- Svar: 6
- Visningar: 860
Kan jag skriva här? Eller, klart att jag kan, men vad ska jag skriva? Behöver skriva ner några tankar.
Känns som om jag står där vägen delar sig och nu måste jag välja åt vilket håll jag ska gå.
Jag har ganska länge tänkt bryta upp, byta jobb, byta bana, när min chef skulle få sin egen filial i närheten av där hon bor. Hon lade säkert fyra timmar om dagen bara på pendling. Nu blev det inte så, hon dog av en hjärtinfarkt den 17/12. Jag kan fortfarande inte greppa det, varje dag på jobbet är en pina och en plåga. Allt faller isär. Hela teamet är fortfarande i chock, splittrat. Vi har inga mål längre. Vill inte vara där men vet inte vart vi ska ta vägen. Jag träffade henne nästan varje dag under fyra års tid. Det gör så ont och det är så orättvist att just hon skulle trilla ihop, hon hade precis fyllt femtio.
Så. Nu är det dags. Jag orkar inte med butiksjobb längre. Tolv år sedan jag började. Inte så mycket det fysiskt ansträngande arbetet som de förbannade kunderna. Det beror förmodligen till stor del på typen av butik jag jobbar i, den tycks dra till sig yuppies med för mycket pengar och för lite hyfs.
Nåväl. Min gamla dröm om att göra "något med hästar" har vaknat till liv igen. Men vad? Först tänkte jag hovslagare. Det är egentligen mitt drömyrke. Jag häpnar ständigt över den enorma inkompetensen hos hovslagarna här i Hamburg. Så många som slarvar. Som inte bryr sig. Det är bara ett jobb. Efter FEM år i Hamburg har jag funnit en hovslagare som jag tycker är bra, som lyssnar, frågar, förklarar, engagerar sig i varje häst. Men. Nästa år fyller jag trettio. Det känns som om det är för sent. Åtminstone för den tyska utbildningen. "Utbildningen". Det finns olika vägar att gå. Antingen utbildar man sig till metallarbetare/metallsmed, och går därefter som lärling hos utbildad hovslagare. Eller man går enbart som lärling under tre år, förutsatt att man har en avslutad utbildning (vilken som helst). Eller man går motsv. hippologutbildningen (2 år) och går därefter som lärling i 2 år. Här finns ingen statlig hovslagarskola. Finns inget motsv. CSN-stöd att få, utan du får jobba med lärlingslön eller arbeta vid sidan av.
Utöver hovslageri, har jag kikat på fysio/kiro för häst. Det finns en del utbildningar att gå. Den gemensamma nämnaren är att alla är svindyra, och att de flesta utbildningsställen har Tierheilpraktiker som ... grund. En Tierheilpraktiker (Eng. healing practitioner, vet ej vad det heter på svenska) är en "alternativare", de pysslar ofta med homeopati, örtlära, healing och liknande. Jag är medveten om att Tyskland har en lång, lång tradition av detta "yrke" och att det är rätt... accepterat. Men jag tycker att det är bullshit. Det gör ont i mig när folk petar i sina hästar sockerpiller och försöker bota allt möjligt med örtpulver och utspätt vatten. Varför jag vill rikta in mig på det fysiska. Har försökt hitta motsvarande utbildning i Sverige, men har faktiskt inte funnit någon info alls om vem som får kalla sig fysioterapeut för häst. Nog om detta. Vill inte vara i ytterligare ett tävlingsstall fullt av porslinshästar. Gah. Vad vill jag egentligen? Vet bara vad jag inte vill.
Helst av allt. Det enda jag verkligen vet att jag vill är att ha mitt eget ställe. Hemma, i Sverige. Eget stall, eget litet hus. Den perfekta lösdriften. Stillhet. Ingen jävla tunnelbana utanför fönstret. Relativ tystnad; naturljud. Tid för mig. Tid att måla, sy, plugga, gräva i jorden. Kunna rida ut på riktigt igen. Snårskog. Blåbärsris. Inga anlagda sandvägar. Hur kommer jag dit?
Ett tredje alternativ, som jag egentligen redan förkastat, är beridare. Visst skulle jag få många timmar i sadeln, säkert lära mig massor. Men jag är på väg bort från samtida dressyr. Vill inte lära mig så.
Känns som om jag står där vägen delar sig och nu måste jag välja åt vilket håll jag ska gå.
Jag har ganska länge tänkt bryta upp, byta jobb, byta bana, när min chef skulle få sin egen filial i närheten av där hon bor. Hon lade säkert fyra timmar om dagen bara på pendling. Nu blev det inte så, hon dog av en hjärtinfarkt den 17/12. Jag kan fortfarande inte greppa det, varje dag på jobbet är en pina och en plåga. Allt faller isär. Hela teamet är fortfarande i chock, splittrat. Vi har inga mål längre. Vill inte vara där men vet inte vart vi ska ta vägen. Jag träffade henne nästan varje dag under fyra års tid. Det gör så ont och det är så orättvist att just hon skulle trilla ihop, hon hade precis fyllt femtio.
Så. Nu är det dags. Jag orkar inte med butiksjobb längre. Tolv år sedan jag började. Inte så mycket det fysiskt ansträngande arbetet som de förbannade kunderna. Det beror förmodligen till stor del på typen av butik jag jobbar i, den tycks dra till sig yuppies med för mycket pengar och för lite hyfs.
Nåväl. Min gamla dröm om att göra "något med hästar" har vaknat till liv igen. Men vad? Först tänkte jag hovslagare. Det är egentligen mitt drömyrke. Jag häpnar ständigt över den enorma inkompetensen hos hovslagarna här i Hamburg. Så många som slarvar. Som inte bryr sig. Det är bara ett jobb. Efter FEM år i Hamburg har jag funnit en hovslagare som jag tycker är bra, som lyssnar, frågar, förklarar, engagerar sig i varje häst. Men. Nästa år fyller jag trettio. Det känns som om det är för sent. Åtminstone för den tyska utbildningen. "Utbildningen". Det finns olika vägar att gå. Antingen utbildar man sig till metallarbetare/metallsmed, och går därefter som lärling hos utbildad hovslagare. Eller man går enbart som lärling under tre år, förutsatt att man har en avslutad utbildning (vilken som helst). Eller man går motsv. hippologutbildningen (2 år) och går därefter som lärling i 2 år. Här finns ingen statlig hovslagarskola. Finns inget motsv. CSN-stöd att få, utan du får jobba med lärlingslön eller arbeta vid sidan av.
Utöver hovslageri, har jag kikat på fysio/kiro för häst. Det finns en del utbildningar att gå. Den gemensamma nämnaren är att alla är svindyra, och att de flesta utbildningsställen har Tierheilpraktiker som ... grund. En Tierheilpraktiker (Eng. healing practitioner, vet ej vad det heter på svenska) är en "alternativare", de pysslar ofta med homeopati, örtlära, healing och liknande. Jag är medveten om att Tyskland har en lång, lång tradition av detta "yrke" och att det är rätt... accepterat. Men jag tycker att det är bullshit. Det gör ont i mig när folk petar i sina hästar sockerpiller och försöker bota allt möjligt med örtpulver och utspätt vatten. Varför jag vill rikta in mig på det fysiska. Har försökt hitta motsvarande utbildning i Sverige, men har faktiskt inte funnit någon info alls om vem som får kalla sig fysioterapeut för häst. Nog om detta. Vill inte vara i ytterligare ett tävlingsstall fullt av porslinshästar. Gah. Vad vill jag egentligen? Vet bara vad jag inte vill.
Helst av allt. Det enda jag verkligen vet att jag vill är att ha mitt eget ställe. Hemma, i Sverige. Eget stall, eget litet hus. Den perfekta lösdriften. Stillhet. Ingen jävla tunnelbana utanför fönstret. Relativ tystnad; naturljud. Tid för mig. Tid att måla, sy, plugga, gräva i jorden. Kunna rida ut på riktigt igen. Snårskog. Blåbärsris. Inga anlagda sandvägar. Hur kommer jag dit?
Ett tredje alternativ, som jag egentligen redan förkastat, är beridare. Visst skulle jag få många timmar i sadeln, säkert lära mig massor. Men jag är på väg bort från samtida dressyr. Vill inte lära mig så.
