D
Dantelton
Jag sålde min sista (hm senaste) häst för 12 år sedan. Den hade jag köpt som fölunge och ridit in samt grundutbildat själv.
Var tvungen pga kraschad ekonomi efter en "separation med komplikationer". Det var ett mycket hårt personligt och känslomässigt nederlag. Jag har nog aldrig varit så knäckt, inte ens då jag tidigare behövt avliva kära hästar.
Hur som helst överlevde jag sorgen och lärde mig uppskatta ett liv helt utan hästar. Faktum är att jag medvetet undvek all kontakt, först för att det var för smärtsamt och senare för att inte frestas att börja igen
Har hunnit skaffa familj under den här tiden och verkligen varit mamma med hull och hår.. NJUTIT av föräldraledighet och småbarnsår som hittills är den bästa tid jag upplevt i livet..
Nu är dock mina söner lite större (4 resp 7 år) och både de och jag blir mer och mer beroende av lite självständighet emellanåt. Jag har testat på lite olika hobbies, både med förhoppningen att motionera och att hitta nåt som intresserar mig så att jag fortsätter att utvecklas som människa.. Dock känns inget tillräckligt lockande för att jag ska fortsätta nån längre tid..
.. och precis nu den här sommaren har jag insett att det bara kan bli häst igen. Förutom min familj är detta det enda jag verkligen KÄNNER något för..
Vore jättekul om det finns några fler som gör denna resa?
Nu är jag ännu så länge bara i startgroparna för planeringen av återinträdet i hästvärlden..
Ska börja lite fint och försiktigt med min fullständigt otränade kropp och förmodat nuförtiden fegare skalle att rida nån termin på ridskola.
Men sen är mina drömmar och ambitioner redan halvvägs på världsomsegling om att köpa en spansk sagohäst (pre) eller kanske en frieser.. helst en fölis eller åring..
Att utbilda den till en drömhäst i dressyr åt det mer vardagliga hållet med hjälp av NT och ge den alla förutsättningar att bli världens tryggaste individ i perfekt harmoni med mig oavsett vad jag ber den om.. Sen kanske föda upp ett eller ett par föl själv också i framtiden..
Ska vi drömma, planera, fundera, minnas, älta å hjälpas åt?
Var tvungen pga kraschad ekonomi efter en "separation med komplikationer". Det var ett mycket hårt personligt och känslomässigt nederlag. Jag har nog aldrig varit så knäckt, inte ens då jag tidigare behövt avliva kära hästar.
Hur som helst överlevde jag sorgen och lärde mig uppskatta ett liv helt utan hästar. Faktum är att jag medvetet undvek all kontakt, först för att det var för smärtsamt och senare för att inte frestas att börja igen
Har hunnit skaffa familj under den här tiden och verkligen varit mamma med hull och hår.. NJUTIT av föräldraledighet och småbarnsår som hittills är den bästa tid jag upplevt i livet..
Nu är dock mina söner lite större (4 resp 7 år) och både de och jag blir mer och mer beroende av lite självständighet emellanåt. Jag har testat på lite olika hobbies, både med förhoppningen att motionera och att hitta nåt som intresserar mig så att jag fortsätter att utvecklas som människa.. Dock känns inget tillräckligt lockande för att jag ska fortsätta nån längre tid..
.. och precis nu den här sommaren har jag insett att det bara kan bli häst igen. Förutom min familj är detta det enda jag verkligen KÄNNER något för..
Vore jättekul om det finns några fler som gör denna resa?
Nu är jag ännu så länge bara i startgroparna för planeringen av återinträdet i hästvärlden..
Ska börja lite fint och försiktigt med min fullständigt otränade kropp och förmodat nuförtiden fegare skalle att rida nån termin på ridskola.
Men sen är mina drömmar och ambitioner redan halvvägs på världsomsegling om att köpa en spansk sagohäst (pre) eller kanske en frieser.. helst en fölis eller åring..
Att utbilda den till en drömhäst i dressyr åt det mer vardagliga hållet med hjälp av NT och ge den alla förutsättningar att bli världens tryggaste individ i perfekt harmoni med mig oavsett vad jag ber den om.. Sen kanske föda upp ett eller ett par föl själv också i framtiden..
Ska vi drömma, planera, fundera, minnas, älta å hjälpas åt?