Sv: Nä, nu får det vara nog... Kom ut!!!
Nu är vi äntligen hemma med vår Elisa - så underbart!!!
Det är bara att konstatera att det inte alltid blir som planerat.
Min birth plan (Ni får ursäkta men svenska termer när det gäller barnafödande är inte min starka sida
) var att ha en sk water birth utan smärtlindring annat än lustgas och att jag och min man i största möjliga mån skulle göra jobbet själva. Ta emot baby själv och låta allt vara så naturligt som möjligt och sedan åka hem samma dag.
Det slutade med att det var 10 personer i rummet och jag hade "The works" vad det gäller smärtlindring samt att jag spenderade en hel vecka på BB medan bebis låg själv på Neo Natal intensive care.
Så kan det gå men med en alldeles underbar dotter så var det helt klart värt det!!
Jag gick 14 dagar över due date och fick sättas igång måndagen den 09/03.
Vi ringde in på morgonen och fick en tid mitt på dagen.
Åkte in och undersöktes av en BM som konstaterade att jag inte var mogen alls och det bestämdes att jag skulle sättas igång med hjälp av en slags tampong hellre än att sätta mig på dropp. Det skulle vara mer skonsamt och ge ett längre, mer naturligt förlopp. Upp till 24 timmar kunde det ta innan det kom igång på riktigt. Jovisst ja...
Klockan 13.00 på måndagen fick jag "tampongen" insatt och jag fick tid 20.00 för att kolla hur bebis påverkades av det hela samt tid för ny undersökning 13.00 på tisdagen efter. Jag behövde inte stanna på sjukhuset då jag bor alldeles nära. (Tack o lov)
Åkte så hem för att relaxa och vänta på att det skulle sätta igång.
Klockan 15.00 började det kännas att något var på G med svaga och oregelbundna värkar. Vid 18.00 hade de ökat i styrka markant och var ca 5 minuter emellan.
Åkte så in för koll klockan 20.00 och vid det laget så var det ca 3 min mellan och det kändes rejält. Bebis mådde fint och jag fick välja om jag ville ligga kvar eller åka hem. Bestämde oss för att åka hem och fick med starka värktabletter "ifall att"
Väl hemma beställde vi lite mat och jag tog ett bad medans vi väntade.
Värkarna med 1 - 1 1/2 minuter emellan och tabletterna gjorde ingen verkan alls.
Fick maten levererad men några få tuggor var allt jag klarade då jag inte hann äta emellan värkarna!!
Maken slängde i sig maten och vi bestämde att om det fortsatte göra lika ont så skulle vi åka in vid 23.00 och kolla läget - vilket vi gjorde och tur var väl det för 30 min senare så gick vattnet och värkarna kom med 1 minut eller mindre emellan.
Därefter kom jag in på mitt rum och vart undersökt. Jag var endast öppen ett finger så de beslöt sig för att ta ut tampongen för att stoppa upp de intensiva värkarna lite. Tyvärr vart det inte bättre och tillslut bad jag om att få pethedine. Tyvärr gjorde det ingen skillnad alls och mellan 00.30 och fram till 04 tiden så är allt ett töken. Minns knappt något så ont gjorde det.
Tydligen fick de hålla fast mig för att jag inte skulle ramla ur sängen och jag pratade i nattmössan av all lustgas och var arg som ett bi när de föreslog att jag skulle andas lite mindre i den
Antalet tokiga saker jag sa är för många för att räkna upp!!
Det slutade visst med att jag (har jag fått berättat) skrek "I want an epidural, give me a doctor!!!" och jag var tydligen väldigt arg när han inte kunde komma direkt utan jag fick vänta och när han väl kom så frågade jag om han kunde fixa bilmotorer.
(Lustgasen igen)
Anledningen att det gjorde så vansinnigt ont på slutet var att jag öppnade mig från ett finger till 7 cm inom loppet av ett par timmar.
Därefter så vart det hanterbart och jag kommer ihåg en hel del de sista 2 timmarna. Andades lustgas igenom värkarna som kom konstant och kommer ihåg att jag kände dotterns huvud med mina fingrar vilket var en helt otrolig känsla och gav mig styrkan att fortsätta.
Sista delen av förlossningen har jag bara trevliga minnen av. Själva krystningsarbetet var bara härligt och det var en skön känsla att äntligen kunna göra något!!
Själva krystningsarbetet tog nog bara 15 minuter allt som allt med lite (eller rätt mycket) hjälp från en sax... Tyvärr så var bebis väldigt trött och mådde inte så bra och när det stod klart så vart det bråttom. Helt plötsligt var rummet fullt av människor som skrek "push" "push" och vid nästa värk fick de klippa upp mig och sen kom hon ut.
Fick bara se henne kort och sedan tog de henne till sidan och började jobba med henne då hon hade väldigt svårt att andas och vatten i lungorna. Kan inte beskriva vilken hemsk känsla det är att ligga och se detta.
Fick henne hos mig i några minuter innan hon togs till en Intensive care avdelning. Kvar vart jag och min man och en sköterska förklarade vad som skulle ske och att det inte var någon fara, hon var i goda händer.
Hur det känns att ligga kvar utan bebis går inte att beskriva, det är ofattbart smärtsamt. Det tog ett par timmar innan vi fick veta att hon var okay. Hon hade röntgats och de fann ett litet hål på högra lungan och båda lungorna hade påverkats av vattnet hon fått i dem. Syrgas och antibiotika skulle reda ut det tack o lov.
forts...
