chandelier
Trådstartare
Jaha då var det dags för anonymt nick då detta ffa gäller min sambo.
Sambon skadade sig allvarligt för ganska precis ett år sedan. Efter op och rehab avslutades hans sjukskrivning alldeles för snabbt och det ledde till den berömda väggen. Sambon har även innan skadan haft problem med djupa depressioner och ångest, det blev inte bättre av det här.
Han började komma på fötter igen och mådde mer bra än dåligt men fortfarande inte frisk, då ringde försäkringskassan. De 180 dagarna har gått och nu betalar de inget mer. Han ska ut och jobba.
Han får ingen hjälp med vad eller hur han ska göra. Han kan inte gå tillbaka till sitt gamla jobb då hamnar han på ruta ett igen (arbetsmiljön är sämre än sämst...), rehabkorrdinatorn som skulle hjälpa honom att komma igång gör ingenting och ger inga råd heller för att hjälpa honom, arbetsförmedlingen skickar tusen mail med information. Information han inte kan ta till sig för allt snurrar i huvudet på honom och han får panik. När jag försöker hjälpa honom blir han frustrerad för att han inte förstår.
Jag vet inte vad jag kan göra, hur jag kan hjälpa honom och det är så frustrerande! Han vill inget hellre än att börja jobba och få sitt liv tillbaka. Jag är livrädd för att han ska trilla tillbaka in i depressionen... Har någon varit i en liknande sits som anhörig?
Tack för att du orkat läsa, jag behöver nog mest skriva av mig...
Sambon skadade sig allvarligt för ganska precis ett år sedan. Efter op och rehab avslutades hans sjukskrivning alldeles för snabbt och det ledde till den berömda väggen. Sambon har även innan skadan haft problem med djupa depressioner och ångest, det blev inte bättre av det här.
Han började komma på fötter igen och mådde mer bra än dåligt men fortfarande inte frisk, då ringde försäkringskassan. De 180 dagarna har gått och nu betalar de inget mer. Han ska ut och jobba.
Han får ingen hjälp med vad eller hur han ska göra. Han kan inte gå tillbaka till sitt gamla jobb då hamnar han på ruta ett igen (arbetsmiljön är sämre än sämst...), rehabkorrdinatorn som skulle hjälpa honom att komma igång gör ingenting och ger inga råd heller för att hjälpa honom, arbetsförmedlingen skickar tusen mail med information. Information han inte kan ta till sig för allt snurrar i huvudet på honom och han får panik. När jag försöker hjälpa honom blir han frustrerad för att han inte förstår.
Jag vet inte vad jag kan göra, hur jag kan hjälpa honom och det är så frustrerande! Han vill inget hellre än att börja jobba och få sitt liv tillbaka. Jag är livrädd för att han ska trilla tillbaka in i depressionen... Har någon varit i en liknande sits som anhörig?
Tack för att du orkat läsa, jag behöver nog mest skriva av mig...