- Svar: 457
- Visningar: 55 381
Jag blev ju bannad härifrån en månad. Jag förstår beslutet men tycker väl inte att det har precis hjälpt.
Inte vad gäller alkoholen iaf. Men jag har fått mer perspektiv. Jag lämnade aldrig forumet helt utan har läst och hängt med.
Ett tag undrade jag om inte Buke också var lite av en drog. Som att äta, som sömn.
De innersta tankarna och känslorna blottade jag som om ingenting spelade någon roll.
Jag har undvikit att läsa i mina egna trådar. Därför att det gör ont. Men så en dag läste jag. Kände ilskan inom mig. Trodde att jag skulle skämmas och vara arg på mig själv men istället blev jag arg på andra. Hur kan någon skriva så där?!
Självhatet är ibland så stort. Så kompakt att andras åsikter om mig blir fakta.
Ju mer jag kämpade ju värre blev det.
Tillslut kändes det som att jag var två helt olika personer i samma kropp.
Ingen av dessa tålde den andre.
Första tiden härifrån började med ett stort drickande. Inga bannor. Knappt några konsekvenser.
Någon kväll var jag och partner ute på nattklubb. Han lät mig dricka. Det kändes som en seger. Inga bannor.
Han visste såklart inte att jag druckit en flaska vin redan innan vi gick ut.
Jag bjöd honom på en massa drinkar. Kände mig överlägsen. Att jag kunde bara släppa allt för en natt. Dansa med vem jag ville, dricka vad jag ville och göra vad jag ville.
Verkligheten kommer ikapp. Det gör den alltid förr eller senare.
När musiken har tystnat. När allvaret börjar. Då jag inte längre kan kontrollera suget. Sätter klockan på 05:00 för att ta alkoholmedicinen. Min livlina.
Men jag tar den inte varje dag. Jag ”glömmer”.
Jag kommer inte att kanske svara på inlägg här. Det beror på. Kommer inte heller skriva om när suget tar över.
Jag har förstått att det inte är bra för andra att läsa om sånt.
Inte vad gäller alkoholen iaf. Men jag har fått mer perspektiv. Jag lämnade aldrig forumet helt utan har läst och hängt med.
Ett tag undrade jag om inte Buke också var lite av en drog. Som att äta, som sömn.
De innersta tankarna och känslorna blottade jag som om ingenting spelade någon roll.
Jag har undvikit att läsa i mina egna trådar. Därför att det gör ont. Men så en dag läste jag. Kände ilskan inom mig. Trodde att jag skulle skämmas och vara arg på mig själv men istället blev jag arg på andra. Hur kan någon skriva så där?!
Självhatet är ibland så stort. Så kompakt att andras åsikter om mig blir fakta.
Ju mer jag kämpade ju värre blev det.
Tillslut kändes det som att jag var två helt olika personer i samma kropp.
Ingen av dessa tålde den andre.
Första tiden härifrån började med ett stort drickande. Inga bannor. Knappt några konsekvenser.
Någon kväll var jag och partner ute på nattklubb. Han lät mig dricka. Det kändes som en seger. Inga bannor.
Han visste såklart inte att jag druckit en flaska vin redan innan vi gick ut.
Jag bjöd honom på en massa drinkar. Kände mig överlägsen. Att jag kunde bara släppa allt för en natt. Dansa med vem jag ville, dricka vad jag ville och göra vad jag ville.
Verkligheten kommer ikapp. Det gör den alltid förr eller senare.
När musiken har tystnat. När allvaret börjar. Då jag inte längre kan kontrollera suget. Sätter klockan på 05:00 för att ta alkoholmedicinen. Min livlina.
Men jag tar den inte varje dag. Jag ”glömmer”.
Jag kommer inte att kanske svara på inlägg här. Det beror på. Kommer inte heller skriva om när suget tar över.
Jag har förstått att det inte är bra för andra att läsa om sånt.
