Sv: Myasthenia gravis, vad vet ni?
*kl*
Har nu lång om länge fått en klar diagnos om att det är MG min hund har. På gott och ont, nu vet jag samtidigt som jag därmed också vet att det är kroniskt.
Där emot verkar det enligt alla info jag lyckats hitta vara så att det är inte sjukdomen i sig som är den stora faran utan att det inte upptäcks i tid, vilket tyvärr verkar vara vanligt här i Sverige.
Det är både att det upptäcks för sent, så att det inte går att behandla och att det troligtvis är många fall som inte får en diagnos alls som skapar problem, för ser man till den info som finns att få tag i från både england och USA, så är det en sjukdom som har god prognos när det gäller den förvärvda varianten som drabbar "vuxna" hundar.
Har hittat tre olika studier, visserligen bara småstudier(den största på 53 hundar) men ändå då alla tre ger samma resultat att vid medicinering i tid så går sjukdom tillbaka helt i över 80% av fallen, och hundarna är helt symtomfria även utan fortsatt medicinering, däremot med en risk för återfall. Men ingen av studierna hade återfall på någon av hundarna inom tre år(så länge studierna på gick dvs i alla fallen).
Så nu känns det för min del ganska positivt, men tycker otroligt synd att det verkar missa i väldigt många fall, då det inte verkar vara en så ovanlig sjukdom när ser till varken USA eller England, utan är en av de som finns med uppräknade i "sjukdomshandböckerna" för privatpersoner på båda ställena, och verkar på alla ställen jag hittat anses ha en god prognos.
Så nu är jag ännu mer irriterad på vetten här hemma att dom inte dubbelkollade hur dom skulle tolka resultatet av testerna redan vid första provet, för då hade vi varit igång med behandlingen för en månad sedan istället för idag.
Eftersom vi nu vid andra provtillfället nu återigen fick borderline-resultat, så hade vetten denna gång ringt labbet i tyskland och dubbelkollat hur hon skulle tolka provresultaten. Och fick då till svar att allt som inte är klart negativ klassas som positivt, för många hundar kommer aldrig någonsin upp till mer än borderline-resultat, och det finns tydlingen inga "falskt" positiva.
MG uppträdder väldigt ofta som någon typ av förgiftning, vilket gör att det behandlas så också. Men då förgiftning ofta ger en cortison-behandling döljer man symtomen för MG utan att den egentliga orsaken blir behandlad, och när man väl inser problemet så är det för sent om tex hjärta eller liknande muskler blir drabbade.
Så hoppas genom att beskriva min historia att det kan verka för att någon hundar till blir upptäckt i tid och därför klarar sig
/Camilla[/QUOTE
