Så där gick vår gamle vallack till attack på lillfölet vi hade, för några år sedan. Jag gick förbi utanför grinden med fölet och gamlisen sprängde hagen och kom efter oss. Han reste sig över fölet och därmed även mig, som gick mellan för att skydda lillan.
Han högg fölet så där som på filmsnutten och började skaka om henne.
Jag lyckades få in ett slag med handen över nosryggen på han så han tappade taget. Syrran -som var höggravid- försökte jaga bort honom men han bara fortsatte.
När han inte fick tag i fölnacken för att bita fast, försökte han stampa på henne med frambenen. -Där var även jag, liggande över ett dödsfruktande fem dagar gammalt föl, och bad en stilla bön för att få slippa bli nedtrampad av en galen gammal nordsvensk...
Slutligen hörde vår far tumultet i hagen och kom rusande. Han fick tag i en pinne och slog gamlen över halsen och skallen, men han fortsatte att gå till attack!!! Han reagerade inte över huvud taget på att vi var där!
Han såg helläskig ut
Öronen framåt, (såg glad ut) högrest nacke, höga benlyft och otäckt glasartad blick...
Tillslut lyckades vi släpa fölet till stallet och bogsera in det och stänga dörren.
Gamlen blev aldrig sig lik efter detta. Vi hade sto och föl i en hage på andra sidan gården, de såg aldrig varandra, men han betedde sig mycket underligt.
-Han, av alla! Han som tagit alla unghästar vi haft under sina "vingars beskydd" och försvarat dom mot de andra i flocken, lärde dom dricka ur vattenkopp, gick emellan om det blev för busigt och stojigt i hagen... Lugna, fina, gamla gubben
Vi lämnade tillbaka honom till förre ägaren och där blev han sitt gamla goa jag, igen. Lugn, godmodig och vänlig...
Jag har fått mig till livs att detta kan ske med äldre vallacker, att dom flippar ut så där på nyfödda föl. Har att göra med de flockinstinkter som många däggdjur har, att när man kommer som ledare i ny flock dödar man alla nyfödda, stona/honorna brunstar om igen, och man blir själv färmed far till avkommorna.
