Någon här som är psykolog?

[karamelldrottningen]

Yrket fascinerar mig. Inget jag själv skulle vilja bli. Men jag är ändå nyfiken på ni som jobbar som psykologer. Vad är det som gör att ni valde erat yrke och vad driver er framåt?
Känner ni inte att det bara blir för mycket ibland med andras problem och känslor?

 

[MiniLi]

Jag är psykolog
Minns inte riktigt varför jag ville bli psykolog, men det har känts helt rätt sedan jag började plugga.
Det är väl som med många liknande yrken, många drivs av att man vill hjälpa andra.

Ibland är det tungt men man lär sig att ta sig an jobbet på ett fungerande sätt.
Framförallt så hjälper man ju människor att må bättre. Det är roligt, även om processen kan vara känslomässigt tung.

Sen kan man ju göra väldigt olika saker som psykolog, det är ett extremt brett yrke.

 

[Araminta]

Känner ni inte att det bara blir för mycket ibland med andras problem och känslor?

Jag är inte psykolog men jobbar i ett terapeutiskt yrke. Visst händer det att man får livsöden i knäet och att saker påverkar en. Samtidigt så tränas man ganska snart in i en professionell roll vilket ger en nödvändig distans. Distansen i kombination med träning och verktyg, gör att jag kan hantera saker på jobbet som jag hade haft svårt att skaka av mig om jag hört samma sak från en vän.

Och så får man ju också vara med om att det vänder och blir bättre. Det är en oerhört viktig motvikt och är ofta en del i varför man vill jobba i vårdyrken. Det man gör gör skillnad för människor på ett väldigt direkt sätt. Den känslan av mening är svårslagen.

 

[em-pirre]

Jag jobbar delvis med nåt liknande. Vi rekommenderas starkt att själv regelbundet gå hos någon för handledning/terapi. Det tänker jag att är ett måste.

 

[MiniLi]

Jag jobbar delvis med nåt liknande. Vi rekommenderas starkt att själv regelbundet gå hos någon för handledning/terapi. Det tänker jag att är ett måste.

Jag hade fått för mig att du jobbar i slutenvård som typ skötare? Men kanske minns helt fel

 

[Happimess]

Yrket fascinerar mig. Inget jag själv skulle vilja bli. Men jag är ändå nyfiken på ni som jobbar som psykologer. Vad är det som gör att ni valde erat yrke och vad driver er framåt?
Känner ni inte att det bara blir för mycket ibland med andras problem och känslor?

Jag är psykolog.

Vad det var som gjorde att jag valde det... ptja, jag tror det var en fascination för både mitt eget och andras psyke och en väldig önskan om att "förstå" varför folk är som de är. Och absolut har jag fått en fördjupad förståelse för det (och såklart för mig själv) vilket hjälper mig i de flesta relationer jag har.

Dock så insåg jag ett par år in på programmet att jag inte ville jobba inom landsting eller liknande, vilket främst har att göra med villkoren. Det behöver inte bli för mycket med andras problem och känslor om man känner att man har verktygen och resurserna att jobba med dem. Tvärtom kan det vara oerhört stärkande och energigivande att få den där fina kontakten med patienter och se deras fina framsteg! Men mina gamla kursare som nu jobbar inom ex BUP och Vuxen-psyk vittnar om en otroligt stark känsla av otillräcklighet och det nöter mer än vad det gör att lyssna på problem (vilket i sig inte är så betungande, man är ju där för att försöka hjälpa personen att hitta lösningar framåt). Jag hade inte orkat med de hierarkiska professionstriderna inom dylika verksamheter heller.

Jag hittade en bra medelväg där jag jobbade ett par år i en tjänst som innebar en kombination av samtal/behandlande insatser/utredningar/utbildningar/osv. Blev mer och mer inriktad på arbetslivets psykologi eftersom jag insåg att det jag faktiskt "brinner för" är att få folk att hålla i arbetslivet eftersom jag tycker det moderna arbetslivets villkor är helt jävla orimliga. Nu doktorerar jag inom organisationsfältet och har en egen firma där jag jobbar med främst handledning och utbildning inom det arbetspsykologiska området. Föreläser alltså om saker såsom funktionsnedsättningar i arbetslivet, stress och utmattning, delaktighet i förändringsarbete, "hjärnvänliga arbetsplatser" osv. Det är SÅ roligt.

Saknar dock att inte jobba kliniskt, och tänker ibland på en del gamla patienter, och när jag känner att jag har mer tid hoppas jag på att kunna ta emot en del patienter igen, gärna inriktat mot rehabilitering/arbetsliv osv.

 

[em-pirre]

Jag hade fått för mig att du jobbar i slutenvård som typ skötare? Men kanske minns helt fel

Jag har jobbat som mental vårdare på sluten akutpsyk i många år ja, men nu är jag inom lite samma sak men inte slutenvård och helt annat klientel (främst barn med neuropsykiatriska svårigheter)

 

[Lillefrun]

Händer det att man som psykolog eller terapeut har olika relationer mellan olika patienter? Och att man kan gilla vissa mer än andra?

Jag vet flera fall där personer som haft mycket kontakt med vården fått en annan relation mellan behandlare och patient. Lite som att gränserna mellan rollerna suddats ut lite och förändrats efter all tid tillsammans. Har från flera håll sett att det skiljer sig mellan vilka som håller sig strikt proffesionellt och dom som öppnar upp mer och delar med sig av sig själva . Hur tänker ni om det?

 

[thoora]

Hur har ni som är färdiga upplevt utbildningstiden? Riktar kanske frågan lite extra till @MiniLi som jag gissar har läst vid mitt närmaste universitet.

Jag har länge varit sugen på yrket, men det bär lite emot att börja om på en så pass lång utbildning när man är så pass gammal som jag är. Samtidigt verkar det finnas en stor bredd inom fältet med många utmaningar som verkligen är av typen som jag uppskattar.

 

[Araminta]

Händer det att man som psykolog eller terapeut har olika relationer mellan olika patienter? Och att man kan gilla vissa mer än andra?

Jag vet flera fall där personer som haft mycket kontakt med vården fått en annan relation mellan behandlare och patient. Lite som att gränserna mellan rollerna suddats ut lite och förändrats efter all tid tillsammans. Har från flera håll sett att det skiljer sig mellan vilka som håller sig strikt proffesionellt och dom som öppnar upp mer och delar med sig av sig själva . Hur tänker ni om det?

Jag vill ha en alians med mina patienter; ett ömsesidigt förtroende där vi drar åt samma håll. Det blir något enklare om personkemin stämmer men det är och ska inte vara avgörande. Dels så jobbar vi enligt evidensbaserade program och strategier, dels så innebär mitt jobb ett hantverk som jag konstant utvecklas inom. Ju bättre metod och ju bättre hantverk, desto mindre roll spelar kemin. Undantaget är de fåtal extremfall åt andra hållet där man är så olika att kontakten skär sig. I de lägena är jag väldigt öppen med möjligheten att byta behandlare. Men det är verkligen undantagsfall.

För egen del så håller jag fast i tumregeln: gärna personlig men aldrig privat. Jag har oftast väldigt trevligt tillsammans med mina patienter och många av mina kontakter är fleråriga. De blir aldrig till vänskapsrelationer av den enkla anledningen att det i en behandlingssituation finns en inbyggd maktförskjutning. Den är absolut nödvändig i relationen terapeut - patient, men är totalt värdelös som grund för en vänskap.

 

[MiniLi]

Hur har ni som är färdiga upplevt utbildningstiden? Riktar kanske frågan lite extra till @MiniLi som jag gissar har läst vid mitt närmaste universitet.

Jag har länge varit sugen på yrket, men det bär lite emot att börja om på en så pass lång utbildning när man är så pass gammal som jag är. Samtidigt verkar det finnas en stor bredd inom fältet med många utmaningar som verkligen är av typen som jag uppskattar.

Tiden går fort! Det som kan bli problem om man redan har läst är om ens CSN-veckor inte räcker till, annars inga konstigheter. Det är en rolig utbildning, tycker absolut att du ska satsa om du vill och har möjlighet!

 

[Lillefrun]

Jag vill ha en alians med mina patienter; ett ömsesidigt förtroende där vi drar åt samma håll. Det blir något enklare om personkemin stämmer men det är och ska inte vara avgörande. Dels så jobbar vi enligt evidensbaserade program och strategier, dels så innebär mitt jobb ett hantverk som jag konstant utvecklas inom. Ju bättre metod och ju bättre hantverk, desto mindre roll spelar kemin. Undantaget är de fåtal extremfall åt andra hållet där man är så olika att kontakten skär sig. I de lägena är jag väldigt öppen med möjligheten att byta behandlare. Men det är verkligen undantagsfall.

För egen del så håller jag fast i tumregeln: gärna personlig men aldrig privat. Jag har oftast väldigt trevligt tillsammans med mina patienter och många av mina kontakter är fleråriga. De blir aldrig till vänskapsrelationer av den enkla anledningen att det i en behandlingssituation finns en inbyggd maktförskjutning. Den är absolut nödvändig i relationen terapeut - patient, men är totalt värdelös som grund för en vänskap.

Jag har funderat på innan också på vad skillnaden är på personlig och privat, hur ser det ut i praktiken?

 

[MiniLi]

Jag har funderat på innan också på vad skillnaden är på personlig och privat, hur ser det ut i praktiken?

Det går nog inte att säga generellt. Varierar mellan olika personer och också i olika situationer.

 

[Happimess]

Hur har ni som är färdiga upplevt utbildningstiden? Riktar kanske frågan lite extra till @MiniLi som jag gissar har läst vid mitt närmaste universitet.

Jag har länge varit sugen på yrket, men det bär lite emot att börja om på en så pass lång utbildning när man är så pass gammal som jag är. Samtidigt verkar det finnas en stor bredd inom fältet med många utmaningar som verkligen är av typen som jag uppskattar.

Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag hade flera stycken i min klass som var runt 40 när de började. Programmet är roligt och utvecklande, men jag tycker absolut man ska vara medveten om yrkets baksidor (framför allt arbetsvillkorsmässigt, professionsmässigt) så det inte blir en chock, framför allt inte när man gör en satsning "senare" i livet.

 

[MiniLi]

Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag hade flera stycken i min klass som var runt 40 när de började. Programmet är roligt och utvecklande, men jag tycker absolut man ska vara medveten om yrkets baksidor (framför allt arbetsvillkorsmässigt, professionsmässigt) så det inte blir en chock, framför allt inte när man gör en satsning "senare" i livet.

Vill bara flika in att det nog är rätt individuellt om man anser att arbetsvillkoren är dåliga eller inte.

Jag jobbar i psykiatri i regiondriven verksamhet och även om jag hade önskar vissa förändringar så har jag aldrig känt att jag haft dåliga arbetsvillkor eller liknande.
Har jobbat i psykiatrin sedan jag blev färdig psykolog 2014 och tycker att det är ett roligt och givande arbete med bra arbetsmiljö och goda utvecklings- och karriärmöjligheter.
Lönen däremot är väl inte på topp inom regionerna jämfört med en del andra verksamheter, men psykologer överlag tjänar rätt bra pengar även i de verksamheter som inte betalar mest.

 

[thoora]

Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag hade flera stycken i min klass som var runt 40 när de började. Programmet är roligt och utvecklande, men jag tycker absolut man ska vara medveten om yrkets baksidor (framför allt arbetsvillkorsmässigt, professionsmässigt) så det inte blir en chock, framför allt inte när man gör en satsning "senare" i livet.

Vill du utveckla vad du menar med yrkets baksidor lite närmare?

 

[thoora]

Tiden går fort! Det som kan bli problem om man redan har läst är om ens CSN-veckor inte räcker till, annars inga konstigheter. Det är en rolig utbildning, tycker absolut att du ska satsa om du vill och har möjlighet!

Ja, att tiden går fort behöver jag inte påminnas om. CSN är i det närmaste slut för mig dock och skulle jag göra en satsning måste jag kombinera den med jobb. Och jag vet inte om det är värt att försaka så mycket familj och fritid.

Upplevde du utbildningen som krävande? Läste du inom PBL och hur tyckte du att det fungerade?

 

[MiniLi]

Ja, att tiden går fort behöver jag inte påminnas om. CSN är i det närmaste slut för mig dock och skulle jag göra en satsning måste jag kombinera den med jobb. Och jag vet inte om det är värt att försaka så mycket familj och fritid.

Upplevde du utbildningen som krävande? Läste du inom PBL och hur tyckte du att det fungerade?

Ja jag läste PBL, det passade mig väldigt bra. Jag gillar PBL

Hade rätt mycket fritid under studierna, men det tar ändå energi så jag tyckte att det var kämpigt att jobba samtidigt. Jobbade på helgerna de första åren men sen slutade jag på extrajobbet för jag ville kunna känna mig ledig på helgerna. Är nog väldigt olika hur mycket extra man orkar..

 

[thoora]

@MiniLi Tack för svaret!

 

[Araminta]

Jag har funderat på innan också på vad skillnaden är på personlig och privat, hur ser det ut i praktiken?

Håller med @MiniLi . Det skiljer sig väldigt mycket åt. För egen del är jag personlig i mitt bemötande, jag skämtar och skrattar med patienterna och även om jag har en viss yrkesroll så är min personlighet till stora delar den samma. Jag berättar dock ingenting om mig själv om inte patienten aktivt frågar. Frågor om bostadsort, vart jag kommer ifrån (annan dialekt) och civiltillstånd har jag inga problem att svara på. Däremot så går jag aldrig in i detaljer och hakar heller aldrig på med egna anekdoter till det patienten berättar.

Strålkastarljuset, huvudpersonen i rummet, är alltid patienten. Det är hen vi pratar om. Jag leder samtalet, ställer frågor, behandlar och utbildar. Men fokus är ständigt på patienten.