Jag kände det var rätt tid, rätt tid att släppa taget, släppa ångesten som har varat varje dag i fem år, finna det roliga med hästarna igen ändå var jag inte stark nog att fatta beslutet själv utan fick hjälp av vet (de känner mig väl och vet vad jag har kämpat). Fats man inte vill låta sig känna lättnad finns det n¨ågonstans därinne en liten känsla av det. Jag vill egentligen inte alls kännas vid den där gränsen som plågar en själv och sitt livs följeslagare men vad gär man? Hur ska jag stå ut de här sista dagarna med att se honom gå pigg och glad ute i hagen och gnägga när jag kommer (säger han till mig att han vill leva, att jag har gjort fel??? tänker jag tyst därinne) Han är helt som vanligt i humöret men stapplig till och från hagen, jag vill göra allt det där sista med honom flera gånger bara för att men känner samtidigt att jag inte vill stressa och göra det ovanligt, han är ju van att bara gå i hagen och bli lite ompysslad varje dag nu.
Jag tvekar och tvekar men vet att beslutet redan är fattat, att det inte finns ngn återvändo att tiden är inne. Jag får inte bli ego, att ha en häst i hagen bara för att han ska få leva är väll ego om ngt. Särkilt när han inte ens trivs med det och när han faktiskt har ont i sitt ben.
Vi har provat allt och lite till i fem år och jag har nog också blivit psykiskt störd på kuppen när det gäller detta men har ändå bearbetat mig igenom mellan hopp och förtvivlan i en oändlig tid. Hopp om att det en dag skulle komma ett erbjudande om en operation av hovleder och strålben som bara mirakulöst friskgjorde alla hästar med ledinflammationer.
Det värsta nu är tiden innan, när folk som inte vet att beslutet är fattat frågar: Kan han inte ens gå i hagen, finns det verkligen inget annat att göra. Hur ska man som människa gå hel ur det här. Man har ju befunnit sig i en skyddad värld där allt annat förutom hästens hälsa har spelat kvitta och siktet är endast inställt på friskhet.
På tisdag 16/8 ska min lille prins galoppera vidare på de evigt gröna ängarna, svårt att förstå och inse men lika självklart på ngt sätt.
Omgivningen ger mig sitt fulla stöd, kan inte ha det bättre, nya pållen har införskaffats efter fyra ångestladdade år om att min pålle kommer bli frisk jag behöver ingen annan. Jag har ju henne nu! MEN han som skulle lära henne allt då, bilarna, skogen, lugnet allt. Nu får hon och jag plus min lille shettis klara oss på egen hand, hur ska det gå frågar man sig och det knyter sig i magen. Kommer de komma gnäggande på tisdag när vi kommer hem med tom transport efter att ha varit på kliniken. Valet av avlivning har nog växt fram hos mig. Efter vi flyttat ut till gården och Prisse haft tv¨å bakslag kunde jag stå uppe i sovrumsfönstret och liksom tänka hur jag skulle stå här uppe när jag hörde panget. Aldrig jag skulle fixa att organisera detta hemma, han får åka en sista resa till kliniken där han känner sig hemma och personalen känner honom väl och kan hela långa historian, det känns rätt för oss och det beror nog på häst och situation. Ingen är den andra lik. Vet sa: Emma, du åker inte härifrån idag utan att vi har bestämt en dag! Ok, snörvlade jag.
Var tvungen att få skriva av mig lite tankar och än vet jag att det är några dagar kvar men hur måndag kväll blir vet jag inte än. Otäckt när man själv inte vet hur man kommer reagera, igår när jag varit med nya pållan i ridhuset kände jag mig stark idag är jag lite svag..........vad som nu är bestämt hoppas jag aldrig kommer kännas fel efteråt. Tycker dock allt har varit värt varenda sekund, varenda öre trots att nu finns det inga pengar eller tid för att bota.
Jag tvekar och tvekar men vet att beslutet redan är fattat, att det inte finns ngn återvändo att tiden är inne. Jag får inte bli ego, att ha en häst i hagen bara för att han ska få leva är väll ego om ngt. Särkilt när han inte ens trivs med det och när han faktiskt har ont i sitt ben.
Vi har provat allt och lite till i fem år och jag har nog också blivit psykiskt störd på kuppen när det gäller detta men har ändå bearbetat mig igenom mellan hopp och förtvivlan i en oändlig tid. Hopp om att det en dag skulle komma ett erbjudande om en operation av hovleder och strålben som bara mirakulöst friskgjorde alla hästar med ledinflammationer.
Det värsta nu är tiden innan, när folk som inte vet att beslutet är fattat frågar: Kan han inte ens gå i hagen, finns det verkligen inget annat att göra. Hur ska man som människa gå hel ur det här. Man har ju befunnit sig i en skyddad värld där allt annat förutom hästens hälsa har spelat kvitta och siktet är endast inställt på friskhet.
På tisdag 16/8 ska min lille prins galoppera vidare på de evigt gröna ängarna, svårt att förstå och inse men lika självklart på ngt sätt.
Omgivningen ger mig sitt fulla stöd, kan inte ha det bättre, nya pållen har införskaffats efter fyra ångestladdade år om att min pålle kommer bli frisk jag behöver ingen annan. Jag har ju henne nu! MEN han som skulle lära henne allt då, bilarna, skogen, lugnet allt. Nu får hon och jag plus min lille shettis klara oss på egen hand, hur ska det gå frågar man sig och det knyter sig i magen. Kommer de komma gnäggande på tisdag när vi kommer hem med tom transport efter att ha varit på kliniken. Valet av avlivning har nog växt fram hos mig. Efter vi flyttat ut till gården och Prisse haft tv¨å bakslag kunde jag stå uppe i sovrumsfönstret och liksom tänka hur jag skulle stå här uppe när jag hörde panget. Aldrig jag skulle fixa att organisera detta hemma, han får åka en sista resa till kliniken där han känner sig hemma och personalen känner honom väl och kan hela långa historian, det känns rätt för oss och det beror nog på häst och situation. Ingen är den andra lik. Vet sa: Emma, du åker inte härifrån idag utan att vi har bestämt en dag! Ok, snörvlade jag.
Var tvungen att få skriva av mig lite tankar och än vet jag att det är några dagar kvar men hur måndag kväll blir vet jag inte än. Otäckt när man själv inte vet hur man kommer reagera, igår när jag varit med nya pållan i ridhuset kände jag mig stark idag är jag lite svag..........vad som nu är bestämt hoppas jag aldrig kommer kännas fel efteråt. Tycker dock allt har varit värt varenda sekund, varenda öre trots att nu finns det inga pengar eller tid för att bota.