N
neja
Känner att jag måste få kasta av mig en och annan börda som tynger mina axlar. Jag är gift sedan 17år tillbaka och livet har väl varit både uppåt och neråt som så ofta är. Problemet för mig är att jag dom sista åren har fått fejkat att jag är tänd när jag o min man har sex. Jag har varit rädd att min minskade sexlust skulle förstöra vår relation och att familjen skulle slås i bitar. Barnen har börjat så smått att flytta hemifrån och det betyder att jag får mindre att göra hemma och på så vis ökar pressen på mig att jag och min man för mer tid för varandra. Han kommer nu oftare o oftare med förslag på att vi kunde väl ha mer sex nu. Jag ursäktar mig lika ofta med att jag måste göra olika saker och på så vis slippa undan. Men ibland går det inte och jag få fejka. Jag vet inte om han märker det eller inte men han är iaf nöjd och säger inget.
För ca 2 månader sedan blev jag stående längs vägen med en punktering på bilen. Det stannar en kille som hjälper mig att byta däcket. Han vill inte ha betalt men säger lite skämtsamt att vi kunde väl äta middag nån kväll och så ger han mig sitt nummer. Sedan går det några veckor och vi ses på macken en dag när jag tankar bilen. Jag vet inte vad det tar åt mig men jag säger typ, jo den där middagen.... Ja vad trevligt säger han. Hade jag verkligen bjudit ut honom? Jag minns inte. Det blev iaf en lunch några dagar senare och vi hade trevlig. Efter nån vecka började mina tankar skena iväg och jag tog kontakt med honom via ett sms. Vi fikade några ggr och hade väldigt trevligt. Kände att jag fick ett avbrott i vardagen men ändå ingen otrohetsångest. Sedan gick tiden och ja vi hamnade i sängen. Jag behöver väl inte säga hur det var men jag behövde inte fejka. Jag hade liksom fått tillbaka mig själv.
Vad jag nu fundera på är hur jag hade fått lusten tillbaka och framför allt hur jag ska hantera fortsättningen. Både han o jag vill ju fortsätta träffas men vi är ju upptagna bägge två var och en på sitt håll. Jag känner heller inte nån skam att jag varit otogen. Är jag normal
För ca 2 månader sedan blev jag stående längs vägen med en punktering på bilen. Det stannar en kille som hjälper mig att byta däcket. Han vill inte ha betalt men säger lite skämtsamt att vi kunde väl äta middag nån kväll och så ger han mig sitt nummer. Sedan går det några veckor och vi ses på macken en dag när jag tankar bilen. Jag vet inte vad det tar åt mig men jag säger typ, jo den där middagen.... Ja vad trevligt säger han. Hade jag verkligen bjudit ut honom? Jag minns inte. Det blev iaf en lunch några dagar senare och vi hade trevlig. Efter nån vecka började mina tankar skena iväg och jag tog kontakt med honom via ett sms. Vi fikade några ggr och hade väldigt trevligt. Kände att jag fick ett avbrott i vardagen men ändå ingen otrohetsångest. Sedan gick tiden och ja vi hamnade i sängen. Jag behöver väl inte säga hur det var men jag behövde inte fejka. Jag hade liksom fått tillbaka mig själv.
Vad jag nu fundera på är hur jag hade fått lusten tillbaka och framför allt hur jag ska hantera fortsättningen. Både han o jag vill ju fortsätta träffas men vi är ju upptagna bägge två var och en på sitt håll. Jag känner heller inte nån skam att jag varit otogen. Är jag normal