När är det dags att ge upp?

[Piek]

Jag har en häst som är extremt oturs drabbad. Och nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Under de fyra åren jag haft henne har hon vart sjuk eller skadad till väldigt stor del. Hade det vart samma återkommande skada hade jag inte tvekat på att ta bort henne nu men det är just det att det aldrig är det!

Det har vart allt! En mystisk hälta som hon tillslut blev utdömd för men blev bra efter sommarbetet, misstänkt erlichias, spik in vis senan, headshaking, fång, en tumör som vi opererade bort nu i sommar och diverse småhältor och att hon inte vart riktigt ren däremellan. Jag tror vi snittat på 3-4 vetbesök/år.
Som ni förstår är det här inte alls kul varken för henne eller mig. Hon är en häst som mår bäst när hon är igång och får röra på sig...

Nu iallafall har det blivit nått strul med ryggen på henne. Hon rör sig inte rent bak och hon reagerar på flera ställen på ryggen. Hade veterinär ute idag som kollade tänderna och efter att ha känt på ryggen och sett henne röra sig tyckte hon vi skulle åka till klinik.
Och nu känner jag bara hur mycket kan man göra för hästen egentligen? Det tar så mycket ork, tid, pengar och är extremt jobbigt att hon aldrig får bli bra!

Hon är värd allt min älskade lilla tjej. Världens finaste underbaraste häst som jag inte vill leva utan! Hon är mitt allt min bästa vän! Jag har inte ångrat en krona jag lagt ner på hennes vård och pengar kommer aldrig vara en orsak till att jag tar ett beslut åt nått håll alls! Det jag helt enkelt undrar är hur vet man när det är nog? För min älskade väns skull...

Ursäkta rörigt inlägg skriver från mobil och tårarna rinner just nu så jag knappt vet vad jag skriver....

 

[sarabaran]

Sv: När är det dags att ge upp?

Hade det vart min häst hade jag gett upp och avlivat henne. Både för min och hennes skull.

 

[nyaste]

Sv: När är det dags att ge upp?

Hade det varit min häst, så hade jag beslutat att ta bort den. För dennes skull.... Det gör ont, skär ända in i själen, då man måste fatta ett sådant beslut, men se på din häst, och fundera noga, är den lycklig så som det är nu?
Du skriver själv:

Hon är en häst som mår bäst när hon är igång och får röra på sig...

Skulle jag vara du, så skulle jag ta bort henne. Vi kan göra mycket för våra hästar/djur, men vi kan inte göra allt, tyvärr... Detta är dock min åsikt, sen vad DU gör är helt ditt eget beslut.
Styrkekramar i massor till dig!

 

[nintendo]

Sv: När är det dags att ge upp?

Jag skulle fråga mig själv: Kan hon leva ett bra hästliv? Dvs. gå i hage med kompisar och vara glad.
Finns det andra alternativ till stimulans än ridning? Funkar det att träna hjärnan så hon blir nöjd eller är det bara fysisk träning som gäller? (Trickträning, klickerträning och andra lekar/övningar från marken tänker jag på).
Sedan är den stora frågan: Vad vill jag med min häst? Är jag nöjd med att umgås med henne utan att rida eller vill jag absolut ha en ridhäst?

Jag tror att en häst som inte kan bli riden ändå kan ha ett meningsfullt och bra hästliv, det gäller bara att hitta rätt uppgift i livet för den. (Om den ens behöver något extra förutom att leva hästliv i en flock, alla är olika).

Jag låter kanske vrång eller löjlig i en dels öron när jag säger det här, men men. Vad har jag för rätt att ta livet av någon bara för att jag inte kan utföra mitt nöje (rida)? Så länge hästen kan vara häst så väljer jag livet.

Bara du själv kan avgöra om din häst inte har någon önskan kvar att leva.

 

[Lavinia]

Sv: När är det dags att ge upp?

Hej!

Min erfarenhet är att när man börjat fundera över att ge upp, då har man egentligen redan bestämt sig.

Jag har alltid "vetat" innerst inne att det är dags, men såklart inte fattat det när jag varit mitt uppe i ångesten och allt.

Jag var själv på väg att ge upp i somras när allt bara kändes sugigt och hästan blev sämre igen. En stallflytt till vettigare stall har gett mig orken att klara en vinter till, men jag har satt en tidsgräns på det hela. Nu är hästan förvisso tokfräsch och levnadsglad, men blir hon sämre igen åker vi in och då är det nog sista vändan för henne.. Men så har vi haft samma problem hela tiden.

Min förra var som din, alltid skadad, men olika skador och därför värd att kämpa vidare med.

Jag tror man känner när det är nog och jag tror också att hästen känner det. Det är en svår samvetsfråga som bara du kan svara på egentligen, men att sätta en tidsgräns och är det inte bättre då kan göra det lättare. En ordenlig diskussion med vet kan också fungera, säg precis vad du skrev här och se vad de säger.. Dom brukar vara ärliga om man är ärlig mot dom!

/Lavinia

 

[pycke]

Sv: När är det dags att ge upp?

Jobbigt! Men kolla upp ryggen på klinik kan ju vara värt, hältorna kanske har kommit därifrån hela tiden. Ehrlichia, fång osv går ju ofta att fixa/förebygga. Men som andra nämt, prata igenom med en duktig veterinär och se vad dom säger. Fyra år är ju inte så lång tid så blir hon frisk kanske du kan ha henne i tio till, vem vet Det är ju intressant att hon blev bra efter vila/sommarbete. Hoppas det löser sig på ett eller annat sätt!

 

[_Sascha_]

Sv: När är det dags att ge upp?

Min första häst stod på boxvila/sattes igång 3 av 5 år.

Sista gången vi var inne sa veterinären att han kunde spruta henne en gång till (hon hade då varit ohalt i ungefär ett år inkl igångsättning 3 mån..) så skulle hon hålla 6mån-1 år till. Där satte jag stopp, hon skulle tappa livslusten om jag stoppade in henne i boxen en gång till.

Det är djurägarens ansvar att se när djuret inte vill mer, att göra det som är bäst för den. Man kan inte fråga om rätt eller fel men man måste vara noga med att djurets bästa går före det du själv vill.

Du vet nog svaret själv!

 

[lewellyn]

Sv: När är det dags att ge upp?

Jag hade tagit bort hästen.

Jag har själv just nu en häst med dålig prognos, men eftersom han är pigg, glad och full av liv så provar vi ändå behandla. Den dag han inte svarar på behandligen eller själv verkar tappa gnistan så sätter jag stopp. Enligt vet. så hänger allt på hur han tar behandlingarna och hur han svarar på dem. Nu väntar klinikbesök en gång i månaden till att börja med, och redan på det andra besöket i början av veckan så var han mycket lugnare och tryggare med munstegen och allt runt omkring än vad han brukar vara så jag hoppas lite mer än tidigare nu. Jag var beredd på det värsta när vi var där.

Det tär på en psykiskt och fysiskt att ha en sådan häst. Sen kan man ju heller inte blunda för vad det kostar rent ekonomiskt, om man nu inte är ekonomiskt oberoende. Även om försäkringen täcker (vilket den inte gör i mitt fall) så är det ju ändå självrisk och en massa andra kostnader runt om. Givetvis vill man göra allt som står i ens makt för sin älskade häst, kosta vad det kosta vill, men någonstans måste man vara realistisk och se både till sig själv, till sin ekonomi och hur det påverkar ev. familj.

Givetvis är det a och o att hästen inte far illa, men pengar brukar vara lite tabu i såna här funderingar och jag tycker det är viktigt att faktiskt våga tänka på den biten också.

 

[Sar24BB66]

Sv: När är det dags att ge upp?

Jag kan inte säga om du ska ge upp eller inte, jag tror du vet det bäst själv, och det är ditt beslut. Jag skulle ha sett på hurdan prognosen är - kommer hon stå i sjukhage resten av sitt liv, eller finns det en möjlighet till hästliv? Jag skulle också se på åldern på hästen och hästens humör, om den typ slocknar helt av att vara sjuk eller verkar orka? Kanske ett besök på kliniken skulle löna sig, innan ett beslut tas?

Kan berätta att jag hade en otroligt otursdrabbad häst, hela tiden var det något, som oftast i sin tur gav upphov till något annat, och vi var stamkunder på veterinärkliniken. Han klarade alltid sig igenom allt, trots att vi t.o.m. beställde avlivningstider mer än en gång, och trots boxvila och rehabilitering, var humöret alltid på topp, han lekte och busade och hade en glimt i ögat. Jag gjorde alltid allt i min makt för att få honom frisk igen och för att hålla hans humör på topp, för jag såg att han hade så mycket livsglädje kvar, veterinären sa också alltid att så länge hans humör var som det var, fanns det ingen anledning att sätta bort honom då läkningsmöjligheter fanns. Jag var så mycket som möjligt i stallet med honom, lekte, pysslade, hade skönhetsdagar, kliade, ryktade, stod i -20 grader ute med honom i grimskaft när han stod i boxvila för att han skulle få lite frisk luft och se sig omkring m.m. Han fyllde 24 år i år. I somras var han riktigt bra, hade varit utan skador hela vintern (bortsett från ett litet kolikanfall, två feberattacker och en foderstrupsförstoppning..) och han var pigg och glad (han var en myycket livlig häst, energi så det räckte och blev över trots åldern, flög av honom senast förra sommaren p.g.a en liiten spurt där kontrollen inte precis fanns hos ryttaren..! ) Men under sensommaren hade det hänt något i hagen, han var halt och blev sjuk, och det blev bara inte bättre. Då såg man tydligt att han tappade gnistan, och orkade helt enkelt inte mer. Han var inte samma häst som tidigare, de andra hästarna stängde honom lite ute, han var trött hela tiden och glimten i ögat var borta. Så vi tog det enormt svåra beslutet att låta honom få springa vidare till de gröna ängarna, innan han blev knäckt av depression, inte steg upp på morgonen eller skadade sig så att han akut skulle måste sättas bort. Detta var ett väldigt tungt beslut, vi hade haft honom i 14 år, och jag, som var bara 5 år då han skaffades (är 17 nu), hade alltid haft honom i mitt liv. Dagen då han skulle få somna in lade han sig ner i hagen (han steg nog upp igen), men det var något han aldrig gjort tidigare under alla de 14 åren vi haft honom (som sagt, sprallig och flyktbenägen häst.. ) Det var som ett tecken åt oss att han inte orkade mera. Han fick lugnt och stilla somna in på en åker, solen sken och han behövde aldrig mera ha ont igen. Nu efteråt, fast tårarna rinner när jag skriver detta, är jag bombsäker på att det var rätt beslut. Hoppet och lekfullheten fanns inte mera hos honom, han hade gått vidare.

Det är ett otroligt svårt beslut, jag vet hur du känner dig. Det var bara för två veckor sedan som min vackra älskling fick somna in, så såren är ännu öppna. Men trots att jag saknar honom helt ofattbart mycket, vet jag att det var det rätta.

Som sagt tycker jag att det är upp till dig att besluta. Du känner din häst bäst, precis som jag kände min. Vid alla skador min häst fick hade jag alltid en känsla av att han skulle repa sig, vilket han alltid gjorde, och hoppet hos honom försvann aldrig (även om det ibland försvann hos oss) förrän nu. Om han inte orkade mera, ville jag inte hålla honom kvar för min egen skull. Det är tungt, jag vet. Men du vet bäst själv hur mycket du och din häst orkar med.