Någon här som är psykolog?

[Lillefrun]

Håller med @MiniLi . Det skiljer sig väldigt mycket åt. För egen del är jag personlig i mitt bemötande, jag skämtar och skrattar med patienterna och även om jag har en viss yrkesroll så är min personlighet till stora delar den samma. Jag berättar dock ingenting om mig själv om inte patienten aktivt frågar. Frågor om bostadsort, vart jag kommer ifrån (annan dialekt) och civiltillstånd har jag inga problem att svara på. Däremot så går jag aldrig in i detaljer och hakar heller aldrig på med egna anekdoter till det patienten berättar.

Strålkastarljuset, huvudpersonen i rummet, är alltid patienten. Det är hen vi pratar om. Jag leder samtalet, ställer frågor, behandlar och utbildar. Men fokus är ständigt på patienten.

Vilket bra svar, tack

 

[Happimess]

Vill du utveckla vad du menar med yrkets baksidor lite närmare?

Jag menar väl egentligen under vilka förutsättningar man har möjlighet att utföra sitt arbete på ett bra sätt inom vissa typer av verksamheter. Ska jag vara supergenerell tror jag de möjligheterna är bättre ju högre grad av specialisering mottagningen/avdelningen man jobbar på har, men jag tror faktiskt inte jag känner enda en BUP- eller vuxenpsykanställd (nuvarande eller tidigare) som har känt att de jobbat i en välfungerande verksamhet. Men det gäller framför allt VGR kan jag ju säga, det kan ju se väldigt olika ut.

En sak som är viktig för mig, som också har blivit problematiskt för en del psykologer jag känner, är att jag har chefer/verksamheter som förstår vad jag gör, värdesätter mitt arbete, och låter mig nyttja min kunskap till rätt saker. Men det är nog mer individberoende än arbetsplatsberoende.

Och upplevelsen av lön är ju såklart väldigt individuell, men psykolog betalar sig ju ganska dåligt jämfört med många andra femåriga utbildningar/professions- eller semiprofessionsyrken.

Något jag har väldigt, väldigt svårt för är att inte äga min kalender. Det vill säga, jag vill kunna planera in min patienter, mina möten, och övrigt arbete själva. Att inte äga sin kalender är mer eller mindre standard i patientnära verksamheter. Finns ju såklart de som tycker det är toppen att inte behöva ägna sig åt den administrationen, men jag skulle bli tokig.

Rimlig arbetsbelastning, rimlig uppskattning, rimlig frihet, och rimlig lön klaffar ju inte så jätteofta. Det finns ju anledningar till varför psykologer toppar sjukskrivningsstatistik, om man säger så. Jag har flera gamla kursare som jobbat i fem-sex år och sedan skolat om sig till allt från programmerare till ingenjör till kock. Så är det väl iofs inom de flesta yrken, alla kan inte tycka att det är toppen, och det finns ju såklart de som trivs som fisken i vattnet också.

Sen finns det såklart en massa fördelar och bra grejer också. Men nu frågade du ju om baksidorna

 

[MiniLi]

Jag menar väl egentligen under vilka förutsättningar man har möjlighet att utföra sitt arbete på ett bra sätt inom vissa typer av verksamheter. Ska jag vara supergenerell tror jag de möjligheterna är bättre ju högre grad av specialisering mottagningen/avdelningen man jobbar på har, men jag tror faktiskt inte jag känner enda en BUP- eller vuxenpsykanställd (nuvarande eller tidigare) som har känt att de jobbat i en välfungerande verksamhet. Men det gäller framför allt VGR kan jag ju säga, det kan ju se väldigt olika ut.

En sak som är viktig för mig, som också har blivit problematiskt för en del psykologer jag känner, är att jag har chefer/verksamheter som förstår vad jag gör, värdesätter mitt arbete, och låter mig nyttja min kunskap till rätt saker. Men det är nog mer individberoende än arbetsplatsberoende.

Och upplevelsen av lön är ju såklart väldigt individuell, men psykolog betalar sig ju ganska dåligt jämfört med många andra femåriga utbildningar/professions- eller semiprofessionsyrken.

Något jag har väldigt, väldigt svårt för är att inte äga min kalender. Det vill säga, jag vill kunna planera in min patienter, mina möten, och övrigt arbete själva. Att inte äga sin kalender är mer eller mindre standard i patientnära verksamheter. Finns ju såklart de som tycker det är toppen att inte behöva ägna sig åt den administrationen, men jag skulle bli tokig.

Rimlig arbetsbelastning, rimlig uppskattning, rimlig frihet, och rimlig lön klaffar ju inte så jätteofta. Det finns ju anledningar till varför psykologer toppar sjukskrivningsstatistik, om man säger så. Jag har flera gamla kursare som jobbat i fem-sex år och sedan skolat om sig till allt från programmerare till ingenjör till kock. Så är det väl iofs inom de flesta yrken, alla kan inte tycka att det är toppen, och det finns ju såklart de som trivs som fisken i vattnet också.

Sen finns det såklart en massa fördelar och bra grejer också. Men nu frågade du ju om baksidorna

Å andra sidan känns det ju som att det här kan vara vilket jobb som helst inom vården tex. Jag säger inte att allt funkar toppen, men jag tror det är ovanligt med jobb där allt funkar toppen. Psykologer har inte sämre arbetssituation än någon annan yrkeskategori inom vården tex.

Alla har sin upplevelse, men jag tycker inte man ska få det att låta som att psykologers arbetsvillkor är sämre än andra i liknande verksamheter.

 

[Lillefrun]

Jag började på psykologprogrammet för x antal år sedan. Jag berättade om min autism för min handledare och förklarade vad jag skulle behöva stöd med. Och oj vilket trevligt bemötande jag fick. Direkt fixades ett upplägg som skulle hjälpa mig genom studierna. Det var inget problem alls. Upplevde det hela som en bra utbildning, trevliga människor och bra lärare.

Jag pluggade inte länge alls men intrycket var väldigt positivt.

 

[karamelldrottningen]

Jag började på psykologprogrammet för x antal år sedan. Jag berättade om min autism för min handledare och förklarade vad jag skulle behöva stöd med. Och oj vilket trevligt bemötande jag fick. Direkt fixades ett upplägg som skulle hjälpa mig genom studierna. Det var inget problem alls. Upplevde det hela som en bra utbildning, trevliga människor och bra lärare.

Jag pluggade inte länge alls men intrycket var väldigt positivt.

Gick du klart utbildningen? Tänkte eftersom att du skrev att du inte pluggade länge alls ?

 

[monster1]

Jag menar väl egentligen under vilka förutsättningar man har möjlighet att utföra sitt arbete på ett bra sätt inom vissa typer av verksamheter. Ska jag vara supergenerell tror jag de möjligheterna är bättre ju högre grad av specialisering mottagningen/avdelningen man jobbar på har, men jag tror faktiskt inte jag känner enda en BUP- eller vuxenpsykanställd (nuvarande eller tidigare) som har känt att de jobbat i en välfungerande verksamhet. Men det gäller framför allt VGR kan jag ju säga, det kan ju se väldigt olika ut.

En sak som är viktig för mig, som också har blivit problematiskt för en del psykologer jag känner, är att jag har chefer/verksamheter som förstår vad jag gör, värdesätter mitt arbete, och låter mig nyttja min kunskap till rätt saker. Men det är nog mer individberoende än arbetsplatsberoende.

Och upplevelsen av lön är ju såklart väldigt individuell, men psykolog betalar sig ju ganska dåligt jämfört med många andra femåriga utbildningar/professions- eller semiprofessionsyrken.

Något jag har väldigt, väldigt svårt för är att inte äga min kalender. Det vill säga, jag vill kunna planera in min patienter, mina möten, och övrigt arbete själva. Att inte äga sin kalender är mer eller mindre standard i patientnära verksamheter. Finns ju såklart de som tycker det är toppen att inte behöva ägna sig åt den administrationen, men jag skulle bli tokig.

Rimlig arbetsbelastning, rimlig uppskattning, rimlig frihet, och rimlig lön klaffar ju inte så jätteofta. Det finns ju anledningar till varför psykologer toppar sjukskrivningsstatistik, om man säger så. Jag har flera gamla kursare som jobbat i fem-sex år och sedan skolat om sig till allt från programmerare till ingenjör till kock. Så är det väl iofs inom de flesta yrken, alla kan inte tycka att det är toppen, och det finns ju såklart de som trivs som fisken i vattnet också.

Sen finns det såklart en massa fördelar och bra grejer också. Men nu frågade du ju om baksidorna

Stämmer det med lönen? Min syster är psykolog och gick in på en startlön 13 000 över min startlön och vi har lika långa utbildningar. Jag jobbar inom ett naturvetenskapligt område som även har en stor privatsektor så inget låglöneyrke. Hon jobbar inom regionvården. https://www.saco.se/studieval/yrken-a-o/psykolog/
En medellön på 42 200 är ju inte lågt?

 

[MiniLi]

Stämmer det med lönen? Min syster är psykolog och gick in på en startlön 13 000 över min startlön och vi har lika långa utbildningar. Jag jobbar inom ett naturvetenskapligt område som även har en stor privatsektor så inget låglöneyrke. Hon jobbar inom regionvården. https://www.saco.se/studieval/yrken-a-o/psykolog/
En medellön på 42 200 är ju inte lågt?

Nej men det florerar en del tankar inom kåren om att psykologer borde ha mkt högre lön. Jag är med i fb-grupper där psykologlöner diskuteras och ibland saknas ju all verklighetsförankring..

Ingångslönerna har dessutom höjts rejält, har sett uppgifter nu det senaste om att ingångslönerna för nylegitimerade psykologer (då har man jobbat ett år som ptp-psykolog efter examen) närmar sig 40 000 kr i regiondriven psykiatri. Det är verkligen inte dåligt.

Däremot är det ju som för alla regiononställda svårt att höja sin lön så mkt inom ramarna för den årliga lönerevisionen. Men det är inte psykologspecifikt på något sätt.

 

[monster1]

Nej men det florerar en del tankar inom kåren om att psykologer borde ha mkt högre lön. Jag är med i fb-grupper där psykologlöner diskuteras och ibland saknas ju all verklighetsförankring..

Ingångslönerna har dessutom höjts rejält, har sett uppgifter nu det senaste om att ingångslönerna för nylegitimerade psykologer (då har man jobbat ett år som ptp-psykolog efter examen) närmar sig 40 000 kr i regiondriven psykiatri. Det är verkligen inte dåligt.

Däremot är det ju som för alla regiononställda svårt att höja sin lön så mkt inom ramarna för den årliga lönerevisionen. Men det är inte psykologspecifikt på något sätt.

Nej så är det ju, vill man höja lönen får man byta arbetsplats. Men som sagt det är ju inte något som är specifikt för något yrke utan generellt.

 

[cherie]

Gammal tråd som jag råkade snubbla över, men kände mig driven att svara.

Jag arbetar som psykolog sedan flera år tillbaka. Jag studerade först något år till sjuksköterska (med mål om att bli barnmorska) innan jag hoppade av den utbildningen. Det tog ett par års fundering innan jag landade i psykologyrket. Jag minns inte varför, men jag funderade länge kring olika yrken där man arbetar nära människor och gärna har möjlighet att arbeta med just barn och ungdomar. Kan nämna att några bekanta i min omgivning undrade hur jag tänkte, eftersom "normbilden" av en psykolog på nåt sätt är en lugn, inlyssnande person som väntar in andra medan jag är rapp, pratig och med en tendens att avbryta.

På utbildningen kände jag direkt att jag hittat rätt. Det var inte en tvekan. Jätteskönt efter många års velande.

Jag arbetar idag med barn och unga inom psykiatrin. Jag tycker det är fantastiskt roligt större delen av tiden, och jag upplever inte bara att jag sitter och lyssnar på andras problem. I viss mån gör jag ju det förstås, men jag försöker ju också förstå deras livssituation, deras symtom och varför det blivit som det blivit. Som ett pussel, ett detektivarbete. Jag tycker mycket om de delarna. Sen arbetar vi ju för att hitta lösningar och sätt framåt, och då är ju vägen fram fokus och inte problemen - även om allt tar språng därifrån såklart.

Det jag tycker mest om i mitt jobb är mötet med alla barn och ungdomar. Att skapa kontakt, förtroende och begriplighet för dem. Det driver mig nog mest.

Angående uttrycker att vara personlig men inte privat, så verkar ordet "personlig" inrymma kanske lite mer för mig än för andra här i tråden. Jag är mig själv i mina möten med patienterna och i alla fall med barn/unga upplever jag att mitt lite rappa sätt i många fall är en väldig styrka. Sedan har jag förstås förmågan att anpassa mig. Men jag delar gärna med mig av saker om mig eller min omgivning, om inte för att skapa relation så minst lika ofta för att normalisera eller exemplifiera så det blir enklare för patienten att öppna upp. Det finns ett psykologiskt/terapeutisk begrepp som heter self-disclosure, så att dela med sig av sig själv som behandlare kan vara oerhört verksamt och något jag använder mig väldigt mycket av. Jag delar dock aldrig med mig av privata saker som är känsliga, d.v.s. som kan väcka jobbiga känslor hos mina patienter (som skulle göra dem obekväma eller där de behöver fundera kring hur jag har det eller hur jag mår). Det är för mig att ha gått över steget till att vara privat.

 

[MiniLi]

Gammal tråd som jag råkade snubbla över, men kände mig driven att svara.

Jag arbetar som psykolog sedan flera år tillbaka. Jag studerade först något år till sjuksköterska (med mål om att bli barnmorska) innan jag hoppade av den utbildningen. Det tog ett par års fundering innan jag landade i psykologyrket. Jag minns inte varför, men jag funderade länge kring olika yrken där man arbetar nära människor och gärna har möjlighet att arbeta med just barn och ungdomar. Kan nämna att några bekanta i min omgivning undrade hur jag tänkte, eftersom "normbilden" av en psykolog på nåt sätt är en lugn, inlyssnande person som väntar in andra medan jag är rapp, pratig och med en tendens att avbryta.

På utbildningen kände jag direkt att jag hittat rätt. Det var inte en tvekan. Jätteskönt efter många års velande.

Jag arbetar idag med barn och unga inom psykiatrin. Jag tycker det är fantastiskt roligt större delen av tiden, och jag upplever inte bara att jag sitter och lyssnar på andras problem. I viss mån gör jag ju det förstås, men jag försöker ju också förstå deras livssituation, deras symtom och varför det blivit som det blivit. Som ett pussel, ett detektivarbete. Jag tycker mycket om de delarna. Sen arbetar vi ju för att hitta lösningar och sätt framåt, och då är ju vägen fram fokus och inte problemen - även om allt tar språng därifrån såklart.

Det jag tycker mest om i mitt jobb är mötet med alla barn och ungdomar. Att skapa kontakt, förtroende och begriplighet för dem. Det driver mig nog mest.

Angående uttrycker att vara personlig men inte privat, så verkar ordet "personlig" inrymma kanske lite mer för mig än för andra här i tråden. Jag är mig själv i mina möten med patienterna och i alla fall med barn/unga upplever jag att mitt lite rappa sätt i många fall är en väldig styrka. Sedan har jag förstås förmågan att anpassa mig. Men jag delar gärna med mig av saker om mig eller min omgivning, om inte för att skapa relation så minst lika ofta för att normalisera eller exemplifiera så det blir enklare för patienten att öppna upp. Det finns ett psykologiskt/terapeutisk begrepp som heter self-disclosure, så att dela med sig av sig själv som behandlare kan vara oerhört verksamt och något jag använder mig väldigt mycket av. Jag delar dock aldrig med mig av privata saker som är känsliga, d.v.s. som kan väcka jobbiga känslor hos mina patienter (som skulle göra dem obekväma eller där de behöver fundera kring hur jag har det eller hur jag mår). Det är för mig att ha gått över steget till att vara privat.

Jag håller med om self-disclosure! Inga känslosamma saker eller saker som känns ”privata” men annars delar jag också ganska friskt och är definitivt mig själv