Mitt liv rasar ihop :(

[Castellini]

Dramatisk rubrik men det är så det känns

Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet.

Jag har levt ett vanligt, stabilt liv med partner, hus och jobb. Förra året valde jag att avsluta min dåvarande tjänst då det av flera skäl var dags för det och började på ett nytt jobb. Mycket dålig arbetsmiljö, hög arbetsbelastning och ett omöjligt uppdrag gjorde att jag efter ett halvår sjukskrevs på heltid för utmattning (och depression?).

Jag har nu varit sjukskriven i ca 3 månader och befinner mig i ett svart hål som jag verkligen inte fattar hur jag ska kunna kravla mig upp ur Jag har gått igenom kriser tidigare men inget som liknar det här. Har aldrig tidigare känt mig så förtvivlad och desperat som nu

Vad är problemet egentligen då? Det är det som min hjärna ältar dygnet runt utan att hitta någon lösning på:
Jag kan inte gå tillbaka till min nuvarande arbetsplats. Jag kommer dö om jag går tillbaka dit. Innan min sjukskrivning mådde jag så dåligt att jag allvarligt övervägde att självskada för att rent fysiskt inte kunna vara på mitt jobb. Men jag, som de flesta andra, måste ha ett jobb. Och jag har inget annat jobb och lyckas inte skaffa det heller.

Jag bor i en medelstor stad där det regelbundet kommer ut tjänster att söka inom mitt område. Jag har sökt alla tjänster som jag är kvalificerad för det senaste året och varit på några intervjuer. Jag har inte blivit erbjuden någon tjänst.

Det känns som att "alla" runt mig är lyckade på arbetsmarknaden och får sina drömjobb just nu. En nära vän och jag sökte samma spännande tjänst och hon fick den. Min partner ska snart börja på nytt jobb. Flera av mina fd kollegor har fått tjänster som jag har sökt.

Jag känner mig fullständigt hopplös, panikslagen och desperat Jag förstår inte vad jag gör för fel som blir bortvald hela tiden. Jag har erfarenhet och utbildning, men uppenbarligen föredrar rekryterarna andra kandidater. Jag varken kan eller vill vara sjukskriven för alltid och då måste jag gå tillbaka till min nuvarande arbetsplats om jag inte har ett annat jobb, och jag kan inte gå tillbaka dit och jag får heller inget annat jobb. Det finns inte ett ändlöst antal tänkbara arbetsplatser inom mitt geografiska område och jag föreställer mig att mina möjligheter bara krymper och krymper i takt med att jag söker tjänster och blir bortvald gång på gång

Katastroftankarna skenar: Vad händer om jag aldrig får ett annat jobb? Ska jag gå på socialbidrag hela mitt liv då? Hur blir det med min pension då?

Är fast i ältande av den här loopen och ser ingen utväg ut ur det här. Har stöd av företagshälsovård och fack men det känns inte som att det ger så mycket.

Har du orkat läsa ända hit? Tack för din tid Har du någon form av input som du kan ge mig? Tar tacksamt emot det. Vänliga svar önskas, jag är väldigt skör just nu

 

[sthu]

Jag känner igen mig i mycket du skriver. Jag var arbetslös efter examen från universitetet 2008 och det tärde enormt på självkänslan. Blev kallad på intervjuer men kom aldrig vidare. Kändes som om alla andra från utbildningen direkt fick sina drömjobb..

Det som hjälpte mig var att söka professionell hjälp av vården. Samtalsterapi på vårdcentralen till en början.

Efter ca ett år lossnade det (det var lågkonjunktur då också) och vips hade jag ett timvikariat. Hattade runt på diverse vikariat och timmar på allt utom det jag var utbildad till, vissa jobb bättre än andra. Det var först 2022 jag fick jobbet jag ville ha.

Kontentan av mitt svammel:
Ge inte upp, det vänder för dig med! Jag vet att det är tufft men det blir bättre.

 

[JohannaB]

Först, stor kram!

Andra tanken:
Bli frisk först! När du är frisk kommer dels problemet att se mer överkomligt ut, och du kommer ha alternativa jobb att gå till.
Du kommer inte tvingas gå tillbaka till ditt nuvarande jobb. Bli frisk, lös problemet med nästa jobb sedan.

 

[moster_punk]

Det låter tufft, och det är inte konstigt alls att ha de känslor du har, när du har gått från att ha haft en ordnad tillvaro, med en väg som tryggt lett framåt, och sedan plötsligt upptäcka att du fallit ned i ett svart hål. Det är omtumlande, svårgreppbart och du har redan tappat fotfästet. Ju tryggare vägen man gick på uppfattades, desto hårdare känns kanske fallet. Du var oförberedd och hann inte ta emot dig när du föll. Det väcker massor av katastroftankar- när du kunde falla såhär, vad mer kan inte hända då?!

Det som är bra är att du vet att det är katastroftankar, för det är det ju, både tankarna kring hur det ska gå med jobb (klart det ordnar sig!) , om du ska leva på soc resten av livet (inte en chans!) och hur blir det med pensionen (om 30 år? Ett halvt liv till dessl). Så, ditt sunda förnuft har inte gått förlorat iallafall!

Allt du skriver är helt typiskt för någon som har en utmattningsdepression. Katastroftankarna, ältandet och loopandet av en massa saker som allesammans är negativa. Att börja jämföra dig, där du är nu- sjuk, med alla möjliga friska människor som får nya tjänster och gör karriär, är också ett utslag av sjukdomen. Du är ur balans och vet inte hur du ska kunna resa dig, och i det läget blir det superstressande att se "alla andra" som springer runt glada och lyckas med allt.
Vi är så dåliga på att respektera och förstå vår ohälsa när den är psykisk. Om du hade ramlat ned i ett fysiskt hål och brutit benet, eller om du hade fått någon annan fysisk åkomma som gjorde att du inte skulle kunna göra så mycket mer än att ligga på soffan och ha benet i högläge, tror du att du hade varit lika hård mot dig själv då också och sett livet rinna dig ur händerna? Du hade såklart haft tråkigt, och det hade inte varit kul att höra om hur skojsigt alla andra hade det när du bara kunde ligga på soffan, men du hade antagligen haft full förståelse för att livet just nu blev så, och kanske passat på att kolla film, köpa allt du ville ha på Vinted, bli uppassad av partnern osv. När det är psykiskt vi mår dåligt har vi så mycket mindre tolerans och förståelse för oss själva, och det är ju verkligen synd, för det är egentligen just när vi gått in i väggen som vi verkligen skulle behöva ge oss själva en paus och se till att få ha det bra och bara göra sånt vi mår bra av.

Jag vet att det inte är så enkelt som att bara bryta de negativa tankarna och börja ha jättekul, men det är litegrann det som är målet iallafall, att ta sig dit steg för steg.

En utmattningsdepression är inte slutet på livet, och den behöver inte ens vara långvarig. Du behöver låta det få ta den tid det tar, men det finns massor av möjligheter på vägen. Passa på att vila, på det sätt som passar dig- ligg på soffan, gå ut i skogen eller vad som helst som du vet är bra för dig, reducera alla måsten och låt dig själv få andrum. Allt ordnar sig, även om det inte känns så nu!