När allting känns meningslöst

Dullknives

Trådstartare
Hur hittar man någon mening med livet?

Jag har två barn på heltid eftersom deras pappa inte kan avlasta någonting. Jag själv är arbetslös och har precis hoppat av studier på grund av bristande ork. Det går helt enkelt inte mer. Jag orkar inte och ärligt talat, jag vill inte.

Det enda som i nuläget hindrar mig från att begå självmord är barnen. Det vore katastrof för dom om dom hamnar hos sin pappa. Därför har tankar om att, och jag skäms när jag säger det, ta med dom i döden blivit allt starkare.

Jag har sökt hjälp men allt tar så lång tid och jag står ju inte ut just nu. Det är sådan tung, kvalmig ångest. Jag är ensam, så vansinnigt ensam.
 
Det är nog dags att söka till akutpsyk. De kan jaga på vården mer. Själv fick jag tid till psykolog flera månader tidigare än jag skulle fått annars, för att jag sökte akut.

Akutpsyk gör en orosanmälan om man är ensamstående förälder. Skulle jag förlora barnen nu har jag definitivt ingenting kvar att leva för.
 
Akutpsyk gör en orosanmälan om man är ensamstående förälder. Skulle jag förlora barnen nu har jag definitivt ingenting kvar att leva för.

En orosanmälan innebär inte att man förlorar barnen och du förlorar inte heller barnen för att du mår dåligt. Sjävklart märker barnen att du mår dåligt, de förtjänar en mamma som mår bra. Sök hjälp så att du kan må bättre!!
 
En orosanmälan innebär inte att man förlorar barnen och du förlorar inte heller barnen för att du mår dåligt. Sjävklart märker barnen att du mår dåligt, de förtjänar en mamma som mår bra. Sök hjälp så att du kan må bättre!!
Såklart, de tar självklart inte barnen bara sådär. Men jag vill inte riskera det minsta lilla. Jag har sökt hjälp. 8 november är nästa hållpunkt men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.
 
Andas andas andas. En dag i taget. Mat på bordet. Håll dig, barnen, och deras kläder rena. Är läget akut med ex mat så kontakta närmaste kyrka/hjälporganisation. Och ligg på myndigheterna om ekonomisk hjälp.

Det är ok att du inte är på topp. Det är orimligt att förvänta sig att man är glad när ekonomin kniper och man är för paj för att jobba.

Klarar du inte av att rodda markarbetet hemma (mat och hygien) så absolut, ring akutpsyk. Men klarar du av att förse er alla med det mest grundläggande... Andas, andas, andas.

Du kan :). Du klarar det. En dag i taget.

(Och visst har du en vårdkontakt? Har tagit blodprov för att utesluta sjukdomar och brister? Står i kö för KBT etc? Om inte, börja där.)
 
Andas andas andas. En dag i taget. Mat på bordet. Håll dig, barnen, och deras kläder rena. Är läget akut med ex mat så kontakta närmaste kyrka/hjälporganisation. Och ligg på myndigheterna om ekonomisk hjälp.

Det är ok att du inte är på topp. Det är orimligt att förvänta sig att man är glad när ekonomin kniper och man är för paj för att jobba.

Klarar du inte av att rodda markarbetet hemma (mat och hygien) så absolut, ring akutpsyk. Men klarar du av att förse er alla med det mest grundläggande... Andas, andas, andas.

Du kan :). Du klarar det. En dag i taget.

(Och visst har du en vårdkontakt? Har tagit blodprov för att utesluta sjukdomar och brister? Står i kö för KBT etc? Om inte, börja där.)

Jag är på väg in i vårdkarusellen igen, har träffar en läkare på vc som skrev ut antidepressiva och lugnande. Lugnande är slut och nästa besök är 8 november men då till en psykolog.

Jag har en kuratorskontakt på habiliteringen för min autism men de kan liksom inte göra så mycket. Hon hjälpte mig att boka tid till vc, annars har de inte så mycket insatser.

Blodprov tas regelbundet och jag har näringsbrister, speciellt b12 och folsyra, men eftersom jag har bmi 21 så får jag ingen hjälp. Dietisten på habiliteringen tar bara emot underviktig patienter.

Maten går det såklart ännu sämre med nu när jag mår såhär. Att ens resa mig ur en stol tar ju all min energi. Jag är så jävla trött.
 
Såklart, de tar självklart inte barnen bara sådär. Men jag vill inte riskera det minsta lilla. Jag har sökt hjälp. 8 november är nästa hållpunkt men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Det här gör ont att läsa. Misstron till Socialtjänsten är så fruktansvärt skadlig. Jag skyller ingenting på dig, jag har full förståelse för din misstro. Jag önskar bara så att den inte behövdes. Samhället har misslyckats något katastrofalt när rädslan för en orosanmälan är större än rädslan för döden.

Som vårdarbetare som har gjort ett otal orosanmälningar så kan jag bara säga att Socialtjänsten kan hjälpa. De kan ge ett praktiskt stöd, något psykiatrin inte kan. Jag hoppas så innerligt att du vågar be om den hjälp du har rätt till.
 
Jag är på väg in i vårdkarusellen igen, har träffar en läkare på vc som skrev ut antidepressiva och lugnande. Lugnande är slut och nästa besök är 8 november men då till en psykolog.

Jag har en kuratorskontakt på habiliteringen för min autism men de kan liksom inte göra så mycket. Hon hjälpte mig att boka tid till vc, annars har de inte så mycket insatser.

Blodprov tas regelbundet och jag har näringsbrister, speciellt b12 och folsyra, men eftersom jag har bmi 21 så får jag ingen hjälp. Dietisten på habiliteringen tar bara emot underviktig patienter.

Maten går det såklart ännu sämre med nu när jag mår såhär. Att ens resa mig ur en stol tar ju all min energi. Jag är så jävla trött.

Är lugnande slut kan du ringa eller mejla din vårdcentral och be om påfyllnad tills dess att du ser din läkare igen.

Tar du kosttillskott? Jag har också brister och det hjälper mig.
Jag tar järn, b12, folsyra, d vitamin. Just järn kan göra en orimligt trött, förutom din depression.
 
Jag är på väg in i vårdkarusellen igen, har träffar en läkare på vc som skrev ut antidepressiva och lugnande. Lugnande är slut och nästa besök är 8 november men då till en psykolog.

Jag har en kuratorskontakt på habiliteringen för min autism men de kan liksom inte göra så mycket. Hon hjälpte mig att boka tid till vc, annars har de inte så mycket insatser.

Blodprov tas regelbundet och jag har näringsbrister, speciellt b12 och folsyra, men eftersom jag har bmi 21 så får jag ingen hjälp. Dietisten på habiliteringen tar bara emot underviktig patienter.

Maten går det såklart ännu sämre med nu när jag mår såhär. Att ens resa mig ur en stol tar ju all min energi. Jag är så jävla trött.

Inte så konstigt. Är du bekant med begreppet autistic burnout?

Låter som att du behöver akut avlastning. Vad kan din kommun erbjuda? Hur många timmar får du ha barnen på föris/fritids? Helgfamilj kanske kan behövas?

B12 kan du köpa billigt på matbutik/normal/dollarstore etc. Börja peta i dig.
 
Det här gör ont att läsa. Misstron till Socialtjänsten är så fruktansvärt skadlig. Jag skyller ingenting på dig, jag har full förståelse för din misstro. Jag önskar bara så att den inte behövdes. Samhället har misslyckats något katastrofalt när rädslan för en orosanmälan är större än rädslan för döden.

Som vårdarbetare som har gjort ett otal orosanmälningar så kan jag bara säga att Socialtjänsten kan hjälpa. De kan ge ett praktiskt stöd, något psykiatrin inte kan. Jag hoppas så innerligt att du vågar be om den hjälp du har rätt till.
Jag lägger till att när jag jobbade inom skola så hade vi i samtal med soc och målsman möjlighet att hjälpa.
Det kan vara att erbjuda fritidsplats på eftermiddagen och tex att barnen fåräta frukost på skolan.
Men då måste socialtjänsten och skola vara medveten om att det behövs stöttas upp.
 
Hur hittar man någon mening med livet?

Jag har två barn på heltid eftersom deras pappa inte kan avlasta någonting. Jag själv är arbetslös och har precis hoppat av studier på grund av bristande ork. Det går helt enkelt inte mer. Jag orkar inte och ärligt talat, jag vill inte.

Det enda som i nuläget hindrar mig från att begå självmord är barnen. Det vore katastrof för dom om dom hamnar hos sin pappa. Därför har tankar om att, och jag skäms när jag säger det, ta med dom i döden blivit allt starkare.

Jag har sökt hjälp men allt tar så lång tid och jag står ju inte ut just nu. Det är sådan tung, kvalmig ångest. Jag är ensam, så vansinnigt ensam.
Du skriver att barnen inte kan hamna hos pappan. Du behöver såklart inte svara: hur kommer det sig? Har han egna problem? Våld?

Jag tycker att du är fantastisk som tänker på barnen fast att du mår skit. Det är verkligen starkt.
 
Du skriver att barnen inte kan hamna hos pappan. Du behöver såklart inte svara: hur kommer det sig? Har han egna problem? Våld?

Jag tycker att du är fantastisk som tänker på barnen fast att du mår skit. Det är verkligen starkt.
Det är mycket bråkigt hos pappan och han har varit hårdhänt med barnen.

Tack. Jag har svårt att se det själv just nu men tack.
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
9 183
Senast: lundsbo
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i...
2
Svar
36
· Visningar
8 463
Senast: _Taggis_
·
Kropp & Själ Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
19 629
Senast: sorbifolia
·
Kropp & Själ Och man egentligen mest känner sig fånig? Egentligen har det här väl hållt på av och till sedan några år tillbaka men mest de senaste...
Svar
3
· Visningar
3 185
Senast: Meggan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp