Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

[Alexandra_W]

Som många vet har Utter varit personlighetsförändrad och haft beteendestörningar som kommit under en ganska lång period. Vi har tagit prov på sköldkörtel och fästiongsjukdomar men de har varit negativa. Det går inte palpera fram någon smärta eller liknande, men det är en extremt tålig hund.

Så han sattes på metacam, fyra dagar. Beteendeförändringarna blev bättre. Så han fick tid på Ultuna för djupare utredning. De har två huvudteorier, något neurologiskt eller underliggande smärta. Inte heller de kunde dock hitta någonting 'utanpå' som förklarade. Utan de tog blod och urinprover för att kolla lever, njurar osv, för att se så det var okej sätta honom på en längre metacamkur för att se om det var en slump de där fyra dagarna eller ej.

Proverna var okej, och han är på metacam nu. Om han blir bättre på det och håller sig bättre hela perioden pekar det på att orsaken till 'humöret' är underliggande smärta, och då remitteras han till en ortoped. Om det inte hjälper med metacam även en längre period, talar det emot smärta och han remitteras till en neurolog.

So far so good, jag är fullt nöjd med bemötande, planen osv.

Det är 'bara' en hake, ett stort jävla moment 22.

Försäkringsbolaget betalar inte en enda räkning förrän det finns en fastställd diagnos vad som orsakar beteendeförändringarna.

Undersökningen nu sist där de klämde och kände och tog blod och urinprover för att se om de kund ehitta några tecken på smärta, och cleara att sätta honom på metacam längre tid kostade 2200 kr. Som bolaget inte betalar i nuläget.

Om han svarar på metacam är det otropeden nästa. OM ortopeden hittar en underliggande diagnos, betalas både det besöket OCH det föregående. Om otropeden INTE hittar någonting, betalas varken det besöket eller det föregående. Om man då remitterar till neurolog är det samma sak där, hittar de något fel ersätts det besöket och alla tidigare, hittar de inget fel ersätts inget av besöken.

Dvs, för att få reda på vad som orsakar beteendeförändringarna måste vi utreda. Denna utredning betalar inte Agria om vi inte hittar felet.

Som grädde på moset är risken stor att de måste göra en scintigrafi för att hitta var han har ont även om man kan konstatera att han har ont. Det är en tålig hund som inte säger till som sagt.

Och jag har inte råd att lägga över 10 000 kr på utredningar. Det är därför jag har försäkrat. Så det här blev en grymt obehaglig sits. Jag har en räkning på 2200 kr, och det krävs minst ett besök till, och som kommer kosta betydligt mer och efter det kanske det komemr krävas fler besök.

Så vad i hela helvetet ska jag göra? Chansa och hoppas de hittar felet, men gå bokstavligt talat i personlig konkurs om de INTE gör det, eller säga ifrån att jag har tyvärr inte råd att utreda. Och endera få avliva en hund för att jag inte har råd att ta reda på vad som är fel, eller få ha en hund härhemma som helt uppenbart inte mår riktigt bra, för jag inte har råd att ta reda på vad som är fel.

=/

 

[Flarne]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Ingen långsiktig lösning men jag har för mig att man hos agria kan ta lån... Det stod ngt om det på deras hemsida, jag fördjupade mig dock inte ngt i det men kom ihåg att jag tänkte "gud vad bra ifall det verkligen skulle behövas".
Jag har alltid sparpengar för säkerhets skull... Som äts upp nu pga skadad hund som op i dec med allt vad det innebär.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Det lånet har en ränta som skulle få konsumentverket att gråta. Och hjälper ju tyvärr inte riktigt om de ändå inte hittar felet.

Agria har en gång tidigare gjort ungefär samma baklängestolkning. De ersätter kastraktion vid tumörsjukdomar i testiklar. 'Bara' det att det är först EFTER kastraktion när testikeln analyserats som man kan säga om det är en tumör eller ej. Då tipsade de om det där lånet, och jag kollade upp det. Men som sagt, räntan.. Nu var den där kastraktionen helt andra pengar, det handlade om 5 000 kr att ligga ute med, och veterinären var beredd att ta gift på att det var en tumör. Så där handlade det om mindre pengar, och 99.9% garanterat att få tillbaka dem i efterhand. (Och jodå, det var en tumör).

I det här läget så är det betydligt mer pengar, och inte säkert alls att man inom vettig summa pengar (säg 10 000 kr) kan få en diagnos. För även om det är smärta, så att röntga 'en hel hund' eller scinta en hel hund, det rasar tusenlappar, men sålänge skrället inte talar om var det gör ont, så även om vi kan säga säkert att det ÄR smärta som ger beteendeförändringarna, så kan vi inte diagnosticera utan att ha hittat VARIFRÅN. Vilket kräver dyra undersökningar.

 

[Skogstrollet]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Så vad i hela helvetet ska jag göra? Chansa och hoppas de hittar felet, men gå bokstavligt talat i personlig konkurs om de INTE gör det, eller säga ifrån att jag har tyvärr inte råd att utreda. Och endera få avliva en hund för att jag inte har råd att ta reda på vad som är fel, eller få ha en hund härhemma som helt uppenbart inte mår riktigt bra, för jag inte har råd att ta reda på vad som är fel.

=/

Det kan bara du avgöra hur långt du är villig att gå. Jag har tidigare skuldsatt mig pga veterinärräkningar som ändå slutade med avlivade djur efter långa perioder av undersökningar och klinikbesök. Åtta år efter den första avlivningen betalar jag fortfarande av lånen.... (kom ju nya sjuka djur hela tiden).

Jag vet inte vilket som är värst. Att stå skuldsatt med ett tomt koppel i ena handen och en veterinärräkning i den andra, eller att avliva en ung hund utan ordentlig diagnos och alltid undra vad som var felet och om det hade kunnat åtgärdas lätt.

Du kan hitta mer förmånliga lån på andra ställen än Agria. Om du väljer att gå den vägen vill säga.

 

[Gnist]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Fullt medveten om att detta kommer att låta kallt, hårt och att det kommer att tas illa upp av vissa, men here goes..

Finns inte pengarna att avvara, så finns de inte och att skuldsätta sig för - i värsta fall - flera år framöver för att fortsätta utreda en hund som mått dåligt så länge är för mig inte ett bra alternativ.

Jag personligen skulle utan dåligt samvete avlivat hunden så att den slipper lida ytterligare på obestämd tid, då min åsikt är att man måste se till att det finns livskvalitet för hunden. I första hand just nu men även på sikt.

Du och ingen annan kommer att veta vad som är rätt beslut för dig och din hund, när beslutet tas.

 

[Flarne]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Det är ju bara du som vet hur mkt hunden lider och hur din situation med ekonimi osv ser ut.
Allt detta avgör väl hur långt man ska gå. Förhoppningsvis hittar du problemet snarast möjligt så du inte behöver ligga ute med så fasligt mkt pengar. Om inte så är det ju som sagt bara du som vet hur långt du kan gå.
Det bästa är väl att lyssna till sig själv.
I fallet med tiken kan jag inte förstå resonemanget?
Men i detta fall har jag förståelse för att agria agerar som de gör.
Har du ingen du kan låna av så du slipper ränta? Kanske kan du sälja ngt?

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

*svarar flera*

Jag har inte tagit något beslut alls än, just nu har han ju nyss börjat på metacamkuren. Men sen måste jag ju komma fram till någon form av beslut.

Dels hur mycket pengar jag utan att skuldsätta mig, och - viktigt - utan att riskera att om något ANNAT djur blir sjukt så har jag inte råd betala självrisken för det etc. Än så länge har jag ju för det här, inkl den där räkningen nu, lagt över 5000 kr ur egen ficka för det här. Självrisk, medicin, borrelia/anaplasmaprovet osv. Hämtade ut metacam för 500 kr idag.

Och 5000 är egentligen 'gränsen'. Samtidigt så är den ju inte ristad i sten, det hänger för mig enormt mycket på prognos också t ex. Med en god prognos skulle jag kunna tänka mig att skuldsätta mig i 'högre grad' än vid en dålig prognos t ex. Haken är ju att det om det är underliggande smärta, så kan prognosen vara 'hur som helst'. Den borde dock generellt ses som god om det är någon form av muskel eller ledsmärta. Men visar det sig att det underliggande problemet är att han har ont i magen för han har en tumör där (för att hitta på ett drastiskt exempel) så är prognosen antagligen en annan. Och så det där faktumet att det kan vara väldigt svårt, och ibland hart när omöjligt lokalisera var en smärta kommer ifrån, även om man utan tvekan kunnat konstatera smärta.

Om det pekar mer mot att det är något neurologiskt problem däremot, så känns det generellt - för amatörjag - som att det borde vara ganska dåliga prognoser över lag.

Så spontant just i detta nu, så känns det som att om det tyder på smärta nu under metacamkuren så skulle det kännas fruktansvärt att INTE undersöka det vidare, då det finns så många anledningar med mycket positiv prognos. Samtidigt så kan det bli en mycket kostsam väg till diagnos, om man ens får diagnos. Och där är ju haken...

Vad gäller livskvalitet, så tycks ju hunden inte direkt lida av vad det nu är. Han har bra dagar och dåliga dagar, men rent generellt så om man kikar på honom ser man en välmående, tillfreds hund, som dock har sina dåliga dagar. HAN tycks dock inte ett dugg bekymrad ens när han får sina 'knäppar'. Samtidigt anser ju jag att så länge man inte vet är det omöjligt att säga att han INTE mår dåligt 'hela tiden'. Det är som sagt en TÅLIG hund, och omöjligt säga om han har en hög smärttröskel, dvs inte känner så mycket smärta, eller om han inte VISAR den smärta han känner. Dvs om det pekar mot underliggande smärta, så är det då en ganska diffus smärta som helt tas bort med metacam, eller tas den 'bara' ner till en nivå där HAN kan stå ut utan att visa något på metacam. Även där skulle ju en diagnos ge mer svar...

Sen mått dåligt så länge.. de första beteendeförändringarna kom vid jul, dvs det är 2 månader det handlar om. Det är fortfarande fler bra dagar än dåliga, men de dåliga är sämre rent beteendemässigt eller hur man ska säga.

Men, innan jag sett utfallet av metacamkuren är det ju oavsett bara att vänta, och jag har tid att fundera. Jag kan inte garantera att det slutar med att jag blir tvungen att ta bort en tidigare kärnfrisk, femårig hund, och ni har ju sett lekbilderna med Viktor, det är inte direkt så att han är döende.. på grund av ekonomiska skäl. Men jag hoppas vid gud på att komma på något sätt att komma runt det, det skulle kännas inte bara som ett svek utan som ett enormt slöser.

Samtidigt kan jag inte låta bli att se det ironiska i att om jag bara tyckt 'min hund har varit grinigare än vanligt, men blev gladare när han fick metacam', så skulle diagnosen satts till 'tecken på smärta uns', och då skulle de ersatts. Nu skrev jag ner allting och tog med ända från när det började, i detalj, för att ge veterinären maximal möjlighet att kunna lista ut, och där fällde jag krokben för mig själv ÄVEN fast det i nuläget pekar på smärta, iom metacamsvaret de där fyra dagarna..

Hade det stått smärta uns, så hade de betalat det här besöket. Och om metacam hjälpt även den längre perioden, hade de även ersatt ortopedbesök, undersökningar osv. Nu har jag skjutit mig själv i foten och ÄVEN OM metacamkuren nu visar att det är smärta i botten (dvs han blir bättre), så måste jag betala själv tills en ev klar diagnos. Känns som en viss ironi, samtidigt skulle jag gjort precis likadant igen - gett all information, även den jag ansett var HELT irrelevant.

 

[Skogstrollet]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Samtidigt kan jag inte låta bli att se det ironiska i att om jag bara tyckt 'min hund har varit grinigare än vanligt, men blev gladare när han fick metacam', så skulle diagnosen satts till 'tecken på smärta uns', och då skulle de ersatts. Nu skrev jag ner allting och tog med ända från när det började, i detalj, för att ge veterinären maximal möjlighet att kunna lista ut, och där fällde jag krokben för mig själv ÄVEN fast det i nuläget pekar på smärta, iom metacamsvaret de där fyra dagarna..

Hade det stått smärta uns, så hade de betalat det här besöket. Och om metacam hjälpt även den längre perioden, hade de även ersatt ortopedbesök, undersökningar osv. Nu har jag skjutit mig själv i foten och ÄVEN OM metacamkuren nu visar att det är smärta i botten (dvs han blir bättre), så måste jag betala själv tills en ev klar diagnos. Känns som en viss ironi, samtidigt skulle jag gjort precis likadant igen - gett all information, även den jag ansett var HELT irrelevant.

Det här förstår inte jag? Vad är det du har skrivit som avviker ifrån "smärta utan känd anledning"?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Fullt medveten om att detta kommer att låta kallt, hårt och att det kommer att tas illa upp av vissa, men here goes..

Finns inte pengarna att avvara, så finns de inte och att skuldsätta sig för - i värsta fall - flera år framöver för att fortsätta utreda en hund som mått dåligt så länge är för mig inte ett bra alternativ.

Jag personligen skulle utan dåligt samvete avlivat hunden så att den slipper lida ytterligare på obestämd tid, då min åsikt är att man måste se till att det finns livskvalitet för hunden. I första hand just nu men även på sikt.

Du och ingen annan kommer att veta vad som är rätt beslut för dig och din hund, när beslutet tas.

Jag instämmer med dig. Visst älskar man sina djur, men finns ekonomiska begränsningar så måste man ta hänsyn till dem.

Jag sparar varje månad för oförutsedda utgifter för vår hund, så om det krisar så finns ett sparkonto för hunden. Det innebär dock inte att jag skulle länsa det om oddsen inte var goda att hunden ens skulle bli bra.

Men det är i TS fall helt klart ett svårt dilemma, för om...

Stackars dig, Alexandra_W, vilken vånda!

 

[Zqathan]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Antar att det är kollat, men ändå..
Tänderna?
Tandont gör gräsligt ont det vet vi alla, men kan vara svår att upptäcka ett litet håll långt bak tex.

Hals problem är också något som kan ge ”konstig” smärta, för ett antal år sedan hade jag en bekant vars Dobermann plötsligt blev ilsken, först hittade de ingenting, hunden röntgades men icke.
Av en ren slump så fick ägaren höra talas om en hund som hade en hals infektion som satt djupare än vanligt, bad veterinären söva hunden och titta djupt i halsen (de var vid det laget desperata)
Och jo minsann!! Där var det.

Bara en tanke....

 

[Pilot]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Hade det vart en enkelt sjukdom borde de har hittat felet nu?
Jag tycker inte det är okey att skuldsätta sig, eller gå i personlig konkurs.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Svarar flera igen:

Grejen är att inte något alls på smärtfronten förutom det uppenbara är kollat.

När beteendeförändringarna började kring jul, så hänförde jag det till att hans kompis var dålig, osv.

Sen höll de i sig, och vi tog dels pga humörförändringarna och att han var off/loj till och från, dels pga ras och iom att han gått upp stadigt i vikt trots dietmat ett sköldkörtelprov (riesen är överrepresenterade). Det var negativt. Hund klämdes igenom av vet utan att det gick att hitta några tecken på smärta. Jag har klämt igenom hemma utan att hitta något också, och aldrig sett hälta, att han tjutit till eller liknande. Men det är en väldigt tålig hund, och som rent generellt när något är obehagligt ( t ex psykiskt) stänger av istället.

Då det fortfarande var såpass sublima förändringar, och han faktiskt förlorat sin kompis etc, så beslöt vi för att avvakta. Men vi tog ett borrelia/anaplasmaprov för att utesluta det. Det var - som väntat - negativt. Så, avvakta och se, diskuterade att sätta honom på metacam på prov, för att se om det gav skillnad. Vi trodde inte det, då det som sagt inte fanns några tecken på smärta, så vi beslöt att avvakta. Dock så när han fick antibiotika för sitt klokapselbrott, var han bättre, men det härleddes till att en del av symptomen kanske var från klokapselbrottet. Förutom försöksmedicinering med metacam var hemmavet ödmjuk nog att säga att han nu gick bet, och om jag ville gå vidare så rek han Ultuna, för att få dels nya ögon på problemet, dels utökade resurser att leta nålen i höstacken.

Sen kom den där incidenten i bilen, och det var liksom det som fick mig att känna att det här inte går att 'bortförklara' med ditt eller datt längre. Och beslöt att det nog var dags för den där metacamkuren för att utesluta smärta, och sen utredning på Ultuna (innan varit hos hemmavet).

Ingen blev mer förvånad än mig när metacam gav en förbättring dessa fyra dagar. han var inte 100% bra, men som jag skrev i annan tråd 50 - 75% bättre, lite beroende på dag. Så jag ringde Ultuna, berättade i korta drag, och han fick en tid.

Då det är så konstiga symptom, och finns en del saker som kanske kunde ha med det hela att göra, kanske inte (t ex de kala fläckarna han fick, de är bättre efter viacutan, att han fått vita stickelhår i pälsen och sämre klokvalitet sen i januari) så skrev jag en kortfattad men detaljerad sammanfattning av alla symptom, oavsett om jag ansåg dem oviktiga eller ej.

Han undersöktes (klämma & känna) utan att det hittades några konstigheter förutom att de möjligen, eventuellt kanske tyckte han reagerade lite när de klämde på ett ställe på buken. Veterinären läste hela min sammanställning, tyckte det var jättebra att hon fått den, och konstaterade att vissa saker direkt 'stod ut' och fick henne att omedelbart tänka på hjärnrelaterade saker, bland annat den där incidenten i bilen. Andra saker pekade mer mot smärta. Inget kom för henne sådär självklart, delar passar in på det ena, delar passar in på det andra. Det är inte orimligt med alla beteendesymptomen på endera av det. Päls och klor ansågs inte höra ihop med 'resten'. De ska kollas upp, men det som bekymrar dem - och mig - i första läget är beteendeförändringarna.

Så, två teorier, den ena smärta, den andra något fel uppe i hjärnkontoret. Kan vara vilket som, veterinären lutade generellt inte åt varken det ena eller det andra. Utan vill/e att vi skulle se om det var en slump att det var fyra bra dagar på metacam, eller om det är så att metacam faktiskt ger en förbättring.

Så, förutom standard klämma och känna undersökning, togs blod och urinprover för att kolla att inre organ var okej, och det därför var 'grönt' att sätta honom på metacam i 2 veckor eller mer (beroende på utfall).

OM han svarar på metacam vill vet han ska få träffa en ortoped, som har mer utvecklad fingertoppskänsla för att klämma och känna på exakt rätt punkter (veterinärens ord) och om inte ortopedens 'magiska fingrar' kan hitta något specifikt ställe som gör ont, men det är ändå är uppenbart att hunden någonstans har ont (annars skulle inte metacam hjälpa), så vill de göra en scintigrafi. En scint kan inte ens den tåligaste machohund 'lura' liksom.

Däremot, om metacam INTE hjälper, dvs det var en slump de där fyra dagarna, vill vet att Utter snarast ska träffa en neurolog, som får undersöka honom. Och om neurologen anser det finns tecken på neurologisk skada, vill de göra en CT av hjärnan. Och vet vill att han om han inte svarar ska träffa e neurolog FORT (min GISSNING är att de är bekymrade över att t ex bilincidenten är en potentiellt livsfarlig incident, skulle beteendet förvärras så kan det bli farligt, det är 40 kilo riesenschnauzer och ingen liten hund).

Men för att inte skicka honom till 'fel ställe', eller famla runt i blindo, så ett förlängt försök med metacam.

Så, det är inga mer djupgående specifika undersökningar avseende smärta gjorda, alls. Mer än kläm, känn, sträck, böj och titta. De har t ex tittat honom i munnen, men inte detaljundersökt tänder. De har klämt och känt på muskler, sträckt och böjt ben (leder), men inte mer än så. Helt enkelt för att hunden inte visar någon reaktion från någonstans. Och då det finns saker i anamnesen som skulle kunna tyda på hjärnskada, vill de endera bekräfta eller utesluta smärta, men den här förlängda metacamkuren.

De tror inte - inte vad de sa till mig i alla fall - mer eller mindre på den ena eller den andra teorin. Teoretiskt är det vanligare med smärta än hjärnskador, samtidigt som det är ovanligt att hundar som har ont inte visar det på något annat sätt än med grinighet, intolerans etc. Och det är ´'lite svårt' att förklara varför man ibland beter sig som om man inte känner igen folk för man har ont. (Resten av beteendeförändringarna är mer än rimliga för smärta)

Men de valde att, eftersom de än varken kunnat bekräfta eller utesluta smärta, då förbättringen på 4 dgr metacam teoretiskt KAN varit en lycklig tillfällighet/slump, att diagnosticera det utefter enbart det största, mest oroande symptomet - beteendeförändring. Och det är de där 18 bokstäverna som ställer till det så förbaskat. Just de där 18 bokstäverna som valdes som diagnos, är rödfladd deluxe på hos Agria.

Och jag FÖRSTÅR varför Agria - eller något annat bolag - ersätter beteendeförändringar/lynnesfel. Absolut. Men jag kunde inte i min vildaste fantasi tro det skulle tolkas/slå SÅHÄR. När jag fick fakturan kände jag 'men äsch då', men att det ju var ett enkelt 'missförstånd' att reda upp när jag förklarat bakgrunden, metacamkuren etc. Men så var det ju inte.. Alls.

Så nej, tänderna har inte kollats mer än visuellt, samma sak med svalget och allt annat. Och det kan vara något 'enkelt' och/eller 'vanligt' som är 'fel'. En inflammation någonstans, en artros/pålagring, en magtarmåkomma etc. Vi vet inte, eftersom hunden är en tålig, stoisk sak som reagerar på smärta och obehag med att stänga av och bita ihop.


Och det är det som får mig att gråta. Om den enda eg förklaring som fanns var att det är något läskigt, allvarlig, dålig-prognos fel så vore det än sak. Men han kan teoretiskt som Zqathan föreslog - ha hål i en tand. Eller en pålagring i en led nånstans. Etc. Dvs saker som ingalunda ska behöva skicka en femåring som tidigare varit töntigt frisk med undantag för klokapselbrott i graven. Och tvingas jag sluta leta pga ekonomin, kommer jag aldrig någonsin kunna släppa 'tänk om det bara var..'

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Det här förstår inte jag? Vad är det du har skrivit som avviker ifrån "smärta utan känd anledning"?

Han har vid några tillfällen reagerat som att han inte känner igen personer. Reagerat med aggresivitet alt rädsleutlöst aggresivitet när mamma kommit hem/gått förbi mitt rum, och först när han kommit nära verkat inse att 'jaså var det du' och blivit som vanligt. Och bilincidenten då. När jag inom loppet av fem minuter satt in honom i bilen, tagit ut den andra hunden, låtit den kissa, satt in den igen (allt detta utan konstigheter) men när jag sen öppnar förardörren och sätter mig i bilen blir hunden skogstokig. Han vaktar bilen, och han 'ska' vakta bilen. Men han betedde sig som en främmande satt sig i bilen. Han reagerade inte på min röst, och när jag stoppade in handen genom gallret (som jag var GLAD att det satt där, han menade allvar) så gör han ett utfall mot handen, men precis innan han når fram är det som att han (av lukten?) inser att 'men det är ju matte'. Och som att trycka på en knapp blir han sitt vanliga, glada jag.

Han har förutom den incidenten, och den tror jag ju inte var riktad mot MIG egentligen, utan han verkade som sagt som han inte fattade det var jag, aldrig varit minsta grinig mot mig en enda gång under den här tiden.

De sakerna är de som stack ut och omedelbart fick vet att tänka på hjärnskada/tumör. Dock så stämmer som sagt inte 'resten' med hjärntumör specifikt, även om de är rimliga. Men de är lika rimliga för smärta, plus att han tycktes svara på metacam de fyra dagarna, vilket pekar på smärta. Men smärta förklarar inte riktigt (även om de inte säger att det är omöjligt, djur är underliga saker ibland) varför han betett sig som det ovan.

Sen vet jag inte om t ex det att han börjat vara orolig i bilen (flåsar, kommer inte till ro. Han ligger ner, men lägger inte ner huvudet, är fruktansvärt flåsig och inte avslappnad. Gäller under färd, när bilen står still är han som vanligt.), han beter sig som han är åksjuk - är något som veterinären reagerade på åt ena eller andra hållet. Han gjorde en resa under metacamkuren, var då som vanligt. Men en gång är just bara en gång och svår att tolka.

Allt ovan, inkl allt annat i den här tråden + naturligtvis mer (av lindrigare art) stod i min resume. Samt då hur han var under de fyra dagarna med metacam. Gladare, mindre grinig, inga 'knäppar', började ligga utsträckt på golvet (som han alltid gjorde förr) mer än hoprullad i korgen. Att han blev keligare, att han började 'knorra och grymta' av välbehag när man klappade (något jag inte ens tänkt på att han slutat med, förrän han började igen). Som dubbel säkerhet talade jag dessutom inte om för mamma att han fick metacam, och hon såg samma förbättringar som mig. Det stod också med.

Men som sagt, då de inte kan i dagsläget hålla smärta som mer eller mindre sannolikt symptommässigt, förrän de sett utfallet av en längre metacamkur, valde de - uppenbarligen - att diagnosticera med huvudsymptomet på 'vad det nu är som är fel', beteendeförändringar. Hade de valt en annan linje hade det varit skillnad som natt och dag ang hur Agria ersatt eller ej..

 

[falukorw]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Usch vad jobbigt det låter! Hoppas verkligen de hittar vad som är fel. De tycker inte det är länge att kolla sköldkörteln igen? Mycket låter ju som symptom på det, kanske blev något fel på första provet?

 

[escodobe]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Nu måste jag erkänna att 5000 ur egen ficka för mig låter som småpengar när det gäller vetrinärkostnader, jag tror helt enkelt att man bör räkna med att det kan kosta betydligt mer, trots försäkring.

Däremot låter det helt klart som om hunden har ont! Att han beteer sig underligt kan vara att han har så hög smärttröskel innan han visar smärta att det "pyse ut" på andra sätt. Min rottis juckade på min lilla hund ett par gånger när han var sjuk. Han har aldrig gjort det förr eller senare utan det var en reaktion på smärtfrustration.

Veterinären stod tyst och stirrade på plåtarna en lång stund och sen stirrade hon på hunden och så på plåtarna igen "Det var tur att vi tog bilderna, för det här hade jag inte väntat mig" och då hade var de den tredje kliniken som egentligen nekat mig eftersom hunden inte visade värre symptom.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Sköldkörteln är kollad 20:e januari, han låg mitt i referensvärdena på alla proven. Så att det ska ha blivit något fel med det provet är nog (tyvärr) inte så sannolikt. Och fanns inte ens något 'ja det är ju inom normalintervallet men i nederkant/överkant' så.

Sen borde han vara tröttare och inte gå ner i vikt ens med medicinska fodret då. Tyvärr, det är ju annars en mycket 'lätt' sak att åtgärda med levaxin.

Escodobe - det beror lite på hur många djur man har. Jag kan betala mer ur egen ficka, däremot inte 10 000 kr ur egen ficka utan att behöva säga 'hej pappa'. Eller, teoretiskt kan jag det MEN då riskerar jag att sitta i en situation där jag inte kan betala 5000 kr ur egen ficka om/när nästa djur blir sjukt.

Mina djur har självrisker på 2500 kr (fast), 1900 kr (fast), 2500 kr (fast), 1100 kr + 15% och 1100 kr + 15%. Dvs 9100 kr + procenten för de som har sådana, i rena självrisker. Nu är det väl tack och lov inte SÅ stor risk att ALLA gör illa sig/blir sjuka samtidigt. Men jag måste se till att jag inte totalkraschar om flra djur blir sjuka samtidigt. Om andra hunden samt ena hästen skadar sig/blir sjuk idag, så är det 5000 kr till i självrisker pang poff. Och jag kan inte låta de 'drabbas' för jag gjort av med pengarna sas. Se är bufferten naggad redan innan, för avlivning av förra hunden, samt Utters klokapselbrott med tillhörande antibiotika. (3500 kr totalt) och tandplågaren satte klorna i matte (ett besök kvar) a lika många tusenlappar till.

Så, dels feel månad, och dels finns det andra djur. Däremot, om Utter brutit benet, och min rörliga procent blivit 6000 kr hade jag fixat det. (Hej pappa..). Men att tycka 'hej pappa, får jag låna 10 - 15 - 20 000 kr av dig för att kanske få reda på vad som felar Utter, är en annan sak än att säga 'hej pappa, Utter har brutit benet, får jag låna 10 000 kr' Det är det jag menade med att vad fan gör man nu, skuldsätter sig för att kanske få ett svar´och hoppas vi får det så jag får igen pengarna och annars står jag där?

Smärta var ju det jag var övertygad om efter metacamkuren där på 4 dagar. Visst hade tanken på hjärntumör halvt på 'skämt' slagit mig innan, men efter metacamsvaret så var jag ju övertygad om smärta. Som jag sa när jag ringde hemmavet och berättade utfallet av metacamförsöker - det ÄR smärta, han HAR ont.

Sen var det ju inte det roligaste även om jag tänker tanken själv att höra att det fanns delar av anamnnesen som direkt stod ut som hjänskada, men var helt med på veterinärens plan och tyckte det var ett bra sätt att verkligen säkerställa att det inte var en slump med de där fyra bra dagarna, genom en förlängd metacamkur. I och med att inte heller de kunde förmå herrn attt reagera någonstans (det hade jag iofs förväntat mig, att de skulle hitta nånstans där han höll emot lite eller tyckte att det iaf var lite obekvämt, men man ska inte underskatta den herrns förmåga att tiga still).

Och, en sak har hela tiden 'stört' mig vad gäller smärtdelen. Som jag verkligen inte kunnat förklara. Han är god som guld mot hundkompisen, och de leker ju väldigt fysiskt och buffligt och intensivt. Och inte ens när de brottat ner varandra på marken, eller V kommit med bredsladd rakt in i Utter har jag en enda gång sett eller hört honom tjuta till, bli arg eller minsta annat som kan tyda på 'aj för fan det där gör ont'. Det finns heller ingen röd tråd i bra vs dåliga dagar, t ex om han lekt mycket blir han sämre, om han vilar mer blir han bättre. Nu kan det ju vara så att smärtan inte är så stor eller att den inte påverkas av att bli tacklad, men att den är hela tiden närvarande, ('kronisk') och att han sover sämre etc, och är grinigare därför. Men hund/ar är lättbegripliga, oförståeliga saker och de behöver man inte vara på sin vakt och hålla på avstånd. Hundar och matte. Men barn, främmande etc de är bäst att hålla ifrån sig.

Så jag var tvärnöjd med mottagandet, planen (metacam och beroende på utslag ortoped eller neurolog) och att de ville säkertställa om/att det var metacamet som gav förbättring och inget annat.

Men som sagt, hade jag sagt 'hej m,in hund har varit sur och grinig och lättretligt sen i december, kommer och går, ingen röd tråd. Men han fick metacam i 4 dagar och blev bättre så han måste ju ha ont någonstans' hade ju diagnosen säkerligen satts till något annat. Samtidigt skulle jag som sagt gjort likadant igen, gett dem alla detaljerna, just för det är en del konstigheter, och just en sån där detalj som jag skulle kunnat anse 'oviktig' kanske kunde/skulle vara det som fick veterinären att tänka 'beter sig sådär, ah det pekar ju starkt mot att det är något med ögonen' exvis. Fast jag hade ju inte tänkt det skulle peka på hjärntumör då kanske. Utan snarare tyda på 'ont samt synsymptom, det tyder på diagnos X, vi bör göra en ögonspegling'. Som man annars inte ens hade tänkt på och istället riktat in sig på mjukdels och skelettsmärta och det dels tagit längre tid och kostat (försäkringsbolaget) pengar i onödan på felriktade undersökningar.

Men jag hade varit i en HELT annan sits om jag inte gjort det, ironiskt nog.

Jag skulle kunna förstå om Agria tyckte att 'den här betalar vi inte nu, men om han svarar på metacamet, då tyder ju det på smärta, då ersätter vi den och för att ta reda på var han har ont'. Men iaf enligt skaderegleraren jag fick prata med så ersätter de när de har en DIAGNOS på vad som är fel. Som t ex 'artros knäled' eller 'hjärntumör'. Dvs i det här läget så kommer de inte ersätta 'smärta uns' heller även om han svarar på metacamkuren. Och där var kallduschen. Jag var ju säker på att bara jag berättade att han faktiskt blivit bättre på den korta metacamkuren, så skulle läget vara annorlunda.

Nu är jag mest ledsen och nedslagen, men kramar tummarna blå för att metacam SKA hjälpa hela den här långa kuren med. Dels för att det såklart rakt av känns osm betydligt bättre med smärta än alternativet, dels för att om han svarar fullt ut på metacam, så ökar chansen jag i slutändan kan få tillbaka pengarna. Och det ger mig, och ja ni får anse jag är en egoistisk fattiglappsdjurägare nu om ni vill, jag kan om jag måste köpa mig lite tid. Ha kvar honom på metacam ett tag, tills jag fått ihop pengarna. Då lider han ju inte under tiden (även om risken finns att förvärra någonting, iofs får han vara precis som vanligt och om han vill busa och fladdra nu under den här, vilket också kan förvärra, men det är ju enda sättet att se om det hjälper eller ej. )

 

[escodobe]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Ja, jag tror du är på rätt väg i resonomanget vad det gäller smärtdelen.
Jag förstår hopplösheten - det måste ju vara som att leta en nål i en höstack om man inte har något att peka på. Jag hade nog som du föreslagit försökt köpa mig lite tid om jag måste och hunden verkar må bra under tiden.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Än är det ju bara andra dagen på metacam, men ja om han svarar på det (vilket jag hoppas, och innerst inne tror, men det kan ju vara önsketänkande) så känns det som att då kan jag köpa tid om det behövs, utan att han 'lider'. Men som sagt, hänger på metacam hjälper, hoppas hoppas.

Satt btw och funderade på hur stor roll det spelar när givan ges, förra gången, de där 4 dagarna, fick han på kvällen (20), nu blev det på morgonnen (08), och frågan är om det spelar roll, och åt vilket håll, om jag kanske borde ge på kvällen den här gången med? När sjutton 'peakar' metacamnivåerna eg? (Ie, om jag ger på kvällen, peakar de på morgonen då och avtar sen, om jag ger på morgonen, peakar de på kvällen då etc, eller är de konstanta hela tiden. Kan ju bli lite fel om förra gången peakade det på morgonen, och nu på kvällen t ex så kan ju det ge olika resultat för ögat?)

Jag har också mailat veterinären (hon föredrar mail, fick hennes mailadress just för att vi skulle kunna ha kontakt under metacamkuren) och förklarat Agrias syn och mitt problem, och undrat om det går att få en kostnadsuppgift vad ett första besök hos otropeden resp neurologen skulle kosta. Dock mailade jag ju igår kväll, så tar troligen till i nästa vecka innan jag får svar, men är ju inget akut.

 

[HD]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Jag har följt dina trådar och hela tiden hoppats att det i slutet ska finnas en diagnos.
Mina funderingar gäller om ni har ögonlyst honom? Problem med synen kan ge aggresiva beteenden och att hunden "inte känner igen" matte.
En annan fråga jag har är om du varit i kontakt med uppfödaren?
Att försäkringsbolaget inte vill betala har jag förståelse för även om jag förstår att det är väldigt tungt för dig.
Hoppas verkligen att det löser sig.

 

[Alexandra_W]

Sv: Moment 22 - hur fasiken gör man nu då?

Nej, som jag skrev innan, så han är inte ögonlyst. De har kollat i ögonen och lyst med ficklampa, men ingen ögonlysning.

Som sagt så har det inte funnits minsta tecken åt något håll på vad som kan felas, och fram tills mitten på januari förklarade vi ju det hela med att han 'nog var lite ur slag och nere' bara liksom, vilket inte alls hade varit orimligt eller konstigt.

Och man skulle ju kunna ögonlysa, röntga, söva och kolla tänder och svalg noggrant och en lång rad andra undersökningar, men det fanns inga tecken som pekade åt något specifikt håll, förrän de där fyra dagarna metacam. Därför har inga 'djupare' undersökningar gjorts ännu, man har helt enkelt inte hittat någonstans att börja fördjupa sig. Utan den månad som det utretts har det kontrollerats (och uteslutits) sköldkörtel, fästingburen infektion samt kollats rutinblodprov och klämt och känt. Samt då metacamförsöket, som eg var för att utesluta smärta innan remiss för vidare utredning på Ultuna. Nu uteslöt ju inte metacamförsöket smärta alls, snarare tvärtom, men var lite för kort tid (tyvärr) för att kunna säga säkert att det inte var en slump. Jag hade ju kunnat ge en längre försöksmetacamkur, men ärligt talat så slog inte tanken 'kan vara en slump' mig då det var förbättring alla fyradagarna även om det var lite dagsberoende där med (50 - 75% förbättring). Så då avbröt jag ju, för att så fort som möjligt få reda på var han hade ont, och kunna behandla.

Hade som sagt inte räknat med att hunden fortfarande inte skulle reagera på kläm-känn-böj-sträck någonstans, och heller inte med att vissa av symptomen skulle peka mot hjärnskada.

Men även om metacam hjälper den här svängen med, och hela tiden, så är det såvida inte ortopeden med sina 'magiska fingrar' kan hitta något misstänkt område, fortfarande en nål i en höstack. Finns ju tusen och en saker iaf teoretiskt som kan göra ont. Nu kan jag lite om ögonsjukdomar, men det borde finnas ögonsjukdomar som smärtar, leder kan smärta, skelett kan smärta, muskler, mjukdelar, senor, ligament osv. Men var ska man börja? Antar att just detta nål i en höstack är anledningen till att vet talade om att om inte ortopeden hittar något heller, även om vi skulle ha klar indikation på smärta, så kanske man får göra en scint. För att då täcka in större del av 'höstacken', än att försöka börja med att ta något ur högen och göra ( t ex ögonlysning, röntgen, ultraljud) en undersökning i taget. Ingen aning vad scint kostar mer än att det är dyrt, men antar att det är billigare än om man riskerar att få göra 7 olika undersökningar för att hitta vart.

Sen, bäst vore ju naturligtvis om han svarar på metacam nu, kommer till ortopeden, som med sina skickliga fingrar kan konstatera att 'det verkar finns någonting här kring knäet' och så kan man så begränsa undersökningarna litegrann.

Nej jag har inte pratat med uppfödaren. Jag har inte fått svar på ett enda mail sedan jag berättade att jag kastrerat. Slump eller ej har jag ingen aning om, men jag har alltid fått svar innan, både på frågor, rapporter och enkla 'varsågod, lite bilder, allt är bra'-rapporter.

Och som sagt, jag har full förståelse för att de inte betalar för beteendeförändringar där det inte finns underliggande orsak, och jag skulle kunna förstå om de tyckte att vi betalar inte den här räkningen förrän vi sett om han svarar på metacam igen. Gör han det är det ju underliggande smärta, och då ersätter vi. Men som sagt, iaf som den skadereglerare jag talade med sa, så kommer de inte ersätta 'bara' för att man kan konstatera att symptomen är pga smärta, utan först när det finns en klar, konstaterad diagnos ang VARIFRÅN smärtan kommer. Det har jag svårare att förstå. Okej om han inte svarar på metacam, och det blir neurolog, och de tycker att de inte betalar förrän det är konstaterat att beteendeförändringarna kommer från neurologiska orsaker. Men om man med hjälp av metacam kan konstatera att det är pga smärta, men (naturligtvis) inte vet varifrån smärtan kommer, då tycker jag ju de borde betala. De skulle ju betala för en sådan utredning (smärta utan att man i första läget kan hitta var) om symptomen var att hunden är loj och trött, eller hunden är grinig etc. Där krävs ju inte spikad diagnos med att man lokaliserat smärtan för att de ska ersätta, utan de ersätter 'vägen dit' med. (Inkl om man i slutändan inte hittar felet)

Men, kanske en annan skadereglerare skulle bedömma det annorlunda, att om beteendeförändringarna försvinner med metacam, då är det klarlagt att det är pga smärta, och de ersätter. Det återstår ju att se i sådana fall. Just nu finns ju inget annat att göra än vänta och se vad metacam gör, och räkna pengar under tiden, och försöka få ett cirkapris på hur mycket pengar till det i första ledet kostar med nästa steg, och om jag kan få fram det.

Hjälper inte metacam och det inte är smärta, då är det nog rätt nattsvart dock. Men, en dag i taget är ju enda sättet nu, både praktiskt och rent mentalt..