När tas barn på allvar?

[Rea]

Ja, hur är det när det kommer till vad barnet vill när det gäller delat boende hos skillda föräldrar?
När barnet i fråga uttryckligen säger att det INTE vill vara hos den ene föräldern så ofta?
När kan deras röst göras hörd och HUR gör man när den ene föräldern tvärvägrar att höra det som sägs? För den anser att den andre föräldern borde säga åt barnet i fråga att den vill att barnet ska spendera tiden hos den andre föräldern trots att barnet absolut inte vill?
Vart vänder man sig och hur stor är chansen att barnets vilja respekteras om det kommer till en tvist i domstol exempelvis?
Hur går det då till?

/kristel, ledsen, trött och uppgiven

 

[Inte_Ung]

Sv: När tas barn på allvar?

Ja, hur är det när det kommer till vad barnet vill när det gäller delat boende hos skillda föräldrar?

När barnet är 12 år så tas det på största allvar.
Men redan tidigare så spelar det roll.

Vart vänder man sig och hur stor är chansen att barnets vilja respekteras om det kommer till en tvist i domstol exempelvis?

Socialkontoret i din kommun.

Försäkringskassan har en bra information om det.
http://fk.se/privatpers/foralder/separerar/samarbetsavtal/

Och nej det är inte den andra förälderns sak att säga åt barnet.
Det får den ratade föräldern sköta själv.
Den får helt enkelt se till att göra sig tillräckligt attraktiv för umgänge i barnens ögon.

Barnen har rätt till sina föräldrar.
Föräldrarna har inte rätt till sina barn.

 

[Rea]

Sv: När tas barn på allvar?

Ska se om det går att få till stånd ett samtal men det känns ganska menlöst, han har liksom redan sin uppfattning klar och den är att fram tills barnet är 18 så lyder det och gör som det blir tillsagt och det ska jag stödja. Men jag kan liksom inte stödja det när jag ideligen får hålla på och stärka och stötta en ledsen unge som inte för sitt liv kan förstå att man måste till ett ställe där man känner sig undanskuffad.

Att få samtal av ett gråtande barn är inte heller så roligt, speciellt inte när man inget kan göra på distans.

 

[Inte_Ung]

Sv: När tas barn på allvar?

Du kan gå på samtal till soc alldeles själv ockå.
För att på så vis få veta exakt vad och hur du får och kan göra.
Och sedan så kan du ju liksom bara göra det.
Så får han väl skrika sig blå om vad han vill bäst han vill.

Det är inte din sak att få dit barnen när de är för stora att bossa runt med.
Det är hans sak att få dem att vilja.
Vill de inte så "tuff skit" för honom.

 

[Inte_Ung]

Sv: När tas barn på allvar?

... han har liksom redan sin uppfattning klar och den är att fram tills barnet är 18 så lyder det och gör som det blir tillsagt och det ska jag stödja.

Det kan och skall du definitivt inte stödja.
Därför att det är inte juridiskt riktigt att stödja det.
Soc kan ge dig all hjälp som du behöver om när och hur man faktiskt inte behöver tvinga barnen om de inte vill.
Så har du papper på det och kan inte råka illa ut.
Se till att få det infört i någon handling på socialkontoret.

 

[Rea]

Sv: När tas barn på allvar?

Jag har funderat på det också, hur kan man göra?
Vägra öppna dörren, det blir ju en djäkla otrevlig situation som man inte vill utsätta banet för: "Nope, idag vill inte avkomman så du får palla dig hem igen".

Hade ju blivit ett djävla liv på karln och ett barn som fått dåligt samvete för att pappan kanske blev ledsen, och allt pga barnet.

 

[Inte_Ung]

Sv: När tas barn på allvar?

Rent praktiskt så är det väl bäst om avkomman är hos en icke specificerad kamrat när pappan kommer.
Så att du kan släppa in pappan och ta utbrottet inne utan närvarande barn.
Men samma sak där.
Soc kan ga massor av goda råd, de är proffs på sådant här.

 

[Petruska]

Sv: När tas barn på allvar?

Hur gammalt är barnet? Efter 12 års ålder bestämmer barn själva enligt lag i sådana här fall. Det är inte en fråga som du och fadern behöver bråka om, utan en laglig rätt som barn har. Det finns givetvis inga "uppfostringsprinciper" som mannen kan åberopa, som gör lagen ogiltig.

Vill pappan bråka får väl han gå till soc. Vill du ha stöd kan du gå dit. Ni behöver inte börja med en gemensam tid. De är bra på sådant, och det är bra på att se om mannen liksom kräver att du tar ansvar för hans relation till barnet. Vilket det låter som att han gör.

Är barnet under 12 år behöver det inte vara kört för det. Ingen lag kan tvinga dig att tvinga barnet till pappan. Ingen lag tillåter pappan att med våld tvinga med sig barnet själv, från ditt hem och mot barnets vilja.

Barnets dåliga samvete och annat är förstås ett problem. Men det faktum att barnet säger sig inte vilja vara hos pappan betyder att barnet redan på något vis gått igenom detta med sig själv. Barn säger inte så i första taget.

 

[Jossan]

Sv: När tas barn på allvar?

Intressant att det dök upp en sån här tråd!

Hoppas att det är okej att jag hakar på..? Handlar om samma dilemma.

Funderade över det här senast igår, då min älskade lilla bonusdotter totalvägrade att åka ifrån pappa och mig, hem till sin mamma.
Det har varit en ganska lång period nu som dottern hellre är hos oss än hos sin mamma, men så hemskt som det kändes nu har det aldrig känts innan.
Hon var hysterisk, grät otröstligt, och sprang till mig eller sin pappa hela tiden, hoppade in i vår bil osv. Oerhört jobbigt för oss, för henne och säkert inte minst för hennes mamma...

Vi misstänker att vår flytt till landet, med allt vad det innebär, samt nya lillebrodern som hon älskar, har bidragit till det här förändringen.
Dessutom får jag känslan av att JAG har blivit väldigt viktig för henne... Jag älskar henne som min egen och vi har samma brinnande hästintresse, som verkligen fört oss samman.
Jag har väldigt svårt att tänka mig in i en omvänd situation, att en annan "mammagestalt" skulle ha så bra kontakt med MIN son...
Tycker hemskt synd om hennes mamma och undrar om jag kanske "överdriver" min kärlek till henne...?
Fram tills för 6 månader sen kallade hon mig bara vid namn, nu har hon börjat låtsas att jag är mamma och kallar mig det ibland när hon är här. Och jag har låtit henne hållas, smickrad kanske, och tänkt att det antagligen fyller något slags behov hos henne.

Men till frågan, NÄR ska man lyssna på barnets vilja?
När ska man bryta varannan vecka-rutinen och låta barnet bestämma?

Vi har verkligen försökt att inte skuldbelägga, det är nog jätteviktigt! Barnet kan ju inte rå för hur det känner. Samtidigt är det så svårt när barnet, som i det här fallet, är så litet att det inte kan förklara VARFÖR det känner så och så.
Min lilla bonusdotter är en smart, känslig och mycket verbal 3,5-åring.


/Jossan

 

[Kamomilla]

Sv: När tas barn på allvar?

Är barnet 3,5år så bör det inte, enligt min mening, få bestämma var det ska bo.

Det är något föräldrarna bestämmer/diskuterar utom hörhåll för barnet.

Sen kan jag förstå henne att det är mycket roligare hos er just nu!!

Går det att hon får något foto av er-hästarna att ha när hon är hemma hos sin mamma? Så hon kan titta på och "längta" och veta att det är x antal daga till hon får komma dit igen, tex en egen almanack där det kryssas över en dag i taget så "ser" hon hur dagarna går.

 

[ameo]

Sv: När tas barn på allvar?

Är ni säkra på detta med 12 års ålder?
Jag vet att det var så förut, men jag är ganska säker på att jag har hört att den specifika åldersgränsen är borttagen. Att man redan vid lägre åldrar _kan_ ta hänsyn till barnets vilja.

Om jag inte har drömt det så är det i något telefonväkteriprogram eller liknande på TV - typ Tv4s morgonsoffa - detta har sagts.
HAR jag drömt det eller är det fler än jag som har hört detta?

*önskar av hela mitt hjärta att "avkomman" ska må bra!*

 

[Inte_Ung]

Sv: När tas barn på allvar?

Det finns visst 2 begrepp.
Och jag tror, om det inte är totalt ändrat, att man måste ta hänsyn efter 12 och kan ta hänsyn tidigare.
Om jag minns rätt så skrev Görel något om det där för ett tag sedan.

 

[Görel]

Sv: När tas barn på allvar?

Från 1 juli i år har lagen ändrats och innehåller numera inga konkreta åldersgränser utan hänsyn ska tas till barnets vilja i takt med barnets mognad. Vitsen med lagändringen är att barn ska få mer att säga till om.

Tidigare fanns det inte heller några konkreta åldersgränser heller, utan ett barn som fyllt 12 borde man lyssna på och ett som fyllt 15 skulle man lyssna på. Resten är en myt.

OM du skulle låta din dotter umgås med sin pappa utifrån hennes önskemål och inte utifrån hans, och OM han då skulle stämma dig på umgänge sker följande;
- du och fadern blir separat kallade till familjerätten för att beskriva er syn på saken
- dottern får tala i enrum med en handläggare på familjerätten
- domstolen har sen förberedande förhandlingar
KAN ni under dessa komma överens sker inget mer. Kommer ni INTE överens får familjerätten i uppdrag att göra en utredning. I denna pratar man enskilt med båda föräldrarna och med er dotter, gör hembesök hos båda då dottern är där, pratar med dotterrns skola. Kanske tar man ytterligare kontakter, det beror från situation till situation. Sen lämnar familjerätten ett förslag till beslut åt domstolen, som sedan fattar beslut i frågan.

 

[Luff]

Sv: När tas barn på allvar?

Jag skulle aldrig låta henne kalla mig för mamma.
Hon har en mamma - det är inte du.
Din bonusdotter låter det ju mest som hon vill vara där det är roligast just nu. Det tycker jag inte hon ska få välja.

 

[Jossan]

Sv: När tas barn på allvar?

Jag har känt damen i fråga sen hon var 5 månader, men hon har ALDRIG kallat mig mamma innan.
Först i sommar, i samband med hennes mormors bortgång (som var oerhört tuff för hennes mamma) började hon testa om det gick att säga mamma till mig.
Nu är hon alltså så gammal att hon är fullt medveten om att jag inte ÄR det, att hon kom ut ur ****s mage osv.
Jag har aldrig uppmuntrat henne, som om jag tyckte det var roligt, tvärtom har jag sedan hon var liten alltid hållt på att jag är Jossan och **** är mamma.

MEN när hon väl började säga det här har jag heller inte rättat henne, utan bara inte sagt nåt alls, just för att, som jag skrev, jag känt att det kanske ger henne nån form av trygghet hon behöver just nu... Det är inte bara det här med hennes mormor, mycket annat omvälvande har hänt på kort tid, vi har flyttat mm.

Men du har en poäng i att det kanske bara handlar om att det är roligare här just nu, och DÅ håller jag med om att hon inte ska få styra.
Ska försöka tänka lite mindre "djupt" nästa gång, och inte uppmuntra henne att prata om att bara bo här. Känns fel att hennes mamma ska behöva fjäska för henne och köpa saker till henne (hörde jag nyss) bara för att hon ska ha kul där också. Hon måste väl helt enkelt lära sig att hos mamma gör man vissa saker, och här gör man andra.

Bra idé med en kalender Då blir det lite mer lättöverskådligt för henne att se hur dagarna går.



/Jossan, som inte tycker det är helt lätt att vara bonusmamma alla gånger

 

[Jossan]

Sv: När tas barn på allvar?

Jag har känt damen i fråga sen hon var 5 månader, men hon har ALDRIG kallat mig mamma innan.
Först i sommar, i samband med hennes mormors bortgång (som var oerhört tuff för hennes mamma) började hon testa om det gick att säga mamma till mig.
Nu är hon alltså så gammal att hon är fullt medveten om att jag inte ÄR det, att hon kom ut ur ****s mage osv.
Jag har aldrig uppmuntrat henne, som om jag tyckte det var roligt, tvärtom har jag sedan hon var liten alltid hållt på att jag är Jossan och **** är mamma.

MEN när hon väl började säga det här har jag heller inte rättat henne, utan bara inte sagt nåt alls, just för att, som jag skrev, jag känt att det kanske ger henne nån form av trygghet hon behöver just nu... Det är inte bara det här med hennes mormor, mycket annat omvälvande har hänt på kort tid, vi har flyttat mm.

Men du har en poäng i att det kanske bara handlar om att det är roligare här just nu, och DÅ håller jag med om att hon inte ska få styra.
Ska försöka tänka lite mindre "djupt" nästa gång, och inte uppmuntra henne att prata om att bara bo här. Känns fel att hennes mamma ska behöva fjäska för henne och köpa saker till henne (hörde jag nyss) bara för att hon ska ha kul där också. Hon måste väl helt enkelt lära sig att hos mamma gör man vissa saker, och här gör man andra.

Bra idé med en kalender Då blir det lite mer lättöverskådligt för henne att se hur dagarna går.



/Jossan, som inte tycker det är helt lätt att vara bonusmamma alla gånger

 

[Kelda]

Sv: När tas barn på allvar?

Du ser inget samband med att hon kallar dig mamma och att hon fått en lillebror som du är mamma till? Att hon är lite svartsjuk på lillen, och vill vara jämnbördeig med honom?

Till TS.
Jag vet inget om situationen eller hur gammalt barnet i fråga är, men rent generellt anser jag att om inga speciella omständigheter föreligger så tycker jag faktiskt att man som föräldrar bör uppmuntra barnet att umgås med den andra föräldern. Inte för förälderns skull, utan för barnets skull. Det är barnets bästa som ska stå i centrum, och barn behöver båda sina föräldrar. Även om de inte bor tillsammans. Men som sagt, sen kan det komma till omständigheter som gör den ena föräldern olämplig att umgås med för barnet, och då är det en helt annan sak.

 

[Jossan]

Sv: När tas barn på allvar?

Självklart förstår jag att hon vill känna sig lika viktig som sin lillebror.

Ditt förslag är alltså att rätta henne, men säga att jag älskar henne lika mycket ändå?



/Jossan

 

[cirkus]

Sv: När tas barn på allvar?

När mina flickor var 3 år så träffade jag min nuvarande sambo, de ville kalla honom för pappa, speciellt när deras lillebror föddes som han är pappa till, vi rättade dem. De var väldigt fiffiga och rationella och började kalla alla oss vid förnamn istället. Det tyckte jag var jättebra.

Jag har en annan kompis vars dotter kallade sin bonuspappa för pappa, det kändes otroligt fel. De skildes så småningom och han har nu i princip ingen kontakt med flickan.

Jag tycker att du skall rätta henne.

 

[Hyacinth]

Sv: När tas barn på allvar?

*kl*

Just med så små barn, tycker jag det skulle vara lurigt att veta.
En bekants 5-åring ville absolut bo hos pappa hela tiden, och träffa mamma bara ibland.
Efter en längre tid tillbringad hos pappa, var mamma-saknaden enorm.
Att veta vad det innebär att bo hos en förälder undrar jag om ett så litet barn förstår.
Visst finns det undantag, men jag tycker det är ett för stort beslut att lägga på barnet.
Risken finns ju att det används på fel sätt även av ett äldre barn.
Klassikern måste ju vara "då flyttar jag till mamma/pappa". Man lär sig utnyttja det faktum att föräldrarna inte lever ihop.
Är det då föräldrar som inte samarbetar, kan det bli en jobbig situation där den ena föräldern glatt säger "javisst" och barnet lär sig aldrig hantera konflikter på ett sunt sätt. Man ska lyssna på små barn, men de ska inte få bestämma, tycker jag.
Att lyssna på ett barn som inte vill till den andra föräldern kan ju innebära att man ändrar hämtning/lämningsrutiner, och vänder det till en så positiv upplevelse som möjligt. Man behöver inte göra som de vill-just då.