville ha barn men inte med honom.. Och att dessutom bli gravid 2 gånger trots skydd, bara det har varit jobbigt.

Förutom allt detta så har en närstående försökt begå självmord 2 gånger på kort tid, vilket såklart också lägger sig som en oro.

Långt och rörigt inlägg. Men jag hoppas att någon orkade läsa. Det händer så mycket, jag mår så dåligt och jag vet inte alls hur jag ska reda upp mitt liv.
Jag har haft det tufft tidigare men som sagt då var jobbet min räddning. Har inte hellre kvar några nära vänner här då alla har flyttat runt om i sverige och utomlands, så har ingenstans att fly..
 
Sv: När livet är upp och ner.

Åh, jag vet inte vad jag ska säga. Har egentligen inga bra tips utan ville bara ge dig en hel hög med styrkekramar!
 
Sv: När livet är upp och ner.

Vilken pucko-polis, självklart ska du inte behöva bo tillsammans med någon som misshandlar dig! Ring soc och prata med dem, de kan hjälpa med tillfällig bostad medan antingen du eller han letar reda på nåt nytt.

Om han har någon stans att ta vägen hade jag personligen bytt lås en dag han inte var hemma, och ställt hans grejor utanför dörrn.

Att gå omkring med ständiga smärtor kan jag inte föreställa mig, men lindrande hjälp finns. Har du blivit utredd på en smärtenhet? Om inte be om remiss till en sådan, det finns mediciner att prova och ibland kan akupunktur hjälpa.

Även om det känns riktigt mörkt just nu så kan din situation definitivt bli bättre!
 
Sv: När livet är upp och ner.

Mitt nervsystem är också totalt kollapsat+att jag har en annan smärtsjukdom och CRPS i min ena arm efter en olycka för 12 år sedan så där förstår jag verkligen hur fruktansvärt jobbigt du har det. Har du fått någon hjälp medicinskt? Jag gissar att det är central sensistisiering du har drabbats av? Det är inte helt ovanligt att drabbas av det om barndomen har varit stormig och svår. Det är ju absolut ingen tröst men du ska veta att jag till viss del förstår vilket helvete du lever i eftersom jag befinner mig där själv.

Polisen verkar ju dum i huvudet. Självklart har du rätt att säga ifrån till din pv att du vill att han flyttar omgående. Du ska ju inte bo ihop med en människa som gör dig illa. Då får du ännu mer ont och mår ännu sämre. Det är jätteviktigt att försöka må så bra som möjligt psykiskt för att orka med smärtorna.

Om du behöver hjälp i din vardag så kan du få hemtjänst. Jag vet att det låter jättejobbigt och att det är något gamla kan få men det är vanligt att yngre människor får deras hjälp också. Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt i början. Särskilt med städningen men nu tänker jag inte ens på det längre. Man vänjer sig även vid sådana saker för att man måste.

Jag har levt med svåra smärtor i tolv år nu och med diagnosen central sensitisiering i fem år. Jag fick dessutom diagnosen EDS för någon månad sedan. Jag har provat igenom de flesta smärtmedicinerna som finns på marknaden och har idag en medicinering som funkar. Jag sover visserligen fruktansvärt dåligt fortfarande men det tror jag tyvärr inte att man kan göra så mycket åt utan det är något jag får lära mig att leva med.

Jag var 28 år när olyckan hände som förändrade mitt liv och sedan dess har jag inte kunnat jobba. Det är fruktansvärt tufft att vara så ung och få veta att man aldrig mer kommer kunna jobba eller leva ett normalt liv.

Om du vill så får du gärna pm:a om du vill prata mer privat.

Kramar
 
Sv: När livet är upp och ner.

Om han har någon stans att ta vägen hade jag personligen bytt lås en dag han inte var hemma, och ställt hans grejor utanför dörrn.

Att gå omkring med ständiga smärtor kan jag inte föreställa mig, men lindrande hjälp finns. Har du blivit utredd på en smärtenhet? Om inte be om remiss till en sådan, det finns mediciner att prova och ibland kan akupunktur hjälpa.

Även om det känns riktigt mörkt just nu så kan din situation definitivt bli bättre!

Om jag byter lås utan att meddela min sambo så är det JAG som bryter mot lagen. Man får inte göra så, utan måste gå via kronofogden för att få honom vräkt. Han betalar inte ens hyra men ändå får jag inte slänga ut honom hur jag vill. Jag kan BE honom att flytta men jag får inte tvinga honom.
Jag har funderat på om jag ska säga upp min lägenhet för att då MÅSTE han flytta någon annanstans. Men det är himla svårt att få lägenhet här där jag bor och det skulle innebära att jag också blev hemlös..

Ja jag har blivit utredd på flera olika instanser, i 7 års tid. Smärtorna har jag haft till och från i 7år och har träffat den ena puckade läkaren efter den andra. Och på de flesta ställena så har jag mötts av "du är för ung för att känna såhär" "du inbillar dig bara, du har inte de här smärtorna" "du får lära dig att leva med det". INGEN som har trott på mig. Krampanfallen har jag haft till och från i 12 år.. Men ingen utredde det vidare. Men läkaren menade att det var sista krampanfallet som var början på den här förvärrade situationen smärtmässigt. Jag har provat mängder av smärtmediciner, har 6 olika receptbelagda hemma just nu och ingen hjälper. Varav hälften är tunga mediciner så som citodon, tradolan och lyrica..

Jag har nu äntligen efter flera år träffat en läkare som tog mig på allvar. Men det är jag själv som har fått kämpat mig dit. Min läkare på hälsocentralen har inte hjälpt mig alls. Jag har själv behövt tagit reda på vart jag ska kräva remisser till, vilka prover jag ska ta osv. och en dag fick min LÄKARE nog av mitt tjat och bad mig att byta hälsocentral. Har egentligen massor mer att säga om läkarvården men känner att det kanske inte hör hit. Men jag har blivit fruktansvärt behandlad och misstrodd vilket såklart också har bidragit med sin del till att jag nu känner att jag inte längre orkar..
 
Sv: När livet är upp och ner.

Mitt nervsystem är också totalt kollapsat+att jag har en annan smärtsjukdom och CRPS i min ena arm efter en olycka för 12 år sedan så där förstår jag verkligen hur fruktansvärt jobbigt du har det. Har du fått någon hjälp medicinskt? Jag gissar att det är central sensistisiering du har drabbats av? Det är inte helt ovanligt att drabbas av det om barndomen har varit stormig och svår. Det är ju absolut ingen tröst men du ska veta att jag till viss del förstår vilket helvete du lever i eftersom jag befinner mig där själv.

Polisen verkar ju dum i huvudet. Självklart har du rätt att säga ifrån till din pv att du vill att han flyttar omgående. Du ska ju inte bo ihop med en människa som gör dig illa. Då får du ännu mer ont och mår ännu sämre. Det är jätteviktigt att försöka må så bra som möjligt psykiskt för att orka med smärtorna.

Om du behöver hjälp i din vardag så kan du få hemtjänst. Jag vet att det låter jättejobbigt och att det är något gamla kan få men det är vanligt att yngre människor får deras hjälp också. Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt i början. Särskilt med städningen men nu tänker jag inte ens på det längre. Man vänjer sig även vid sådana saker för att man måste.

Jag har levt med svåra smärtor i tolv år nu och med diagnosen central sensitisiering i fem år. Jag fick dessutom diagnosen EDS för någon månad sedan. Jag har provat igenom de flesta smärtmedicinerna som finns på marknaden och har idag en medicinering som funkar. Jag sover visserligen fruktansvärt dåligt fortfarande men det tror jag tyvärr inte att man kan göra så mycket åt utan det är något jag får lära mig att leva med.

Jag var 28 år när olyckan hände som förändrade mitt liv och sedan dess har jag inte kunnat jobba. Det är fruktansvärt tufft att vara så ung och få veta att man aldrig mer kommer kunna jobba eller leva ett normalt liv.

Om du vill så får du gärna pm:a om du vill prata mer privat.

Kramar

Åh vad skönt att det finns fler här som lider av dessa smärtor. Jag har inte fått någon diagnos ännu utan bara ett uttlåtande "överkänsligt nervsystem, rubbning i det centrala funktionella nervsystemet". + extrem kraftlöshet i händerna, om jag ska hälla upp mjölk så lär jag hjälpa till med båda händerna..
Jag har provat mängder av olika tabletter men hittar inget som hjälper.. just nu tar jag ingenting..

Jag pm:ar dig lite senare. :)

Ang. polisen och flytt så ja, jag har rätt att BE min sambo att flytta ut vilket jag har gjort flera gånger. Men jag kan inte tvinga honom om han inte vill. Idiotiskt då det är jag som står på lägenheten och jag som betalar hyran. Det lär tas igenom kronofogden. Jag har funderat på att säga upp lägenheten så att han blir tvungen att flytta, men det skulle betyda att även jag blir bostadslös då det är enorma köer till lägenheter här där jag bor.
 
Sv: När livet är upp och ner.

Antar att killen har en egen lägenhet eller släkting i närheten, var är han annars skriven? Jag fattade det som att han inte har något pappersspår till din lägenhet. Folkbokförd på annan adress, inte står med på kontraktet, det blir ju lite ord mot ord att han bor hos dig om han inte syns utåt menar jag.

Soc finns till för att hjälpa folk med tillfälligt boende om man inte har egen försörjning, vilket det inte verkar som han har, prata med dem om vart han kan ta vägen.

Det finns kvinnojourer runt om i landet som kan hjälpa dig att hitta nån stans att bo medan han flyttar ut. De hjälper gärna till med de papper som behövs för att avhysa honom också om du inte orkar själv just nu.

Tror det viktigaste för dig just nu är att slippa leva med någon som tar all din energi, du behöver den för att lägga på dig själv!
 
Sv: När livet är upp och ner.

""överkänsligt nervsystem, rubbning i det centrala funktionella nervsystemet. + extrem kraftlöshet i händerna

Det som står ovan låter som en omskrivning för central sensitisiering. Här http://www.nll.se/upload/IB/pv/arvvc/Smärtprojektgruppen/langvarig_smarta_091105.pdf kan du läsa lite och se om du känner igen dig.

Ofta kan man bli hjälpt av vanliga antidepressiva mediciner. Har du fått prova det? Annars är det högsta porio att testa det för det kan faktiskt hjälpa massor för endel. Särskilt cymbalta och liknande har visat sig kunna hjälpa väldigt bra. Du måste få ordentlig smärtlindring för ju längre tid du har ont desto värre kommer det att bli. Tramadol och citodon är som sockerpiller för sådan här smärta. Du behöver betydligt mycket starkare mediciner och ofta olika mediciner i kombination.

Vissa vårdcentralsläkare kan sådant här väldigt dåligt och de har för korta tider för att man ska hinna gå igenom allt man behöver för det är så mycket olika symptom när hela kroppen är involverad. Därför kan man behöva få hjälp av en smärtläkare istället.
 
Senast ändrad:
Sv: När livet är upp och ner.

Fast det måste finnas ett sätt att få ut honom. Kan du inte starta en ny tråd med en tydlig rubrik om just det så du får bra råd? Finns många här som är insatta i sånt. Du behöver ditt hem som din fristad, om du inte trivs där hur ska du då kunna jobba på ditt liv?

Sen håller jag med att försöka få hemtjänst elr kanske en personlig assistent. En PA i lämplig ålder och med liknande intressen som du kan göra en jätteskillnad för dig. Visst kan det vara jobbigt att ta emot sådan hjälp men det borde vara bättre än den sits du är i idag...?

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva med sådan smärta konstant men en snyltande idiot i hemmet gör ju knappast livet lättare....
 
Sv: När livet är upp och ner.

Eftersom han är skriven på annan adress så kan du be tingsrätten att de ger honom besöksförbud. Då får han inte besöka dig över huvud taget. Hade han varit skriven på din adress hade det varit ett annat läge, men han kan ju inte hävda att din lägenhet är hans bostad när han inte är skriven där.
 
Sv: När livet är upp och ner.

Antar att killen har en egen lägenhet eller släkting i närheten, var är han annars skriven? Jag fattade det som att han inte har något pappersspår till din lägenhet. Folkbokförd på annan adress, inte står med på kontraktet, det blir ju lite ord mot ord att han bor hos dig om han inte syns utåt menar jag.

Soc finns till för att hjälpa folk med tillfälligt boende om man inte har egen försörjning, vilket det inte verkar som han har, prata med dem om vart han kan ta vägen.

Det finns kvinnojourer runt om i landet som kan hjälpa dig att hitta nån stans att bo medan han flyttar ut. De hjälper gärna till med de papper som behövs för att avhysa honom också om du inte orkar själv just nu.

Tror det viktigaste för dig just nu är att slippa leva med någon som tar all din energi, du behöver den för att lägga på dig själv!

Han har inte egen lägenhet men en av hans föräldrar bor i närheten, där är han skriven. Men han är absolut inte välkommen att bo där och enligt polisen så räknas inte det som hans bostad eftersom det räknas tydligen där man sover. Sjukt knepigt. När vi träffades hade han blivit utkickad från sin förälder och bodde runt hos kompisar och ingen av dom vill längre veta av honom, än mindre ha honom boende hos sig.
Vet att han var i kontakt med soc under den perioden men dom kunde inte hjälpa honom, fanns inga bostäder att tillgå. Detta kan såklart ha ändrats och ska kollas upp.. Ska även kolla med någon kvinnojour här vad dom kan göra. Tack för tipsen!
 
Sv: När livet är upp och ner.

Eftersom han är skriven på annan adress så kan du be tingsrätten att de ger honom besöksförbud. Då får han inte besöka dig över huvud taget. Hade han varit skriven på din adress hade det varit ett annat läge, men han kan ju inte hävda att din lägenhet är hans bostad när han inte är skriven där.

Jag har ansökt om det i och med den fällande domen, men fick avslag. :/
 
Sv: När livet är upp och ner.

Om jag byter lås utan att meddela min sambo så är det JAG som bryter mot lagen. Man får inte göra så, utan måste gå via kronofogden för att få honom vräkt. Han betalar inte ens hyra men ändå får jag inte slänga ut honom hur jag vill. Jag kan BE honom att flytta men jag får inte tvinga honom.

Inneboende får man slänga ut på studs. Behövs ingen kronofogde där.
Du kan ju fråga Hyresnämnden om du vill vara säker.
 
Sv: När livet är upp och ner.

Ang. polisen och flytt så ja, jag har rätt att BE min sambo att flytta ut vilket jag har gjort flera gånger. Men jag kan inte tvinga honom om han inte vill.

Klart du kan, det är din lgh, du har rätt till den, han har det inte. Jag tror inte polisen kan sånt där riktigt...ring Hyresnämnden istället.
 
Sv: När livet är upp och ner.

Menar du att du måste bo ihop med karln som misshandlat och hotat dig? Det låter ju inte klokt...

Ja, det är sjukt hur polisen jobbar här där jag bor, det är ett rent fiasko (vilket är bevisat på andra ärenden än just mitt..). Men kommentaren var att misshandeln ägde rum för längesedan (processen var lång från anmälan till dom) och kunde inte räknas som giltigt skäl.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 328
Senast: Thaliaste
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 712
Senast: Twihard
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
3 097
Senast: malumbub
·
Kropp & Själ Hej! Jag har efter en sjukgymnast och otroped felbehandlat mig fått förlorad inkomst och sjukskrivning i 7 månader. Jag fick första...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 330
Senast: Sassy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp