När den andra inte vill ha fler

[Positron]

Just det här är jag "rädd" för och det är en stor anledning för mig att försöka släppa frågan om ett eventuellt till barn och istället verkligen njuta på den tiden jag har nu. Jag inser ju att om jag skaffar en till, i vart fall om jag gör det relativt snart, kommer jag inte ha samma tid att ligga i babygymmet och kolla, läsa böcker, sitta och titta varandra djupt i ögonen () och så vidare.

Nej man har definitivt inte samma tid till det men jag njuter bra mycket mer nu med barn nr 2 än vad jag gjorde med det första! Jag tror att det mycket beror på att jag redan landat i föräldrarollen och inte behöver lägga tid på att lära mig, oroa mig och skaffa mina egna knep för vad som kan fungera i olika situationer.

 

[Kattennizze]

Nej gud och särskilt inte om man är kvinna. Som god mor bör man inte vilja något annat än att sitta ihop med sitt barn 24/7. När mina barn var små vågade jag aldrig säga till någon att jag behövde mina två barnlediga helger i månaden då de var hos sin pappa. Att jag behövde den andningspaus det gav mig i vardagen. Jag hade blivit kölhalad och det hade jag ingen lust med.

Jag sitter ihop med mina barn nästintill 24/7 höll jag på att skriva, de är i skolan och fritids men sen hemma. Några få aktiviteter i veckan, nattas fortfarande, alltså man måste sitta bredvid sängen. De är alltså skolbarn....Jag ser inte inom överskådlig tid att de klarar sig själva i någon större utsträckning. De trivs och mår bra och jag försöker såklart uppmuntra dem till att bli mer självständiga men det är vissa svårigheter på vägen. Så kan det bli också.

 

[Petruska]

Om det inte vore så tabubelagt tror jag en massa föräldrar ångrade sig. Jag tror det är mycket vanligare än vad man tyvärr tror. Det är därför jag har skrivit så tydligt, innerst inne, man måste känna att man vill. Inte att man kompromissar för att ens partner vill.

Det där med att ångra sig är ju mångbottnat också. Att ångra BARNEN låter ju som att man önskar livet ur dem. Det är nog sällsynt.

Men man kan ju älska sina barn och ändå känna att LIVET MED barn faktiskt inte är nån större hit.

Barn innebär också att resten av ens eget liv, sitter ens ömmaste och svagaste punkter utanför ens ege kropp och utom ens egen kontroll. Jag kan förstå om man med stora/vuxna barn upplever det rätt krävande.

 

[Petruska]

Alltså. Jag tror nog i stort sett att om vi helt och fullt fattade hur barnen förändrar våra liv, hur det är att vara praktiskt taget dömd att älska dem resten av sitt liv, då tror jag att det hade funnits betydligt färre människor i världen.

Att ha en bebis att vara som nykär i, säger INGENTING om de följande 50 åren.

 

[TinyWiny]

Jag sitter ihop med mina barn nästintill 24/7 höll jag på att skriva, de är i skolan och fritids men sen hemma. Några få aktiviteter i veckan, nattas fortfarande, alltså man måste sitta bredvid sängen. De är alltså skolbarn....Jag ser inte inom överskådlig tid att de klarar sig själva i någon större utsträckning. De trivs och mår bra och jag försöker såklart uppmuntra dem till att bli mer självständiga men det är vissa svårigheter på vägen. Så kan det bli också.

Visst kan det bli så och så hade jag det också under en lång period trots att mina inte hade några särskilda svårigheter. Nattar inte alla sina skolbarn? Det var för mig ett fint avslut på dagen men du menar kanske något helt annat? Det var några få år de var hos sin pappa varannan helg, annars var de hos mig. Det jag menar är inte alls att det är något fel att det kan vara så utan att andra inte har någon rätt att lägga det kravet på människor överhuvudtaget. Det ska inte bli kölhalning av att någon känner behov av att få gå på toa själv, handla själv, få äta en hel måltid utan avbrott eller bara få sova en hel natt ostörd.

 

[Kattennizze]

Visst kan det bli så och så hade jag det också under en lång period trots att mina inte hade några särskilda svårigheter. Nattar inte alla sina skolbarn? Det var för mig ett fint avslut på dagen men du menar kanske något helt annat? Det var några få år de var hos sin pappa varannan helg, annars var de hos mig. Det jag menar är inte alls att det är något fel att det kan vara så utan att andra inte har någon rätt att lägga det kravet på människor överhuvudtaget. Det ska inte bli kölhalning av att någon känner behov av att få gå på toa själv, handla själv, få äta en hel måltid utan avbrott eller bara få sova en hel natt ostörd.

Ja. Med nattar menar jag att sitta bredvid timme ut och timme in innan barnet somnar...Blir inte så mycket tid över till annat i min familj men nu provar vi en ny sömnmedicin så jag hoppas det blir bättre.

 

[TinyWiny]

Ja. Med nattar menar jag att sitta bredvid timme ut och timme in innan barnet somnar...Blir inte så mycket tid över till annat i min familj men nu provar vi en ny sömnmedicin så jag hoppas det blir bättre.

Jag gissade nästan att det var något sådant. Jag håller tummarna för att den nya sömnmedicinen fungerar.

 

[Kattennizze]

Alltså. Jag tror nog i stort sett att om vi helt och fullt fattade hur barnen förändrar våra liv, hur det är att vara praktiskt taget dömd att älska dem resten av sitt liv, då tror jag att det hade funnits betydligt färre människor i världen.

Att ha en bebis att vara som nykär i, säger INGENTING om de följande 50 åren.

Precis vad jag försökt skriva men inte lyckats formulera nåt vidare. Exakt så! Jag oroar mig som f-n för när de är i tonåren och sen herregud...kommer de knarka ihjäl sig, hata mig resten av livet, spendera all tid på sjukersättning framför datorn...men äh tiden ska inte spenderas på sjukersättningen utan på dataspel! Skriver som en kratta idag.

 

[Badger]

Fast jag jag måste hålla med om att det är en konstig anledning att ange till att ångra sina barn. Absolut att det kan vara slitigt ibland och vissa saker i föräldraskapet kan överraska en, men att just att det blir mycket tvätt och städning med små barn och att de behöver mat på någorlunda regelbundna tider var väl rätt enkelt att räkna ut i förväg!

Hon ångrade väl inte sina barn? I det givna exemplet (som någon helt annan person gav, inte jag. Jag har bara kommenterat att jag inte tycker det är barnsligt att hata att laga mat (baka, ta hand om hundar/dammsuga/tvätta, vad som, folk har olika smak helt enkelt.)). Hon tyckte väl bara det var skönt att ha varannan vecka. Man kan ju älska sina barn och ändå tycka det är skönt att kunna hänga kvar på jobbet för att barnet är hos farmor en vecka och sedan bli lika glad när de dyker upp igen.

Jag tror det var ett exempel på någonting annat, typ -det är ganska normalt att tycka det är skönt att ha barn varannan vecka, då kanske det även finns folk som... uppfattade jag hela exemplet som.

Själv har jag ingen aning i -ångra barn debatten. Jag kör det här på en teoretisk nivå. Jag antar att folk kan ångra det mesta folk gjort och man ska tänka över saker innan man gör dem. Men också att folk har stor potential att acceptera läget.

 

[Badger]

Just det här är jag "rädd" för och det är en stor anledning för mig att försöka släppa frågan om ett eventuellt till barn och istället verkligen njuta på den tiden jag har nu. Jag inser ju att om jag skaffar en till, i vart fall om jag gör det relativt snart, kommer jag inte ha samma tid att ligga i babygymmet och kolla, läsa böcker, sitta och titta varandra djupt i ögonen () och så vidare.

Neeej, uhm det är nog ditt barn tror jag. Och det är himla trevligt och väldigt nice. Men med ett annat barn eller med ett andra barn kanske du skulle bli besviken om det är just det du tycker om. Jag gjorde ingenting sådant med mitt spädbarn och framför allt läste jag inte böcker, alls (och då älskar jag att läsa böcker).

Jag upplevde också det med mitt barn en gång att jag blev ombedd att passa en annan persons bebis (det var väldigt plötsligt på och helt oväntat, de sa -du är ju ändå här med din bebis, kan du kika på vår med och försvann), han satt där helt sött i sin bilstol och var ursöt och sög på en napp i två timmar (eller valfri tidsperiod, minns inte exakt, föräldrarna stack dit näsan ibland) om han pep så sa man gulligull och satte in nappen igen. Jag var i chock. Mitt barn, en månad yngre, hade jag i bärsele och gick runt och visade och pekade och lullade och pysslade och flyttade och visade igen. Han var så uttråkad att det fanns inte och skrek varje gång det var tråkigt, typ en eller två månader gammal var han och vi var utomhus så mycket att titta på.

Med det sagt så -nej jag blev inte förvånad och hade inte förväntat mig någonting annat än det jag fick och jag var mycket nöjd . Jag har syskon som är 20 år yngre och många kusiner och visste precis vad jag skulle få och det var därför jag väntade tills jag blev 35 innan dessutom. Men ibland blir jag förvånad över vad andra får för bebisar och att ibland tänker de då att många bebisar är likadana, de där 50% (som man kan lattemamma) känns rent av som de som beskrivs mest i bebispressen och folk som inte har mycket yngre småsyskon o kusiner verkar övertygade om att man får just denna typ av bebis i allmänhet.

Samtidigt så tror jag det ligger mycket i att barn kanske blir lika sina syskon så du har nog god chans att få ett till litet lugnt knyte . Men det är alltså inte typiskt. När kusinerna dessutom var inne på tredje barnet var det ju inget gull alls, de hade det under armen när de tog hand om de andra bara.

 

[Badger]

Är man normalbegåvad bör man ju förstå att det blir så med barn, alltså att man måste laga mat till det eftersom det inte direkt gör det själv.

Jag tycker resonemanget att det är så skönt att vara utan sitt barn varannan vecka är omoget och visar på att man inte var redo för barn, tråkigt att man inte hade självinsikt nog för det innan.

Jag tror du övertolkar ord här faktiskt.

Det är väl helt normalt att tycka att det är skönt att tex man och barn reser bort över fredag, lördag söndag så att plötsligt spelar det ingen roll om man sitter i bilköer en timma på fredag eftermiddag. Och för att någon inte ska bli jätteledsen nu, så är det väl lika normalt att gråta och sakna sin familj hela helgen. Folk är olika bara och det är ok.

(Jag kan njuta av känslan av att ha en bilkö på en timma men veta att ingen, ingen är hemma och har lagat middag och ingen ska hämtas på fritids. Jag kan bara sitta där i lugn och ro och vänta på att jag förr eller senare kommer hem och äta en knäckemacka. Alla knutar löses upp i axlarna istället för den där totala paniken en bilkö normalt ger.)

 

[TinyWiny]

Neeej, uhm det är nog ditt barn tror jag. Och det är himla trevligt och väldigt nice. Men med ett annat barn eller med ett andra barn kanske du skulle bli besviken om det är just det du tycker om. Jag gjorde ingenting sådant med mitt spädbarn och framför allt läste jag inte böcker, alls (och då älskar jag att läsa böcker).

Jag upplevde också det med mitt barn en gång att jag blev ombedd att passa en annan persons bebis (det var väldigt plötsligt på och helt oväntat, de sa -du är ju ändå här med din bebis, kan du kika på vår med och försvann), han satt där helt sött i sin bilstol och var ursöt och sög på en napp i två timmar (eller valfri tidsperiod, minns inte exakt, föräldrarna stack dit näsan ibland) om han pep så sa man gulligull och satte in nappen igen. Jag var i chock. Mitt barn, en månad yngre, hade jag i bärsele och gick runt och visade och pekade och lullade och pysslade och flyttade och visade igen. Han var så uttråkad att det fanns inte och skrek varje gång det var tråkigt, typ en eller två månader gammal var han och vi var utomhus så mycket att titta på.

Med det sagt så -nej jag blev inte förvånad och hade inte förväntat mig någonting annat än det jag fick och jag var mycket nöjd . Jag har syskon som är 20 år yngre och många kusiner och visste precis vad jag skulle få och det var därför jag väntade tills jag blev 35 innan dessutom. Men ibland blir jag förvånad över vad andra får för bebisar och att ibland tänker de då att många bebisar är likadana, de där 50% (som man kan lattemamma) känns rent av som de som beskrivs mest i bebispressen och folk som inte har mycket yngre småsyskon o kusiner verkar övertygade om att man får just denna typ av bebis i allmänhet.

Samtidigt så tror jag det ligger mycket i att barn kanske blir lika sina syskon så du har nog god chans att få ett till litet lugnt knyte . Men det är alltså inte typiskt. När kusinerna dessutom var inne på tredje barnet var det ju inget gull alls, de hade det under armen när de tog hand om de andra bara.

Liknar den chock jag fick när nr två föddes och bara var så enormt nöjd med allting! Sov hela nätterna från två veckors ålder, sov i fyra timmars pass, åt fem minuter och sov igen! Var vaken kanske två timmar totalt på ett dygn liksom fram till fem månaders ålder, sa mjä om det var något som var totalkatastroffel.. Jag bara väntade på att smekmånaden skulle vara över
Jag är så enormt tacksam för att jag inte fick ett sådant barn som nummer ett och nummer ett som nummer två. Nu när det blev som det blev så hade jag all tid i världen till ettan då tvåan mest sov och i övrigt var så totalnöjd.

 

[Badger]

Liknar den chock jag fick när nr två föddes och bara var så enormt nöjd med allting! Sov hela nätterna från två veckors ålder, sov i fyra timmars pass, åt fem minuter och sov igen! Var vaken kanske två timmar totalt på ett dygn liksom fram till fem månaders ålder, sa mjä om det var något som var totalkatastroffel.. Jag bara väntade på att smekmånaden skulle vara över
Jag är så enormt tacksam för att jag inte fick ett sådant barn som nummer ett och nummer ett som nummer två. Nu när det blev som det blev så hade jag all tid i världen till ettan då tvåan mest sov och i övrigt var så totalnöjd.

Oj imponerande barn. (Jo med ett sådant först skulle man ju få en totalchock med ett som mitt som tvåa som sov typ två halvtimmar om dagen, var man trixig kunde man hinna äta lunch där, fram till två månaders ålder, sedan sov han faktiskt hela två timmar, ibland, om man hade tur.)

Så ts, @Sofie_B det låter som att du kan slappna av i att ha det helt underbart och härligt bara just nu. Och veta att det är din extra underbara bebis som ger det dig här, helt av sin personlighet. Och andra bebisar ger en andra underbara upplevelser som inte är exakt likadana eftersom de är andra personligheter.

 

[TinyWiny]

Oj imponerande barn. (Jo med ett sådant först skulle man ju få en totalchock med ett som mitt som tvåa som sov typ två halvtimmar om dagen, var man trixig kunde man hinna äta lunch där, fram till två månaders ålder, sedan sov han faktiskt hela två timmar, ibland, om man hade tur.)

Så ts, @Sofie_B det låter som att du kan slappna av i att ha det helt underbart och härligt bara just nu. Och veta att det är din extra underbara bebis som ger det dig här, helt av sin personlighet. Och andra bebisar ger en andra underbara upplevelser som inte är exakt likadana eftersom de är andra personligheter.

Ja! Jag var ju van vid ettan som sov max en timme i stöten nattetid och som krävde amning mellan 18 och 22 varje kväll. På dagen sov hen en halvtimme fram till fem-sex månader ungefär, sedan aldrig mer. Det skulle hända något precis hela tiden och bara jag och pappan dög. Tvåan var hur cool som helst med att sitta i främlingars knä. Inga problem, hen satt där lika gärna som hen låg i vagnen och studerade världen. Ettan hatade vagnen med hela sitt lilla hjärta, hen skulle bäras punkt slut och inte i någon bärsele utan i famnen.
De är fortfarande varandras totala motsatser nu som vuxna.

 

[Lingon]

Är man normalbegåvad bör man ju förstå att det blir så med barn, alltså att man måste laga mat till det eftersom det inte direkt gör det själv.

Jag tycker resonemanget att det är så skönt att vara utan sitt barn varannan vecka är omoget och visar på att man inte var redo för barn, tråkigt att man inte hade självinsikt nog för det innan.

Detta är egentligen inte ett svar till bara det här inlägget men det här inlägget belyser det jag vill förklara. Min tanke när jag läser i den här tråden är att jag vill att folk ska tänka ett litet tag över att människor är olika. Tänk lite extra på introvert-extrovert skalan. Tänk på att folk behöver olika mycket ensamtid. Kortfattat: Är man extrovert så laddar man batterierna när man umgås med andra människor. Är man introvert så laddas batterierna ur när man umgås med andra människor och man behöver den där tiden i lugn och ro ensam för att ladda batterierna igen. När man har små barn är den där otroligt viktiga ensamtiden mycket svårare att få och är man mer introvert än extrovert så är det väldigt viktigt. Jag inser att det är svårt att förstå för de som är extroverta. Precis som det är svårt för mig att förstå folk som hela tiden vill umgås med andra. Men det blir så tydligt i såna här trådar. Extroverterna tycker att introverterna är konstiga/gör fel som inte vill/orkar umgås med sina barn dygnet runt. Och i ett samhälle som hyllar extrovert beteende så blir det en extra press på oss som är mer introverta än extroverta. Observera att det inte alls har att göra med hur social man är utan enbart om hur man laddar batterierna.

 

[cirkus]

Nej gud och särskilt inte om man är kvinna. Som god mor bör man inte vilja något annat än att sitta ihop med sitt barn 24/7. När mina barn var små vågade jag aldrig säga till någon att jag behövde mina två barnlediga helger i månaden då de var hos sin pappa. Att jag behövde den andningspaus det gav mig i vardagen. Jag hade blivit kölhalad och det hade jag ingen lust med.

Mina barn är ganska jämngamla med dina och jag har tackochlov inte upplevt att folk kölhalat mig för att jag lämnat mina till någon annan (pappan eller barnvakt). Antingen var jag döv för den sortens kommentarer (troligt) eller så slapp jag höra dom. Jag tycker att det har blivit värre nuförtiden (min referensram är iofs typ buke och några yngre vänner med småbarn) det är så extremt många som måste påpeka att de inte har behov av att lämna bort barnen, vilket då betyder att de vill sitta ihop med barnen 24/7 och att de därmed är en god mor

 

[BernT]

Detta är egentligen inte ett svar till bara det här inlägget men det här inlägget belyser det jag vill förklara. Min tanke när jag läser i den här tråden är att jag vill att folk ska tänka ett litet tag över att människor är olika. Tänk lite extra på introvert-extrovert skalan. Tänk på att folk behöver olika mycket ensamtid. Kortfattat: Är man extrovert så laddar man batterierna när man umgås med andra människor. Är man introvert så laddas batterierna ur när man umgås med andra människor och man behöver den där tiden i lugn och ro ensam för att ladda batterierna igen. När man har små barn är den där otroligt viktiga ensamtiden mycket svårare att få och är man mer introvert än extrovert så är det väldigt viktigt. Jag inser att det är svårt att förstå för de som är extroverta. Precis som det är svårt för mig att förstå folk som hela tiden vill umgås med andra. Men det blir så tydligt i såna här trådar. Extroverterna tycker att introverterna är konstiga/gör fel som inte vill/orkar umgås med sina barn dygnet runt. Och i ett samhälle som hyllar extrovert beteende så blir det en extra press på oss som är mer introverta än extroverta. Observera att det inte alls har att göra med hur social man är utan enbart om hur man laddar batterierna.

Fast jag laddar varken batterierna av att umgås med folk eller av att vara själv. Jag har inget behov av att ladda batterierna. Återhämtning för mig är sömn, på natten några timmar. Det där med att "ladda/laddas ur av social kontakt" tror jag inte på öht, känns som hittepå. Men whatever floats your boat, vill man tro att man laddas av kontakt/ickekontakt så blir det säkert så, som placebo.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast jag laddar varken batterierna av att umgås med folk eller av att vara själv. Jag har inget behov av att ladda batterierna. Återhämtning för mig är sömn, på natten några timmar. Det där med att "ladda/laddas ur av social kontakt" tror jag inte på öht, känns som hittepå. Men whatever floats your boat, vill man tro att man laddas av kontakt/ickekontakt så blir det säkert så, som placebo.

Men du tror ju att allt i hela världen som du inte upplevt själv är hittepå? I varenda tråd är du ju helt oförstående om det så gäller att TS har det kämpigt med sitt barn eller om TS blivit utbränd.

Det är ju inte förrän du själv går igenom något (typ asig kille som beter sig illa) som du kan sympatisera med andra liksom.

 

[BernT]

Men du tror ju att allt i hela världen som du inte upplevt själv är hittepå? I varenda tråd är du ju helt oförstående om det så gäller att TS har det kämpigt med sitt barn eller om TS blivit utbränd.

Det är ju inte förrän du själv går igenom något (typ asig kille som beter sig illa) som du kan sympatisera med andra liksom.

Haha ja kanske det. Tror iaf inte på det med ladda/laddas ur av kontakt, tror mesta i livet beror på ens inställning. Sidospår.

 

[lil-sis]

Haha ja kanske det. Tror iaf inte på det med ladda/laddas ur av kontakt, tror mesta i livet beror på ens inställning. Sidospår.

Så du tänker att introvert/extrovert är ett påhitt? När i livet kommer man på att man är det ena eller det andra?