När du vågade!

[starcraft]

Kanske inget jätteomvälvande, men så bra för mitt välmående: jag sa upp mig från min fasta anställning som gjorde att jag mådde så dåligt, hade ett jobbigt år med lite sjukskrivning osv, men har sen dess bestämt mig för att jag inte är en person som trivs att jobba heltid på ett och samma ställe år in och år ut trots att samhället gärna förespråkar det. Så trots en del kommentarer och frågetecken från folk så har jag stått på mig att jag vill "frilansa". Har idag en halvtidstjänst så jag vet att jag kan betala räkningarna och i övrigt så hoppar jag runt på tillfälliga jobb i den utsträckning jag vill och behöver.

 

[Silver Girl]

Jag åkte ensam på min drömresa, då ingen jag kände ville/kunde/hade råd att följa med. Visserligen lite av en gruppresa (Rosa Bussarna), men jag kände ingen annan på resan innan och skulle tillbringa fem veckor på en buss och dela madrass m m med främlingar. Gick bra och har sedan åkt två resor till med samma företag och planerar en fjärde nästa år.

Och nu har jag köpt hus på egen hand!

 

[sjoberga]

Sa upp mig från ett jobb med bra lön i ett lönsamt företag jag byggt upp från grunden för att satsa på nåt nytt osäkert, där löneutbetalningarna emellanåt varit osäkra. Bästa valet för själen, inte för ekonomin.

Pengar på banken är överskattat (nu har jag aldrig haft det så erfarenheten är begränsad).

Ett jobb som man älskar att gå till nästan varje dag och utmanas i är underskattat av många.

 

[Amha]

Jag sökte för några år sedan jobb i en stad 25 mil bort. Jag ville lufta vingarna. Fick jobbet och ett startdatum. Ett par veckor innan startdatumet berättade jag för min chef att en grej han gjort var dum och äventyrade min säkerhet. När han började fråga om jag gick på droger för han inte såg det från samma vinkel som jag blev jag rejält lack och packade samma kväll in hästen i transporten, kläder för en vecka, svängde förbi gamla kontoret och dumpade nycklar och allt som var deras och flyttade. Jag var djävulskt less och det är det bästa jag har gjort.

Jag levde fattigt länge pga trasiga hästar (borde ha sålt hästarna för det var verkligen inte värt det). Flyttade ett par gånger. Ena huset jag bodde i var så sönderruttet i golvet att det var hela havet stormar. Kallt som f-n för det stormade rakt in och massa snö var det. Jag låg under alla täcken och filtar jag hade alla lediga dagar i soffan och glodde på film och eldade i kaminen. Det var riktigt riktigt hemskt. Det var en mardröm bara att behöva gå på muggen för det var så jäkla kallt! Åt alldeles för mycket havregrynsgröt då jag hade max 500:- till mat större delen av vintern jag bodde i huset. Jag äter inte havregrynsgröt längre

Men, ett par år efter flytten dit hade jag sambo, barn på väg, bostadsrätt och ytterligare något år senare blev det hus med samma partner och nu är vi gifta och har ytterligare ett barn och jag mår djävulskt bra! Det var trots allt ganska värt den tuffa starten. Dessutom behövde verkligen min och mammas relation den distansen, annars finns det risk att vi haft en väldigt kylig relation idag

 

[nagelbitarn]

Tack och bockar för alla fina historier!

Jag har själv bytt liv ett otal gånger och alltid haft kraft när saker gått åt helvete, men just nu är det ganska mycket motvind på alla plan så det är fint att påminnas om hur mycket man (ni) klarar!

Det fina är ju att de små besluten kan betyda lika mycket som de stora. Och att vi som ibland slår magplask i djupt vatten, i alla fall lär oss simma jäkligt snabbt

 

[Dressyrtjejen_97]

Inga big deals egentligen, men väl några betydelsefulla småsaker...

Har ett förflutet som mobbad, både psykiskt och fysiskt, under hela min grundskoletid. Under flertalet år var jag rent rädd för killar.

- Våren i 9an. Vi hade dansträning inför den stundande balen. Alla vi typ 100 i 9an stod nere i gymnastiksalen, och hela högstadiet + en del av låg och mellanstadiet stod på läktarna. Totalt kring 400 personer skulle jag tippa på. Vad händer då? Först råkar jag stå typ i mitten av salen, och blir uppbjuden av han som inte bara ansågs vara "skolans snyggaste" utan även en av hela "min orts snyggaste" (en av få killar jag någonsin känt till som inte bara haft ett i det närmaste perfekt yttre, utan även ett inre. Han var faktiskt väldigt smart och något av en plugghäst, men ändå väldigt socialt accepterad.). Tänkte att då jag både stod i (typ) mitten och blivit uppbjuden av honom, så skulle jag ju anstränga mig riktigt ordentligt och dansa bra. Well, sätter snudd på krokben på honom ungefär var 10e sekund, och är allmänt smidig som ett kassaskåp ungefär. Hela läktarna skrattar åt mig. Killen var dock snäll nog och röt något i stil med "men lägg av nu!! Ser ni inte att hon försöker?!?!" och gav mig en kram när låten tog slut.

- Samma tillfälle som ovan, men kanske 10 min senare. Hade ortens snyggaste kille bjudit upp mig, skulle jag inte vara sämre, utan skulle bjuda upp en kille, också modell populärare, men som betytt otroligt mycket för mig under några tuffa år. Börjar med att kraxa fram att jag vill dansa med honom. Var för dagen något hes (som vanligt...) och bara det lät ju märkligt. Sen när han precis sagt ja och han tagit ett steg fram snubblar jag på en hal fläck och rasar ihop som en brädhög. Återigen skrattar hela läktarna. Sen ska vi ju då dansa, och det fortgår ju såklart i samma snubblade kassaskåpsanda. Läktarna fortsätter att skratta. Även denna kille ryter åt.

Senare på kvällen skriver jag två "Tack-biblar" på Facebook, och var helt salig över hur snälla dessa killar var som dansade med mig, och röt åt när folk skrattade. De (som båda väl kände till min historia) tyckte det var de minsta de kunde göra för mig, med tanke på allt

Egentligen går det väl bara till historien som pinsamma anekdoter, men det går inte att undkomma att det nog i särklass är mina finaste minnen från grundskolan

 

[Stinaelin]

När jag var 35 år var jag apless på mitt dåvarande jobb och livssituation och jag kände bara nä, jag skiter i det här och sa adjö till forskning och karriär för att i stället plugga till ett yrke inom vården, till ett jobb som verkligen verkligen intresserar mig på alla plan. Och där jag äntligen får jobba med det som jag är bäst på, att möta människor. Det är det bästa jag gjort, och jag ångrar mig inte en enda dag.

Haha, är du jag eller?
Jag var visserligen 41 när jag avslutade min "karriär" som forskare och började plugga till sjuksköterska. Halverar kanske min lön, men får göra något på riktigt och möta människor. Härligt att det funkar bra för dig, jag är mitt i utbildningen ännu, så det återstår att se för mig. Men kul är det!

 

[Emtherlia]

Jag började rida igen.

Jag är alltid lite feg när det gäller nya platser med rutiner jag inte vet om. Men jag ville ju komma tillbaka till hästarna och ridskolan som var närmst mig hade jag aldrig varit i. Men jag tog mig i kragen och anmälde mig till ridlektioner.

När jag kom dit var jag så lost, hade ingen aning om vart jag skulle gå eller hur allt gick till. Men helt plötsligt så var det snälla människor runt mig som visade mig och pratade med mig. Nu har jag ridit i den ridgruppen i flera år och himmel vad roligt vi har det på fredagskvällar.

Hur kunde jag ens tveka?

 

[TeamLundVer]

Jag gick från ett jobb som affärsjurist till att sätta mig i skolbänken igen när jag blev gravid. Har läst heltid under graviditeten trots en hemsk sådan och sitter just nu på sista praktiken som offentlig upphandlare. Tar examen i maj. Sonen är 14 månader nu men det har helt klart varit värt det. Båda han, jag och min man är värda en glad och lycklig Nena.

Mitt liv har gått från måndag hela veckan till fredag hela veckan. Det var det här jag skulle göra ju

 

[Karma]

Jag sa upp mig från mitt jobb förra året, då var jag så slutkörd, less och typ.. Utmattad? Att jag grät i bilen på väg till jobbet, jobbade flera veckor i sträck utan ledigt på halvdygnspass och fick halsbränna när jag gick in genom dörren, av stress. Såg ingen utväg därifrån heller eftersom jag visste att jag om jag slutade skulle bli baktalad och aldrig få några referenser..

Så jag läste in flera gymnasieämnen på bara några veckor och fick högskolekompetens, sökte i sista minuten på sen anmälan in på högskola, fick ett nytt extrajobb både är galet bra betalt och som kommer att ge goda referenser, blev tvungen att gå över på behovsanställning på det gamla jobbet vilket såhär i efterhand var bra, då det blev lätt att bara.. eh.. fucka off när allt var ordnat med nya jobbet.

Idag tror jag fortfarande att jag lider av någon sorts utmattning från det gamla jobbet, har alltid sett mig som psykiskt stark men nu "stänger jag av" när det blir stressigt.. Som tur var så har jag nu en mycket lugnare och mer behaglig vardag där jag får luta tillbaka på invanda rutiner och varje veckas schema ser i princip likadans ut Visserligen blir det fortfarande hyfsat stressigt i tentaperioderna men det är en annan typ av stress.

Och förresten! Jag hinner till och med städa mitt hus och tvätta mina kläder! Istället för att gråtande stå och dammsuga halv tolv på natten efter tre veckor av 13-timmars pass i sträck när man vet att man borde sova istället eftersom man jobbar igen morgonen efter..

 

[Leoni]

Hade ( har fortfarande) ett tryggt ,stabil men sjukt tråkigt jobb och en lagom liten lägenhet och insåg att min liv skulle se exakt likandant ut om 10 år… om 20 år… om jag inte gjorde vad jag kände för.

Så jag förhandlade med 5 banker i 6 månader och spelade dem mot varandra om och om igen. Vid första mötet skrattade dom åt mig men vid sista förhandlingarna kunde jag skratta åt dem. Tills sist hade jag ett lån som gjorde jag kunde köpa en stor gård med mycket skog på egen hand. Jag kunde inget om skogsbruk men anmälde mig till kurser i universitet för att lära mig teorin och köpte en motorsåg som jag håller på att lära mig för att kunna fixa mina gallringar själv. Gjorde min första slutavverkning nyligen och i år skall jag anlägga lite vägar. Sakta i den takt ekonomin tillåter renoverar jag bostads hus och så småningom stall.

Jag älskar allt som har med gården att göra. Jag gör så mycket jag kan själv och hyr in till det som jag inte kan själv.

Så här i efterhand kan jag tänka ”men.. det var ju inte alls så svårt som jag trodde! ”

 

[Marty]

Jag valde som 16-åring att flytta till en helt ny stad där jag bara kände en handfull personer. Detta efter flera år av mobbning under mellan- och högstadiet. Jag bestämde mig bara för att det fick vara bra och att jag ville börja om på nytt någon helt annanstans. Jag övertalade mina föräldrar samt min dåvarande skola att det var det allra bästa. Sökte gymnasium i 3 olika städer, som alla innebar att jag fick flytta.

Flyttade sedan som 16-åring till en ny stad och en egen lägenhet. Där läste jag på gymnasiet i 3 år, vilket är det bästa jag kunnat göra i just det läget. Jag fick verkligen en nystart och massor nya kompisar. Nu gjorde mitt förflutna att jag mådde rätt dåligt under de där åren, men jag minns dem ändå med glädje. Där fick jag vänner för livet och massor glada minnen. Jag flyttade därifrån som 19-åring som en helt ny människa. Hade jag bott kvar i min hemstad hade jag troligen inte överlevt min gymnasietid. Jag är väldigt glad att jag inte gav upp där som 15-åring, utan fortsatte att sträva framåt.

 

[inverterad]

Jag lämnade mitt långa förhållande sen 10 år och köpte valp ungefär samtidigt. Alla pratade om hur jobbigt det skulle bli, hur låst jag skulle vara, att det var en reaktion på separationen, ja, allt möjligt. Det var det bästa beslutet jag nånsin tagit - både separationen och valpköpet. Och jag (och även mitt ex, hoppas jag) är så mycket lyckligare nu.

Jag tror att de riktigt svåra besluten ångrar man aldrig, när de väl är gjorda. Man ångrar bara att man inte tog dem ännu tidigare.

 

[Kattennizze]

Haha, är du jag eller?
Jag var visserligen 41 när jag avslutade min "karriär" som forskare och började plugga till sjuksköterska. Halverar kanske min lön, men får göra något på riktigt och möta människor. Härligt att det funkar bra för dig, jag är mitt i utbildningen ännu, så det återstår att se för mig. Men kul är det!

Japp! Men jag är inte sjuksköterska är bäst att tillägga så där skiljer vi oss, i övrigt stämmer det utmärkt. Har inte ångrat mig en enda dag! Hoppas du också kommer att trivas.

 

[Ramona]

Så här i efterhand kan jag tänka ”men.. det var ju inte alls så svårt som jag trodde! ”

Ofta är det ju så och ändå oroar man sig en massa helt i onödan.

Jag brukar när jag tvivlar på mig själv jämföra mig med andra. Men om han klarar det så är det ju klart att jag också gör det, om den personen klarade av att lära sig så gör ju jag också det, osv. Det hjälper en massa för världen är full med dumma människor som klarar av en massa saker.

 

[Masqueradee]

Efter två och ett halvt år med att hoppa runt på olika kurser på universitetet bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag bestämde mig för att kommunikatör var det jag skulle bli och sökte till utbildningen i Gävle. Gott så, men efter en månad eller två så satt jag och tänkte lite på det här med antikviteter. Jag har alltid älskat att gå på loppis, Gods & Gårdar har jag prenumererat på under flertalet år och drömmen var att på sidan om min karriär som kommunikatör skulle jag syssla med just det på något sätt. Efter att ha överlagt med mig själv så började jag kolla runt på utbildningar inom området, för varför skulle jag inte jobba med det jag verkligen vill göra? Hittade föremålsantikvarieutbildningen i Visby, skickade in en riktigt sen ansökan och blev reserv men tänkte för mig själv att aja, jag får söka nästa år igen. En vecka innan kursstart ringer de och undrar när jag har lust att komma.
Jag packar min väska och sätter mig på flyget, utan att ha någonstans att bo, utan att känna en själ på ön. Jag har nu haft de bästa 1.5 år i mitt liv och jag ångrar inte en sekund att jag flyttade trotts knapp ekonomi, ingen bostad osv.

 

[AVB]

jag är väldigt stolt över de stunder när jag varit som "tråkigast". när jag sagt nej, skapat obekvämligheter, inte låtit mig dras med, protesterat, stuckit.

t ex när jag trodde jag var jättekär i en jättedestruktiv, hänsynslös, självömkande och elak kille. plötsligt fick jag nog och bara åkte jag till schweiz, var där rätt länge, skrev högskoleprovet på svenska skolan där, sökte en utbildning (och kom in), och när jag kom hem så sågs vi aldrig mer. tror inte riktigt jag ens när jag gjorde det fattade hur viktigt det var för mig att komma ur det där, jag bara gjorde. några år senare träffade jag min man och mitt tidigare förhållande känns nu som ett dåligt skämt, förstår inte hur jag stod ut en minut