När är det slut?

[Anhörig]

Hur vet man när det är dags att säga farväl till sin bästa kompis, hästen? Jag har ett ponnysto på 27 år som jag ägt hela hennes liv, men nu börjar tänderna ge upp och det är svårt att hålla henne i hull. Hon äter kraftfoder för ca. 1500:-/månad för att vara någorlunda i hull, rids ej utan går kortare promenader utan ryttare ibland. Med andra ord, hon är mest sällskap åt våra andra hästar.

Hon är glad, har livsglädje men dom kalla vintrarna tar på henne mer. Inte mycket till tänder kvar. Börjat tänka i banorna om det är snällast att ta beslutet nu, när hon ändå har livsglädje kvar och mår bra, än att hon bara ska behöva bli sämre tidsnog? Hur resonerar man? Hon är trots allt min bästa vän och jag kan inte föreställa mig hur livet utan henne skulle vara...

 

[Valle]

Jag tänker att det är bättre att ta bort henne innan hon börjar lida och må dåligt. Hon förtjänar att gå bort som en glad häst. Och 27 är redan en aktningsvärd ålder. Du har gett henne ett bra liv, visa samma kärlek till henne i döden.

 

[Blyger]

Jag tänker att det är bättre att ta bort henne innan hon börjar lida och må dåligt. Hon förtjänar att gå bort som en glad häst. Och 27 är redan en aktningsvärd ålder. Du har gett henne ett bra liv, visa samma kärlek till henne i döden.

Jag håller med

 

[Ponnyryttaren_02]

Håller med, hur jobbigt det än är att ta beslutet Har du börjat tänka i de banorna kanske du innerst inne börjar känna att det snart är dags. Med min gamling som inte blev riktigt lika gammal som din känner jag så här i efterhand att jag nog väntade någon vecka för länge. Han led inte, fick en sista sommar där han levde på metacam och gräs och verkade rätt nöjd med livet, men gnistan slocknade precis i slutet och jag känner att jag hellre hade tagit bort honom innan dess.

 

[Islandshästryttare]

Hur vet man när det är dags att säga farväl till sin bästa kompis, hästen? Jag har ett ponnysto på 27 år som jag ägt hela hennes liv, men nu börjar tänderna ge upp och det är svårt att hålla henne i hull. Hon äter kraftfoder för ca. 1500:-/månad för att vara någorlunda i hull, rids ej utan går kortare promenader utan ryttare ibland. Med andra ord, hon är mest sällskap åt våra andra hästar.

Hon är glad, har livsglädje men dom kalla vintrarna tar på henne mer. Inte mycket till tänder kvar. Börjat tänka i banorna om det är snällast att ta beslutet nu, när hon ändå har livsglädje kvar och mår bra, än att hon bara ska behöva bli sämre tidsnog? Hur resonerar man? Hon är trots allt min bästa vän och jag kan inte föreställa mig hur livet utan henne skulle vara...

Kanske fint att ge henne en sista fin sommar om du bedömer att det är möjligt utifrån tandstatusen, hon ska ju självklart inte lida på något sätt då. Sen ta bort innan vintern? Tycker absolut det är fint och bra att ta det beslutet innan de blir jättedåliga och kanske inte kan äta alls.

 

[Roheryn]

Kanske fint att ge henne en sista fin sommar om du bedömer att det är möjligt utifrån tandstatusen, hon ska ju självklart inte lida på något sätt då. Sen ta bort innan vintern? Tycker absolut det är fint och bra att ta det beslutet innan de blir jättedåliga och kanske inte kan äta alls.

Så hade jag också gjort om det var möjligt! Ofta är ju gräset lite mer lättuggat, så sommaren brukar vara okej!

 

[Blyger]

Kanske fint att ge henne en sista fin sommar om du bedömer att det är möjligt utifrån tandstatusen, hon ska ju självklart inte lida på något sätt då. Sen ta bort innan vintern? Tycker absolut det är fint och bra att ta det beslutet innan de blir jättedåliga och kanske inte kan äta alls.

Eller ett par sista sommarmånader och ta bort direkt innan hösten och betet börjar bli sämre

 

[sweep]

Hur vet man när det är dags att säga farväl till sin bästa kompis, hästen?

När man börjar tänka på att det kan vara dags. Så nu alltså.
Om hästen kan gå på gräs och må bra på gräs så ge den sommaren och ta bort hästen före hösten kommer.

 

[svea]

Hur vet man när det är dags att säga farväl till sin bästa kompis, hästen? Jag har ett ponnysto på 27 år som jag ägt hela hennes liv, men nu börjar tänderna ge upp och det är svårt att hålla henne i hull. Hon äter kraftfoder för ca. 1500:-/månad för att vara någorlunda i hull, rids ej utan går kortare promenader utan ryttare ibland. Med andra ord, hon är mest sällskap åt våra andra hästar.

Hon är glad, har livsglädje men dom kalla vintrarna tar på henne mer. Inte mycket till tänder kvar. Börjat tänka i banorna om det är snällast att ta beslutet nu, när hon ändå har livsglädje kvar och mår bra, än att hon bara ska behöva bli sämre tidsnog? Hur resonerar man? Hon är trots allt min bästa vän och jag kan inte föreställa mig hur livet utan henne skulle vara...

Jag fick ta beslutet i november förra året för min 25-åring. Det var summan av en massa mindre grejer som blev för mycket. Jag hade bestämt en miniminivå för hans livskvalitet - han skulle kunna gå i sin favorithage med sina flickvänner. Han fick gå medan han fortfarande hade det liv han var van vid. Jag tycker att det blev ett fint slut. Jag får minnas honom som en fin, glad häst.

 

[Mia_R]

Min gamling fick sluta sitt liv i förtid en vacker försommardag när solen sken och årets fölungar skuttade i hagen bredvid. Hennes sista sommar var året innan, det finns alltid en sista sommar, om det sen är i år eller om den var förra året spelar ingen roll annat än för dig.

Det är ett fruktansvärt svårt beslut att fatta men det är alltid värst innan det är gjort. Jag tror hon var glad och lycklig sin sista dag, för mig var det nattsvart att skiljas men jag är glad ändå att jag slapp se hennes gnista slockna utan hon dog med flaggan i topp. Ett sista bus några dagar tidigare då hennes gamla skada gick upp igen fick mig att ta steget att skiljas åt. Jag gjorde det för vår skull, hon slapp ha ont och jag slapp ångesten.

Sorgen och saknaden kommer alltid finnas kvar men jag kan tänka på henne med glädje och utan att gråta, utom nu när jag skriver om det.

 

[Sel]

När man börjar fundera är det dags. Tankarna kommer inte utan anledning. Njut av sommarmånaderna om ni kan, men tänk samtidigt inte "en sista sommar!" bara för att.
Faller hon ur även på sommarbetet skulle jag välja en skön dag innan värsta ohyran kommer igång, i lugn och ro.

 

[Efwa]

Jag säger samma som alla andra. När man börjar tänka på det är det dags.

Som stöd i det hela brukar jag själv tänka att när man vet att det inte finns någon annan väg än mot sämre tider så är det dags. Att vänta tills man är vid de sämre tiderna är inte snällt varken mot dig eller hästen. Man ångrar sig alltid i efterhand då.

Sorgetiden efter är alltid lika lång oavsett när man tar bort sin vän men man kan alltid påverka sorgetiden före. Man sörjer hela tiden man drar ut på beslutet och ibland måste man dra ut på det när man vet att det KAN bli bättre i andra ändan.
Men, att veta att det bara är slutet som hägrar, då kan man korta ner sin sorgetid man har före.

 

[Blyger]

Jag säger samma som alla andra. När man börjar tänka på det är det dags.

Som stöd i det hela brukar jag själv tänka att när man vet att det inte finns någon annan väg än mot sämre tider så är det dags. Att vänta tills man är vid de sämre tiderna är inte snällt varken mot dig eller hästen. Man ångrar sig alltid i efterhand då.

Sorgetiden efter är alltid lika lång oavsett när man tar bort sin vän men man kan alltid påverka sorgetiden före. Man sörjer hela tiden man drar ut på beslutet och ibland måste man dra ut på det när man vet att det KAN bli bättre i andra ändan.
Men, att veta att det bara är slutet som hägrar, då kan man korta ner sin sorgetid man har före.

Jag instämmer och tycker det sista stycket var fint formulerat.

 

[DarkInNight]

Vi tog nyligen bort vår ponny. Hon hade en sjukdom som bara kunde gå åt ett håll och nu hade det blivit sämre.
Hon var fortfarande glad, busig och sprallig men blev mer och mer påverkad av sin sjukdom.
Det kändes fruktansvärt att ta beslutet, men det känns bra att hon fortfarande hade gnistan kvar när hon fick somna in.

Den värsta tiden är när man funderar över om det är dags. Allt blev liksom grått och fördunklade tillvaron med ponnyn.
Efteråt fick man äntligen sörja, bearbeta och låta livet gå vidare.

Jag beklagar att du står med dessa funderingar

 

[krus]

Håller med andra här, att det är dags eftersom du undrar. Det är jättejobbigt att vänta på att vännen ska tas bort så fundera på vad som är bra för dig också. Kommer din sommar bli bäst om du väntar tills senare eller blir den bättre om du gör det tidigare? Ta hand om dig själv också i detta

 

[Ajda]

Hur vet man när det är dags att säga farväl till sin bästa kompis, hästen? Jag har ett ponnysto på 27 år som jag ägt hela hennes liv, men nu börjar tänderna ge upp och det är svårt att hålla henne i hull. Hon äter kraftfoder för ca. 1500:-/månad för att vara någorlunda i hull, rids ej utan går kortare promenader utan ryttare ibland. Med andra ord, hon är mest sällskap åt våra andra hästar.

Hon är glad, har livsglädje men dom kalla vintrarna tar på henne mer. Inte mycket till tänder kvar. Börjat tänka i banorna om det är snällast att ta beslutet nu, när hon ändå har livsglädje kvar och mår bra, än att hon bara ska behöva bli sämre tidsnog? Hur resonerar man? Hon är trots allt min bästa vän och jag kan inte föreställa mig hur livet utan henne skulle vara...

Du resonerar klokt. Det låter som det är dags att ta farväl.

 

[IngelaH]

Hur vet man när det är dags att säga farväl till sin bästa kompis, hästen? Jag har ett ponnysto på 27 år som jag ägt hela hennes liv, men nu börjar tänderna ge upp och det är svårt att hålla henne i hull. Hon äter kraftfoder för ca. 1500:-/månad för att vara någorlunda i hull, rids ej utan går kortare promenader utan ryttare ibland. Med andra ord, hon är mest sällskap åt våra andra hästar.

Hon är glad, har livsglädje men dom kalla vintrarna tar på henne mer. Inte mycket till tänder kvar. Börjat tänka i banorna om det är snällast att ta beslutet nu, när hon ändå har livsglädje kvar och mår bra, än att hon bara ska behöva bli sämre tidsnog? Hur resonerar man? Hon är trots allt min bästa vän och jag kan inte föreställa mig hur livet utan henne skulle vara...

Min Fatimatant, var också full av livsglädje... men sista två vintrarna tog hårt på henne och det var svårt att få upp henne i hull på vårkanterna. Men när gräset kom, så blev hon sitt runda go'a jag igen.

Så jag bestämde på hennes 29-årsdag i april att "nu du Tima är det här din sista sommar. I höst ska du få somna in." Hon buffade på mig som vanligt innan hon återgick till sin favoritsyssla, plocka första späda grässtråna i hagkanten.

I mitten av september, stod jag mitt i hagen och försökte ringa... jag lade på luren tre gånger. Inte förrän Tima kom fram och lade sitt huvud på sin axel och sa, "du lovade mig faktiskt i våras", så kunde jag ringa och pratade med en väldigt trevlig kvinna. Och dagen efter ringde en man och vi bokade tid i november, 12 november 2013 tändes en vacker vit stjärna på himmelen.

Så du är helt rätt ute. Det är den finaste present vi kan ge våra vänner, när vi märker att det är tufft för dem.

 

[ameo]

Det är lurigt med gamlingar när deras tänder börjar bli dåliga. Jag hade en shetlandsvalack som levde på gröt sina två sista vintrar, men som jag tänkte att han fick vara kvar så länge han kunde hålla hullet på bete på somrarna. Och sen på en vecka så bara rasade han i hull, mitt i sommaren med gott om gräs. Då var det dags att fatta beslutet snabbt...

 

[Anhörig]

När man börjar fundera är det dags. Tankarna kommer inte utan anledning. Njut av sommarmånaderna om ni kan, men tänk samtidigt inte "en sista sommar!" bara för att.
Faller hon ur även på sommarbetet skulle jag välja en skön dag innan värsta ohyran kommer igång, i lugn och ro.

Så får det bli. Idag lämnar hon jordelivet