När ge upp?

[CarolineN]

Känner att jag behöver få skriva av mig lite...

Jag har i dagsläget två hundar, en valp/unghund på 9 månader och en vuxen på 7,5 år. Jag har slitit mitt hår p.g.a. den vuxna och de problem vi haft och har väl de senaste 7 åren helt enkelt accepterat att det är såhär det är. I samband med att jag varit sjuk har min äldre fått åka iväg så att jag bara haft min yngsta hemma och jag har för första gången på många år fått känna på hur lätt vardagen kan vara. Med honom kan jag gå kurser, ställa ut och vistas i många olika miljöer utan att behöva oroa mig för att han ska göra utfall mot varken andra hundar eller människor. Jag skäms nästan för att skriva det, men jag känner en viss lättnad när den äldsta inte är hemma.

För en tid sedan var jag också iväg med den äldre till en hundfysioterapeut då jag kände att jag ville ha honom genomkollad och mycket riktigt så är han dessutom inte helt ok i höfterna. Detta i kombination med hans beteendeproblem får mig att fundera på om inte det bästa vore att han får somna in. Det som gör att jag inte tagit beslutet än är väl att han faktiskt har bra dagar ibland, även om de inte är så många. Han är ju (tillsammans med min yngsta vovve) mitt allt

Så hur vet man när det får räcka? Hur fattar man ett sådant beslut?

 

[Lovisaleonora]

Går till veterinären och gör en ordentlig utredning? Som grund, menar jag. Och utifrån detta funderar på om det finns ett annat hem som kanske är som gjort för honom,

 

[lambero]

Man får ge upp när man känner att man inte orkar längre.

 

[Lovisaleonora]

Man får ge upp när man känner att man inte orkar längre.

Vill bara hålla med. Jättemycket.

 

[hollypolly]

Min äldsta hund är som du beskriver och nu är hon så gammal så hon inte orkar bråka med andra hundar men hon hade inte tvekat att döda en hund som.störde henne med sin blotta existens förr.
Mim hund är en dum terriermix med en pappa som var arbetande polishund. Jag tog över henne som omplacering.
Jag har ibland känt som dig då jag har andra hundar av typen som älskar allt och alla och ett väl utvecklat hundspråk. De klarar av alla främmande hundar utan bråk.
Men jag känner verkligen inte att det är hela världen att min gamla inte gillar främmande hundar.
Hon fungerar fint i familjen och framförallt med mig samt hundar hon känner.
Visst är det enklare i vardagen med mina andra hundar men som sagt så himla viktigt är det inte att hon den gamla ska fungera med massa främmande hundar
Hade aldrig funderat på att avliva en hund bara av den anledningen !
Vet inte hur din är , så kan inte säga något om det , men ville ändå delge min historia.
Jag älskar min hund och har överseende med hennes olat då själva blandningen i sig är helkokko !

 

[CarolineN]

Vill börja med att tacka för era svar

En vet. undersökning gjordes innan vi var till fysion, inget annat än att han reagerade lite på höften (minimal reaktion) hittades men jag valde att boka tid för genomgång av hela hundens kropp hos fysion också. Har inte röntgat höfterna då han haft jobbigt med sederingen tidigare, men man är rätt säker utifrån undersökningarna att han har åtminstone början till artros och jag behandlar honom som att han har det (övningar osv.), skulle det vara så att det inte är fullt så illa så tänker jag att det isåfall iallafall är förebyggande.

I dagsläget har vi kommit en bra bit när det kommer till människor, nuförtiden reagerar han ytterst sällan med utfall (vi undviker ju såklart situationer med mycket folk och stress), och de enda personer han noterar är de som skiljer sig från andra (annat rörelsemönster, huva i mörker, barn som springer förbi väldigt nära t.ex.) och då är det 9 ggr av 10 enbart med skall som går att bryta.
Och jag skulle inte tänka på att avliva honom enbart p.g.a. hundmötesproblem (Med hjälp av att öka avståndet mycket klarar han av att det går en hund en bit bort och i regel så är ju ett hundmöte över på några sekunder, och jag varken kräver av honom eller vill att han ska älska allt och alla), men det är många andra små saker som tillsammans blir väldigt jobbigt.

Vissa dagar gör vi stora framsteg och jag kan känna att det kanske inte är så illa ändå, medans andra dagar är skitjobbiga. Jag kommer inte att ta något förhastat beslut, utan jag tänkte att jag väntar tills efter sommaren och ser hur jag känner då. Vi får helt enkelt prova oss fram och se hur det bli lättast för honom att hantera vissa situationer.

 

[hollypolly]

Vill börja med att tacka för era svar

En vet. undersökning gjordes innan vi var till fysion, inget annat än att han reagerade lite på höften (minimal reaktion) hittades men jag valde att boka tid för genomgång av hela hundens kropp hos fysion också. Har inte röntgat höfterna då han haft jobbigt med sederingen tidigare, men man är rätt säker utifrån undersökningarna att han har åtminstone början till artros och jag behandlar honom som att han har det (övningar osv.), skulle det vara så att det inte är fullt så illa så tänker jag att det isåfall iallafall är förebyggande.

I dagsläget har vi kommit en bra bit när det kommer till människor, nuförtiden reagerar han ytterst sällan med utfall (vi undviker ju såklart situationer med mycket folk och stress), och de enda personer han noterar är de som skiljer sig från andra (annat rörelsemönster, huva i mörker, barn som springer förbi väldigt nära t.ex.) och då är det 9 ggr av 10 enbart med skall som går att bryta.
Och jag skulle inte tänka på att avliva honom enbart p.g.a. hundmötesproblem (Med hjälp av att öka avståndet mycket klarar han av att det går en hund en bit bort och i regel så är ju ett hundmöte över på några sekunder, och jag varken kräver av honom eller vill att han ska älska allt och alla), men det är många andra små saker som tillsammans blir väldigt jobbigt.

Vissa dagar gör vi stora framsteg och jag kan känna att det kanske inte är så illa ändå, medans andra dagar är skitjobbiga. Jag kommer inte att ta något förhastat beslut, utan jag tänkte att jag väntar tills efter sommaren och ser hur jag känner då. Vi får helt enkelt prova oss fram och se hur det bli lättast för honom att hantera vissa situationer.

Omplacering till lugnt hem på landet kan ju vara ett alternativ.

 

[Honungshumlan]

Vill börja med att tacka för era svar

En vet. undersökning gjordes innan vi var till fysion, inget annat än att han reagerade lite på höften (minimal reaktion) hittades men jag valde att boka tid för genomgång av hela hundens kropp hos fysion också. Har inte röntgat höfterna då han haft jobbigt med sederingen tidigare, men man är rätt säker utifrån undersökningarna att han har åtminstone början till artros och jag behandlar honom som att han har det (övningar osv.), skulle det vara så att det inte är fullt så illa så tänker jag att det isåfall iallafall är förebyggande.

I dagsläget har vi kommit en bra bit när det kommer till människor, nuförtiden reagerar han ytterst sällan med utfall (vi undviker ju såklart situationer med mycket folk och stress), och de enda personer han noterar är de som skiljer sig från andra (annat rörelsemönster, huva i mörker, barn som springer förbi väldigt nära t.ex.) och då är det 9 ggr av 10 enbart med skall som går att bryta.
Och jag skulle inte tänka på att avliva honom enbart p.g.a. hundmötesproblem (Med hjälp av att öka avståndet mycket klarar han av att det går en hund en bit bort och i regel så är ju ett hundmöte över på några sekunder, och jag varken kräver av honom eller vill att han ska älska allt och alla), men det är många andra små saker som tillsammans blir väldigt jobbigt.

Vissa dagar gör vi stora framsteg och jag kan känna att det kanske inte är så illa ändå, medans andra dagar är skitjobbiga. Jag kommer inte att ta något förhastat beslut, utan jag tänkte att jag väntar tills efter sommaren och ser hur jag känner då. Vi får helt enkelt prova oss fram och se hur det bli lättast för honom att hantera vissa situationer.

Jag var i en liknande situation med min hund i somras. Han var 9år, vi hade kämpat med hans mentala problem, stress och rädslor sedan den dagen han flyttade till oss 2 år gammal. Han skadade sig och halva svansen behövde amputeras, där drog jag gränsen för hans skull och för vår skull. Jag saknar honom oändligt mycket, men ångrar inte beslutet att låta honom somna in en sekund. Jag inser idag hur mycket livet begränsades, det var inte så roligt som det borde ha varit att vara hundägare och frågan är hur väl han mådde egentligen.
Att ta bort ett djur ser inte jag nödvändigtvis som att ge upp. Om det är det som är bäst för både hund och ägare så kan det vara en sorts befrielse, från smärta, oro och dåligt mående, hur hemskt det än må låta.

 

[dobbis]

En avlivad hund lider inte och hur bra mår en hund med det beteendet?

 

[Lipperta]

Om varken du eller hund mår bra kan avlivning vara bästa för alla inblandade.

Känner du att du vill kämpa mer så gör det.

Vill du hitta annat hem så gör det.

Du vet bättre än någon av oss här vad som är bäst för er.

 

[Blandrastik]

Jag jobbar med problemhundar och har haft problemhund. Många av mina "kunder" skulle jag aldrig orka med. Att hela tiden ha ögon i nacken, alltid spana åt höger och vänster, vara nervös för att nån "som kan det här med hundar" ska sticka fram näven i fel ögonblick.
Jag skulle absolut förstå om du tog bort den.

 

[blizz]

Känner att jag behöver få skriva av mig lite...

Jag har i dagsläget två hundar, en valp/unghund på 9 månader och en vuxen på 7,5 år. Jag har slitit mitt hår p.g.a. den vuxna och de problem vi haft och har väl de senaste 7 åren helt enkelt accepterat att det är såhär det är. I samband med att jag varit sjuk har min äldre fått åka iväg så att jag bara haft min yngsta hemma och jag har för första gången på många år fått känna på hur lätt vardagen kan vara. Med honom kan jag gå kurser, ställa ut och vistas i många olika miljöer utan att behöva oroa mig för att han ska göra utfall mot varken andra hundar eller människor. Jag skäms nästan för att skriva det, men jag känner en viss lättnad när den äldsta inte är hemma.

För en tid sedan var jag också iväg med den äldre till en hundfysioterapeut då jag kände att jag ville ha honom genomkollad och mycket riktigt så är han dessutom inte helt ok i höfterna. Detta i kombination med hans beteendeproblem får mig att fundera på om inte det bästa vore att han får somna in. Det som gör att jag inte tagit beslutet än är väl att han faktiskt har bra dagar ibland, även om de inte är så många. Han är ju (tillsammans med min yngsta vovve) mitt allt

Så hur vet man när det får räcka? Hur fattar man ett sådant beslut?

Om du upplever att hunden har fler dåliga dagar än bra, då tycker jag det kan vara aktuellt med avlivning. Har man kommit så långt i tankarna att man allvarligt har tagit fram det som ett alternativ får man lita på magkänslan. Du är INTE en dålig människa om du beslutar att låta honom somna in.

 

[MiniLi]

Jag vill bara säga att du inte ska skämmas. Jag har också haft en hund med stressrelaterade utåtagerande beteenden. Hon var helt underbar, jag älskade henne över allt annat men helt ärligt så har det varit skönt sen hon fick somna in. Jag tänker inte skämmas för det. Jag saknar henne jättemycket, men samtidigt är det helt okej att vara nöjd med hur avslappnat livet blir utan en "problemhund".