När hela livet rasar

[Viilda]

Hur klarar man av livet utan sin bästa vän? Hur fortsätter man leva när ens själsfrände gått bort?

Det har gått drygt en och en halv månad sedan hon gick bort endast 22år. Det är fruktansvärt tungt att andas utan henne. Hon var mitt allt, min fina vän. Hon var min andra halva och vi gjorde allt tillsammans. Alla som kände mig kände henne och tvärt om. Vi kom liksom i par, oskiljaktiga. Vi har varit bästa vänner sedan vi var två år så jag har känt henne hela livet och hon finns liksom i varje händelse i mitt liv och i nästan alla minnen jag har. Jag har liksom levt hela mitt liv med henne, aldrig varit utan henne förut.

Bara det faktum att vi sågs eller pratade i telefon varje dag...

Hon var min bästa vän och min livscoach som guidade mig genom livet. Vi var vår egna lilla familj som vi brukade säga.

Önskar så att allt bara var en mardröm.

 

[Gimlan]

Sv: När hela livet rasar

Min mamma förlorade sin syster 1977. Systern var djupt deprimerad, men troligtvis fosterdiagnostiserad och hade med stor sannolikhet en annan depressionssjukdom än vad man trodde då. Behandlingen ledde ingenstans och det slutade med ett mycket tragiskt självmord.

Mamma och systern stod varandra mycket nära. Mamma har berättat exakt hur det gått till för oss barn men idag väljer hon att inte prata om det brutala sätt självmordet gick till på. Hon säger än idag, 36 år senare att hon kommer aldrig komma över det, men att hon lärt sig att leva med det. Kanske är det så som du kommer att kunna hanterade i framtiden.

Jag skulle rekommendera att du ser till att få samtalsterapi, antar att det kan hjälpa dig. Min mamma fick det elva år efter dödsfallet och först då kunde hon acceptera systerns död och val. Men som sagt, hon har aldrig kommit över det.

Kramar, kramar i massor.

 

[Lejonelle]

Sv: När hela livet rasar

Stor kram till dig i din sorg. Det är en stor förlust och det kommer ta tid. Men du kommer att klara av att leva vidare, även om det inte känns så just nu. Det är viktigt att du har människor runt omkring dig som låter dig sörja, att du får vara en del av det som händer och känna det du känner. Du behöver stöd, någon att prata med. Ett ställe kan vara att vända dig till kyrkan, där träffar du personal som kan det här med sorg och kan erbjuda dig stöd. De har tystnadsplikt och det kostar inget. Du kan också vända dig till vårdcentral eller ungdomsmottagning och be att få träffa en kurator. Du behöver inte terapi, du är inte sjuk, men du har varit med om något förfärligt och behöver få samtala om det för att så småningom kunna gå vidare.

Kram till dig..

 

[AgentCarter]

Sv: När hela livet rasar

Jag har inte gått igenom vad du har och förstår inte hur jobbigt det kan vara.
Men för ett tag sedan var Ken (ring?) med i Hallå p3 och berättade en del om hur han har klarat av att förlora så många, han berätta att han bara fokuserade på det som var bra med personen och det han tycket om och det hjälpte honom komma ihåg personen positivt och på det sättet "komma över" dem.

Jag beklagar verkligen

 

[Viilda]

Sv: När hela livet rasar

Kl

Tack så mycket till er som svarat. Just nu känns det som att jag jobbar ihjäl mig, bara ledig på söndagar. Tror jag flyr lite. Men samtidigt orkar jag inte vara hemma och inte göra något det blir för jobbigt för då tar ångesten och smärtan över mig, känns som att man går sönder och dör av sorg och saknad typ. När jag gör saker så känns det inte lika mycket, utan då är det mest en tomhetskänsla jag har. Men samtidigt känner jag att jag varken fysiskt eller psykiskt orkar. Det känns som att hela kroppen och huvudet är slut och bara skriker åt mig att ta det lugnt. Har ingen energi orkar knappt ta mig upp ur sängen och är ständigt trött och orkeslös. Mitt huvud är ett virrvarr glömmer nycklarna i dörren, glömmer vart jag har parkerat bilen, kan inte räkna, spiller och tappar saker, kan inte köra bil för jag blir så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna efter typ tio minuter.

Jag undviker att tänka på det för känslorna som kommer då blir för överväldigande. Jag kan inte hantera alla. Allt känns fortfarande så overkligt. Känns inte som att det är på riktigt. Tanken på att jag aldrig någonsin mer kan träffa henne eller prata med henne skrämmer mig fruktansvärt mycket. Hon var mitt allt och jag skulle offra allt, mig själv, för att få henne tillbaka eller för att hon skulle kunna mått bra. Men samtidigt är jag så arg på henne för att hon kunde göra såhär mot oss. Lämna oss på detta sätt. För ja, hon tog sitt liv. Man känner också så mycket skuld och ånger, tänker att om jag hade gjort så, eller si så hade det kanske inte hänt. Jag skulle ha ringt henne oftare, inte bråkat de gånger vi bråkade.

Att prata med någon skulle nog egentligen vara en bra ide, har ju aldrig varit med om att någon gått bort såhär förut så vet ju inte hur man ska hantera sånt här. Måste bara få ork och ta tag i det. Min familj gör väl så gott dom kan på sitt eget vis. De har alltid haft svårt för den här biten, att vara ett bra stöd. Det var liksom jag och min bästa vän som fungerade på det sättet för varandra istället.

Jag blev förresten arg på min pappa idag, jag vet inte om det är jag som är fjantig och om det faktiskt är han som har rätt. Men jag kände mig väldigt bortprioriterad och blev i alla fall ledsen, vilket jag också sa men då vart han bara sur på mig. Jag hörde av mig och frågade om han kunde bjuda på middag nån dag (orkar inte sitta själv efter jobbet). Får till svar att vi får avvakta med sånt för att hans sambo är ledsen på grund av att hennes pappa har dött (typ 80 år blev han). Men jag då? jag är också ledsen, mitt liv har rasat, jag gråter också när jag är hemma. När ingen ser. Vi kan väll alla äta middag och vara ledsna tillsammans då eller så kan han komma hit och äta middag med mig. Men han prioriterar alltid henne eller hennes vilja före oss. Han hör inte av sig och frågar hur det är. Visst han frågar hur det är, NÄR JAG ringer. Men han ringer inte. Han kommer inte och hälsar på heller. Och jag känner att detta är långt ifrån det jag behöver. Jag hade för en gångs skulle velat att de skulle kunna visa att det bryr sig. Men de vet uppenbarligen inte hur man gör. Även om man förklarar det för dom... och ja jag är bitter, idag.