Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att det snarare skulle göra den enorma stigma jag upplever kring ämnet ännu värre.
Lång historia kort: Min man tycker att jag skulle må bra av att gå och prata med en terapeut, och jag känner mig väldigt obehaglig till mods vid tanken samtidigt som jag på något plan kan se att det skulle kunna hjälpa mig med en hel del saker. Vi har via makens företag en generös hälsoförsäkring som bland annat täcker 10 timmars samtal med en terapeut, och maken har två kollegor som pratat sig varma om denna terapeut. Han har i flera månader nu pushat (på ett väldigt varsamt sätt, ska jag kanske lägga till) för att jag ska kontakta samma ställe för att se om jag kan få lite hjälp med mina tankar.
Jag är livrädd, obekväm och tycker verkligen inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "värd" terapi. För det mesta mår jag till och med väldigt bra. Jag brottas dock med saker som förmodligen tar mer energi och förstör mer för mig än jag inser, och det är lite det här min man trycker på när han pratar om det. Det finns även en del psykisk ohälsa i släkten och jag känner ibland igen mönster från släktmedlemmar, som mådde dåligt, hos mig själv. Är nog lite orolig för att det ska eskalera, tror jag.
Mina “problem” kan väl i korta drag summeras som dålig självkänsla, lätt ångest och väldigt mycket osäkerhet. Detta bidrar bland annat till att jag i perioder - med allt kortare mellanrum på senaste - har svårt att sova, grubblar mycket, ältar saker, skapar mycket ångest och stress för mig själv i onödan och begränsar mig själv på flera sätt. Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop). Det påverkar även mina relationer, framförallt vänskapsrelationer, negativt.
Men jag har inget stort trauma i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och har ett väldigt bra liv överlag. Jag har inga problem alls att leva livet, på det stora hela, och är oftast tillfreds med tillvaron. Det vore dock skönt att ha lite strategier att ta till när hjärnan spinner iväg, att kunna lägga lite mindre tid & energi på negativa tankemönster som aldrig leder någonstans, och jag vet ju att det är just en sådan sak en terapeut kan hjälpa till med.
Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
Lång historia kort: Min man tycker att jag skulle må bra av att gå och prata med en terapeut, och jag känner mig väldigt obehaglig till mods vid tanken samtidigt som jag på något plan kan se att det skulle kunna hjälpa mig med en hel del saker. Vi har via makens företag en generös hälsoförsäkring som bland annat täcker 10 timmars samtal med en terapeut, och maken har två kollegor som pratat sig varma om denna terapeut. Han har i flera månader nu pushat (på ett väldigt varsamt sätt, ska jag kanske lägga till) för att jag ska kontakta samma ställe för att se om jag kan få lite hjälp med mina tankar.
Jag är livrädd, obekväm och tycker verkligen inte att jag mår tillräckligt dåligt för att vara "värd" terapi. För det mesta mår jag till och med väldigt bra. Jag brottas dock med saker som förmodligen tar mer energi och förstör mer för mig än jag inser, och det är lite det här min man trycker på när han pratar om det. Det finns även en del psykisk ohälsa i släkten och jag känner ibland igen mönster från släktmedlemmar, som mådde dåligt, hos mig själv. Är nog lite orolig för att det ska eskalera, tror jag.
Mina “problem” kan väl i korta drag summeras som dålig självkänsla, lätt ångest och väldigt mycket osäkerhet. Detta bidrar bland annat till att jag i perioder - med allt kortare mellanrum på senaste - har svårt att sova, grubblar mycket, ältar saker, skapar mycket ångest och stress för mig själv i onödan och begränsar mig själv på flera sätt. Det innebär också att jag tycker ganska illa om mig själv i omgångar, både fysiskt och psykiskt, och det är nog den biten som påverkar mitt mående allra mest tror jag (men jag fattar ju att allt hänger ihop). Det påverkar även mina relationer, framförallt vänskapsrelationer, negativt.
Men jag har inget stort trauma i bakgrunden. Jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och har ett väldigt bra liv överlag. Jag har inga problem alls att leva livet, på det stora hela, och är oftast tillfreds med tillvaron. Det vore dock skönt att ha lite strategier att ta till när hjärnan spinner iväg, att kunna lägga lite mindre tid & energi på negativa tankemönster som aldrig leder någonstans, och jag vet ju att det är just en sådan sak en terapeut kan hjälpa till med.
Men vågar jag? Kan jag? Kommer jag att ta en plats från någon som behöver den mer? Överdriver jag, borde jag bara ta och skärpa mig lite och fatta att jag har det väldigt bra egentligen? Kan det till och med bli värre av att gå och prata med någon?
) Du behöver inte vara på den djupaste botten för att behöva/må bra av terapi, oftast kan det vara riktigt bra att göra det innan det "smäller till" rejält. Det är inget fel på att erkänna man mår dåligt och ta hjälp, fast det är andra som har det värre- vilket jag tror man oftast råker göra om man är väldigt empatisk av sig. Du kommer träffa någon som är utbildat och kunna se detta mycket bättre än dig själv och sen ge dig verktyg du behöver. Man behöver ju inte gå för alltid, men ta några sessioner och se vart det leder, det är mitt absolut bästa tips.
