LillaVita
Trådstartare
Genomgår just nu det värsta dygnet i mitt liv.
Tankarna snurrar och det finns liksom inga ord. Jag vet varken ut eller in. Bara att min bebis sen tio år tillbaka håller
på att försvinna, och allt jag önskar är att få vakna upp från denna mardröm.
kl 18,30 igår får jag samtal från stallet att mitt ponnyskrutt är dålig, jätte dålig. De får inte tag i distriktvet men
promenerar med honom då det är tydliga koliksymptom. När jag kommer ut till stallet är ponnyn svettig från
topp till tå, att han har ont är bara förnamnet. Markerar mot magen, vill rulla sig
osv, det typiska koliksymptomen.
20,00 kommer äntligen distriktsveterinären, vi har då vandrat runt i ca 2 timmar (då de började innan jag kom ut).
Hon ger vatten genom slang, kollar så att det inte är någon mat i magsäcken och ger smärtstillande och
muskelavslappnande. Han svarar inte önskvärt mycket på behandling och vi kopplar på släpet för att åka till Ultuna.
20,35 lastar vi och åker.
21,40 är vi framme och lastar ut. Då gör de samma undersökningar som distriktaren, och nu vill han inte ens stå längre
utan faller omkull gång på gång. Det står nu klart att de måste buköppna.
23,00 får han komma in i box då han har gått konstant i fem timmar. De ger honom dropp och vill att han ska vila
upp sig inför operation.
23,45 lämnar vi Ultuna och åker hem för att fortsätta väntan där.
01,30 ringer Ultuna och säger att han nu är sövd och ska in på operation, att de hör av sig när de är klara.
07,00 hör de av sig igen. Operationen har då tagit över fem timmar. När de öppnade buken såg de att det var en
fettansamling vid tarmen (kommer inte ihåg namnet, men vanlig på äldre hästar) som hade vandrat och snörpt ihop tunntarmen.
Allt som allt hade de varit tvungna att ta bort åtta meter tunntarm.
Nu är läget kritiskt och vi tar det timme för timme. Veterinären skulle ringa om han blir sämre, annars skulle vi höras
i eftermiddag och kolla av med varandra.
Så vad gör man nu? Hur tar man sig igenom väntan och ovissheten? och hur sjutton klarar man av att säga hejdå.
För ett dygn sen var allt prima, och nu bara misär.
Jag har bestämt att vi tar det på hans premisser, i natt fanns det inte en tvekan om att det var han som kämpade.
Men nu får han bestämma. Blir han sämre har jag sagt att det inte är värt det. Han ska inte lida mer än nödvändigt.
Men hur tar man farväl av sin bästa kompis?
(Alla ord och tankar uppskattas)
Tankarna snurrar och det finns liksom inga ord. Jag vet varken ut eller in. Bara att min bebis sen tio år tillbaka håller
på att försvinna, och allt jag önskar är att få vakna upp från denna mardröm.
kl 18,30 igår får jag samtal från stallet att mitt ponnyskrutt är dålig, jätte dålig. De får inte tag i distriktvet men
promenerar med honom då det är tydliga koliksymptom. När jag kommer ut till stallet är ponnyn svettig från
topp till tå, att han har ont är bara förnamnet. Markerar mot magen, vill rulla sig
osv, det typiska koliksymptomen.
20,00 kommer äntligen distriktsveterinären, vi har då vandrat runt i ca 2 timmar (då de började innan jag kom ut).
Hon ger vatten genom slang, kollar så att det inte är någon mat i magsäcken och ger smärtstillande och
muskelavslappnande. Han svarar inte önskvärt mycket på behandling och vi kopplar på släpet för att åka till Ultuna.
20,35 lastar vi och åker.
21,40 är vi framme och lastar ut. Då gör de samma undersökningar som distriktaren, och nu vill han inte ens stå längre
utan faller omkull gång på gång. Det står nu klart att de måste buköppna.
23,00 får han komma in i box då han har gått konstant i fem timmar. De ger honom dropp och vill att han ska vila
upp sig inför operation.
23,45 lämnar vi Ultuna och åker hem för att fortsätta väntan där.
01,30 ringer Ultuna och säger att han nu är sövd och ska in på operation, att de hör av sig när de är klara.
07,00 hör de av sig igen. Operationen har då tagit över fem timmar. När de öppnade buken såg de att det var en
fettansamling vid tarmen (kommer inte ihåg namnet, men vanlig på äldre hästar) som hade vandrat och snörpt ihop tunntarmen.
Allt som allt hade de varit tvungna att ta bort åtta meter tunntarm.
Nu är läget kritiskt och vi tar det timme för timme. Veterinären skulle ringa om han blir sämre, annars skulle vi höras
i eftermiddag och kolla av med varandra.
Så vad gör man nu? Hur tar man sig igenom väntan och ovissheten? och hur sjutton klarar man av att säga hejdå.
För ett dygn sen var allt prima, och nu bara misär.
Jag har bestämt att vi tar det på hans premisser, i natt fanns det inte en tvekan om att det var han som kämpade.
Men nu får han bestämma. Blir han sämre har jag sagt att det inte är värt det. Han ska inte lida mer än nödvändigt.
Men hur tar man farväl av sin bästa kompis?
(Alla ord och tankar uppskattas)