När du vågade!

[nagelbitarn]

Jag sitter i en total och förlamande livskris, jag är fullt och fast övertygad om att jag är den sämsta mamman någonsin med den i särart tråkigaste personligheten och att vad jag än tar mig för så kommer det gå käpprätt åt helvete. Därför borde jag gömma mig under en filt och inte krypa ut förrän omvärlden blivit lättare att förstå sig på..
Meeen istället för att gräva min grop djupare och sakta men säker glömma bort vem jag är och att jag är en kompetent jäkel..Så..Jag vill höra om när du gjort något för dig, uppfyllt en dröm, startat om..

Kom hit och skryt, fram med alla fenomenala självförverkliganden och stolta historier!
Ni vet, då livet vände eller när du köpte drömhästen..överlevde cancer eller bara klippte håret på ett tufft sätt

 

[Tassetass]

Jag är rätt stolt över hur jag tagit mig fram i arbetslivet och i den akademiska världen. Hoppade av gymnasiet både en och två gånger, påbörjade såväl komvux- som folkhögskolestudier som aldrig avslutades och jag trodde väl att det var rätt kört där ett tag. Lyckades få ett sommarjobb som timanställd telefonförsäljare och gjorde bra ifrån mig så timanställningen blev en tillsvidareanställning. Bytte från försäljning till kundtjänst, hakade på när hela uppdraget flyttade från en stad till en annan och där hade jag tur att få en chef som såg att jag hade en och annan talang. Fick prova på en massa olika saker och blev till slut riktigt bra på att såväl utbilda som fortbilda medarbetare i olika aspekter av den verksamhet vi höll på med.

Efter några år fick jag dock för mig att jag ville studera. Läste in några gymnasieämnen, skrev ett bra högskoleprov och sökte in via reell kompetens. Var 28 år när jag började på universitetet. Har precis avslutat termin sju på juristprogrammet, har klarat alla kurser utom två med högsta betyg. Läser just nu halvtid för att ha mer tid med dottern (just ja, fick en onge mitt under C-uppsatsen ) och nästa läsår ska jag läsa klart. Kommer kännas så jävla gött den dagen jag tar ut examen, för som sagt så såg det ganska mörkt ut under en period.

 

[mandalaki]

@nagelbitarn Var stolt! Bästa mamman lämnar dåliga pappan

 

[Ramona]

Jag har gjort om livet vid ett flertal tillfällen i livet. Det är inte så svårt eller så jobbigt faktiskt, så jag har svårt att förstå och känna medlidande för människor som bara inte vågar ta tag i sitt liv. Jag har bott i ett flertal länder, brutit upp med män efter många år ihop, bytt bostäder, sålt hästar, köpt nya hästar, bytt bostäder, etc, etc.

Det blir en vana också, man inser att det inte är så farligt att göra någonting åt livet. Min grundidé är att livet är för kort för att jag ska vara olycklig. Sen ska man väl tacka sin lyckliga stjärna att jag är framåt, social och inte har svårt för att ta för mig i livet. Jag har aldrig varit arbetslös, jag är bra på att sälja mig själv och jag har ingen prestige i vilket typ av jobb kan göra och att foten in är vägen upp i de allra flesta lägen.

Vad är det du vill göra med ditt liv? Vad vill du uppnå? Här är ju inga drömmar och tankar för små eller för stora.

 

[Fraggel_Tess]

Jag är stolt att jag faktiskt äntligen tog mig i kragen 2013 när jag var mammaledig och hela 32 år gammal att ta körkort på två månader ungefär

 

[Emtherlia]

Jag var bekväm med min förra kille. Jag hade tvivlat såååå många gånger men inte vågat ta steget från relationen (som jag innerst inne visste att jag borde, för jag var faktiskt inte kär längre, jag kunde inte se en framtid med killen).

När han flyttade till ett annat land pga jobb och jag blev själv så märkte jag hur underbart skönt det var. Bara me, myself and I. Tidigt efter att han flyttat så träffade jag en kille på fest och kände, jävlar vilken snygg och härlig kille och då blev det verkligen tydligt för mig att jag inte var kär i min kille längre. Jag gjorde slut (egentligen hade det varit slut för mig länge, så psykiskt så hade jag redan gått vidare) och kände faan vad gutt oavsett vad som händer.

Den snygga killen och jag började träffast lite smått och nu har vi varit ihop mer än 5 år och ska gifta oss till sommaren. Jag ser ett framtid som jag vill ha, inte som jag bara råkar nöja mig med.

Även om det jag har nu hade runnit ut i sanden i början så hade jag varit så nöjd över mitt beslut. För mitt liv blev bättre utan mitt ex.

 

[ainasoja]

Jag är stolt att jag faktiskt äntligen tog mig i kragen 2013 när jag var mammaledig och hela 32 år gammal att ta körkort på två månader ungefär

Min mamma gjorde samma sak -85, då var hon höggravid med min lillasyster

 

[Migo]

Jag sitter i en total och förlamande livskris, jag är fullt och fast övertygad om att jag är den sämsta mamman någonsin med den i särart tråkigaste personligheten och att vad jag än tar mig för så kommer det gå käpprätt åt helvete. Därför borde jag gömma mig under en filt och inte krypa ut förrän omvärlden blivit lättare att förstå sig på..
Meeen istället för att gräva min grop djupare och sakta men säker glömma bort vem jag är och att jag är en kompetent jäkel..Så..Jag vill höra om när du gjort något för dig, uppfyllt en dröm, startat om..

Kom hit och skryt, fram med alla fenomenala självförverkliganden och stolta historier!
Ni vet, då livet vände eller när du köpte drömhästen..överlevde cancer eller bara klippte håret på ett tufft sätt

Jag klev ur en djup depression, trotsade allas varningar och köpte en valp av högaktiv vallhundsras och lade mängder av gratis arbetstimmar på att hjälpa en bonde med deras djur. Idag försörjer jag mig på just träning av vallhundar och fårskötsel - it payed of in the end!

Nu står jag inför ett annat stort livsavgörande beslut, och känner mig inte fullt så modig och tvärsäker. Önskar en tjuvtitt på facit

 

[Ramona]

Nu står jag inför ett annat stort livsavgörande beslut, och känner mig inte fullt så modig och tvärsäker. Önskar en tjuvtitt på facit

Behöver du ett facit verkligen? Vad är det värsta som kan hända?

 

[Kilauea]

En av de största sakerna jag gjort i livet var att säga upp mig från ett jobb där chefen tog alldeles för mycket energi. Stod ut i 7 år, rätt lång tid egentligen, innan jag kände att "nä, nu får det vara nog". Detta då min sjukskrivning för att min pappa var döende i cancer inte verkade ses som nåt nödvändigt hos arbetsgivare, likaså när jag hade fått diagnosen Crohns och inte varit sjukskriven mer än en dag (trots att läkaren ideligen frågade om jag verkligen orkade jobba (det gjorde jag inte egentligen)) och chefen på ett möte sa "jag vet att ni varit trötta och sjuka, men nu får ni faktiskt rycka upp er".
När jag kom och hämtade mina saker och hade med mig fika så valde cheferna att inte vara med på fikat och jag fick ett "hejdå", inte ett lycka till, inte en blomma, inte ett tack för alla år. Där och då kände jag verkligen hur rätt jag gjorde som bytte arbetsplats.

Nya jobbet, som jag jobbat på i 1,5 år nu, har varit guld värt, både utbildningsmässigt och i form av en suverän närmaste chef och oerhört goa kollegor Enda nackdelen är att det är lite långt bort egentligen, men det är en annan historia.

 

[Emiro]

När jag tog beslutet att skilja mig från min sons far trots att jag visste att jag då skulle beröva min son kärnfamiljen, förlora min gård och tvingas sälja mina älskade hästar. Men jag gjorde det och det är det bästa jag har gjort.
Idag har jag en underbar sambo som delar mitt hästintresse och är superbra med min son, bor på en annan gård, faktiskt en bra relation till exet (även om det tog tid) och nya fantastiska hästar i mitt liv.

 

[the_connemara]

Tar sikte på rubriken och låtsas inte om alla stordåd som resten av tråden beskriver

När jag var riktigt liten så var jag en mycket feg ryttare o hästmänniska. Det vände någonstans i början på tonåren tror jag. Sedan var jag både en modig ryttare o hästmänniska tills en hingst plattade till mig och jag blev feg som hästmänniska. Sen plattade en unghäst till mig o jag blev en feg ryttare också. Ungefär då flyttade jag o har sedan dess (typ 10 år) bara haft min egna häst jag haft sedan ung, utmärkt temperament och invand vid mitt sätt från början. Typ en stort hund.

Förra året insåg jag helt plötsligt (kom till insikt snarare) att jag faktiskt blivit sjukt rädd. Både för att rida (vilket "ök" som helst) och att öht hantera andra hästar. Hade liksom noll känsla kvar och alla var som blanka papper som när som helst skulle meja ner mig eller slänga av mig. Jag hade ju under många år då undvikit o hantera o ffa rida andra hästar, varför utsätta sig liksom?

Fick lite nog och råkade hamna i tygeländen på en JÄTTESTOR hingst och typ då tror jag att jag bestämde mig för att nu fick det vars slut. Hästar som ÄR snälla och som andra hanterar utan problem ska bara funka för mig också, skit i rädslan. Tog kontakt med en tjej på ett ställe med många hästar/omsättning på hästar men där hästarna snabbt blir lätthanterliga o vettiga o rida om de inte redan är det (oftast inte, suck).

Har fått hantera o rida lämpliga hästar vid ett flertal tillfällen nu och alltså det börjar ju faktiskt går rätt bra. Vissa har varit lite läskiga o ingen häst svarar bra på en tokspänd ryttare som bara drar i tyglarna kan jag ju konstatera, som om jag inte visste det redan innan Senaste gången jag fick rida en där jag kände att jag inte bestämde över tempot så lyckades jag till slut låta bli o spänna mig o bara slappna av o följa med och det gick ju inte alls åt helvete. Numera är jag inte ens rädd jag när hoppar upp, winning!

 

[Roheryn]

Ett litet urval från mitt liv...

När min dotter var fyra månader köpte jag en oinriden unghäst som jag sedan själv red in och utbildade. Det sågs som oerhört egoistiskt och märkligt av en del personer i omgivningen - hur kunde jag göra något sådant som nybliven mamma, liksom...? Ville jag inte bara vara med mitt barn? Men jag behöll min häst, som nu är 19 år, och jag tror faktiskt att detta var det bästa jag kunde ge min dotter. Hon har vuxit upp med hästen i fråga, lärt sig rida på honom, rider och tävlar honom och blev ungdomsklubbmästare i höstas (hon är 15 år idag).

Och så valde jag att lämna dotterns pappa för ett par år sedan. Det var ganska turbulent just då, och det slutade med att jag blev utslängd/valde att gå en söndagskväll... Det var liksom bara att packa en väska och gå. Dottern var kvar hos sin pappa då - hon hade ju ett hem där, det hade inte jag - och det var det tyngsta och jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag är SÅ nöjd att jag gjorde det, och stolt över att jag byggt upp mitt liv igen.

Den senaste modigheten är att köpa häst nummer två. Ett stort ansvar att plötsligt ha två stycken, men SÅÅÅ värt det!!!

 

[Jenka]

Flyttade till Linköping efter studenten för att plugga, där jag inte kände någon på mitt program (knappt nån alls i stan) och "började om".

Efter (och egentligen under) ville jag ut och resa och hindrades länge av att ingen hade möjlighet att följa med. Till slut åkte jag själv på volontärresa i två månader.

Gemensamt för båda sakerna är att självförtroendet fått sig en boost efteråt.

 

[Hyacinth]

Jag sitter i en total och förlamande livskris, jag är fullt och fast övertygad om att jag är den sämsta mamman någonsin med den i särart tråkigaste personligheten och att vad jag än tar mig för så kommer det gå käpprätt åt helvete. Därför borde jag gömma mig under en filt och inte krypa ut förrän omvärlden blivit lättare att förstå sig på..
Meeen istället för att gräva min grop djupare och sakta men säker glömma bort vem jag är och att jag är en kompetent jäkel..Så..Jag vill höra om när du gjort något för dig, uppfyllt en dröm, startat om..

Kom hit och skryt, fram med alla fenomenala självförverkliganden och stolta historier!
Ni vet, då livet vände eller när du köpte drömhästen..överlevde cancer eller bara klippte håret på ett tufft sätt

Jag frågade mitt ex(-exexex) och dåvarande sambo om hen tyckte vi hade en bra relation. När svaret var ja började jag pack och bodde i en kompis hall i tre månader. Sen sade jag upp mig från jobbet, blev inneboende hos annan vän och skaffade nytt jobb. Det var en omvälvande tid. Och att göra slut, flytta och byta jobb är det bästa jag gjort.

 

[Hyacinth]

Jag sitter i en total och förlamande livskris, jag är fullt och fast övertygad om att jag är den sämsta mamman någonsin med den i särart tråkigaste personligheten och att vad jag än tar mig för så kommer det gå käpprätt åt helvete. Därför borde jag gömma mig under en filt och inte krypa ut förrän omvärlden blivit lättare att förstå sig på..
Meeen istället för att gräva min grop djupare och sakta men säker glömma bort vem jag är och att jag är en kompetent jäkel..Så..Jag vill höra om när du gjort något för dig, uppfyllt en dröm, startat om..

Kom hit och skryt, fram med alla fenomenala självförverkliganden och stolta historier!
Ni vet, då livet vände eller när du köpte drömhästen..överlevde cancer eller bara klippte håret på ett tufft sätt

Och du är skitbra! Heja!

 

[Ninnurur]

Nu var det inte ett fritt val att bli änka, men jag hoppas att jag hade lämnat sambon ändå tillslut, för oj så mycket bättre både dotter och jag mår utan honom! Jag känner mig stark, jag klarar mig själv, och dottern och jag är en kärnfamilj bara vi två

 

[Fibusen]

Jag har verkligen haft det riktigt jobbigt senaste året, fick avliva min hund, min arbetskollega sen 6 år tillbaka går bort knall fall,skiljsmässa, bråk, mitt enda andningshål och bästa vän dog (hästen),och jag och min nya kärlek får avsluta allt mellan oss för människor runt omkring inte kunde acceptera det.

Men nu är jag faktiskt stolt över mig själv, jag roddar runt hus,renovering, heltidsjobb, (ny) häst, och är ensamstående mamma. Och jag har tagit mig upp ur det djupaste hål jag någonsin upplevt, jag kunde gett upp,men nu är jag starkare än någonsin,för jag vet att inget eller ingen kan bryta ner mig igen, nu står jag för första gången i mitt 30-åriga liv HELT på egna ben, och jag fixar det galant!

 

[NagelacksBeroende]

Något jag är stolt över är det jag gör just nu! För sådär 5-7 år sedan så tänkte jag "förskollärare... DET tror jag att jag skulle vilja utbilda mig till!" Kruxet var att jag saknade en kurs i engelska, och jag kan nästan lova att 95% av mina vänner hade aldrig hört mig säga ett ord på engelska. Var det en filmtitel till exempel på engelska så låtsades jag om att jag glömt bort namnet - allt för att slippa. Bara tanken av att läsa det gjorde mig illamående, så mycket avskydde jag tanken. Jag bestämde mig då för att strunta i det, men ändå låg det kvar där i bakhuvudet...

Men för sisådär 1 år sedan så bestämde jag mig. JAG SKA KLARA DET HÄR! Så jag sökte kursen, kom in, velade enda fram till minutrarna innan första lektionen skulle starta om jag verkligen skulle, men jag lyckades övertala mig själv och jag läste kursen. Jag pratade, pratade och pratade. Det var otroligt jobbigt för mig, men jag kämpade och jag fick dessutom VG och var SÅ glad och stolt över mig själv! Efter någon månad så fick jag reda på att jag kommit in på förskollärarprogrammet.

Nu är jag 27 år, och denna vecka avslutar jag första kursen på termin 2.

 

[Kattennizze]

När jag var 35 år var jag apless på mitt dåvarande jobb och livssituation och jag kände bara nä, jag skiter i det här och sa adjö till forskning och karriär för att i stället plugga till ett yrke inom vården, till ett jobb som verkligen verkligen intresserar mig på alla plan. Och där jag äntligen får jobba med det som jag är bäst på, att möta människor. Det är det bästa jag gjort, och jag ångrar mig inte en enda dag.