Hej alla!
Vilka varelser ni är.. jag är helt chockad!
Antar att jag kommer att få en diger räkning på både kaffe och cigg, det verkar som det har gått åt en del.
I onsdagskväll 19:28 kom lillen ut, ja det blev en hingst som dom flesta utav er trodde. 4246g vägde han och var 53cm lång.
Jag kan inte göra någon lycklig genom att säga att det var en lätt förlossning och att det inte gjorde ont! Det gjorde förbannat ont och det tog alldeles för lång tid för min smak. Det lustiga är att jag inte kan känna smärtan idag utan vet bara att det gjorde ruggigt ont.. det jag däremot kan känna är lättnaden när han kom ut ur kroppen. Hade allting varit som det skulle så hade det varit ett ilsket barn som grät därefter.. men det fick vi aldrig höra. Det enda jag hann se var ett blått ben sen var han försvunnen.
Mats kraschade.. jag förstod ingenting utan var på något vis ganska hög av all smärta och allt annat.
Medans dom sydde ihop mig så frågade dom om jag visste att det blev en pojke.. nope - jag hade inte en susning om det.
Jag trodde att jag snart skulle få den lille i min famn.. men nej det hände inte, dom skulle undersöka honom.
Efter mkt om och men så fick jag veta att han skulle hållas under observation en våning upp.. Mats var dit och hälsade på honom medans jag ..ja vad gjorde jag? vet inte riktigt. Duschade kanske.
Sen fick jag åka säng upp till Lillen och ha honom hos mig en kort stund!
Nåväl.. det var inte förrns morgonen efter som det jävliga började.
En läkare kommer in på mitt rum och säger att Lillen börjat krampa under natten.. att han troligtvis hade andats in fostervatten som han bajsat i och fått syrebrist.
Efter det började karusellen att snurra.. det har varit medicineringar, röntgen och ultraljud på hans hjärna, hjärta och lungor, sondmatning, kateter och ja jag vet inte allt. Har väl inte riktigt hunnit smälta allting.
Läkaren ville att vi skulle sätta oss ner och prata.. "Det är inget ofarligt läge han befinner sig i " okej..där kraschade jag totalt.
Sen följde en period av förtvivlan,skräck,maktlöshet,tårar,glädje sorg och en miljon kärlek.
Läget stabiliserades lite.. det sattes in ny medicin osv.. syrebristen hade varit större än dom först trodde.. ingen visste varför,när eller hur!
Ja ett helvete har vi haft milt sagt.. men en sak är jag absolut säker på.. utan Mats hade jag aldrig klarat det här.
Vilken klippa.. vilken underbar människa.. så trygg, så stark så underbar!
Under tiden jag låg och skrek som en idiot och verkligen torterade Mats så fick han mig att fortsätta.. hur vet jag knappt men med hjälp av katten Turbos fläckiga nos så fick han mig fokuserad igen
När jag bad honom slå mig hårt i huvudet så krävde han att jag skulle fortsätta andas istället.. hmm andas - det var inte vad jag ville..men han gav sig inte!
Då var jag inte lika tacksam som jag är just nu
Jag vet helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till utan Mats.. och jag vet verkligen inte hur han har klarat av att vara en sån klippa för oss alla.. men han har verkligen visat vad kärleken innebär.
I alla fulla fall så har läget stabiliserat sig för Lillen, idag fick vi besked om att alla värden är normala. Kramperna har försvunnit sen igår och idag så drog dom ner på den ena medicinen mot kramperna och han har piggnat till.
Imorse var han piggare än någonsin och det var stor skillnad jämfört med igår när vi för första gången fick hålla honom i våra famnar.
Än är väl inte faran över.. men läget är så stabilt att vi kunde åka hem en sväng och hämta mera kläder, tvätta och visa katterna att dom inte är bortglömda.
Personalen på avdelningen är helt underbara.. finns det änglar på jorden så är några av dom helt klart placerade där.
Men nu längtar jag tillbaka till Lillen så jag håller på att krevera..
såfort kläderna är torra och vi fixat det vi ska här hemma så åker vi in igen på studs!!!
Storebror.. han är också en klippa! Han tog med sig Ruff - en nalle som vakade över honom när han var bebis.. Ruff sitter och vakar över lillebror nu uppepå kuvösen.
Han kom in med en bukett rosor till mig också.. gissa vem som fick krokodiltårar i ögonen då!!
Storebror kom på ett namn också.. som vi alla går omkring och smakar på nu. Och när han sa det högt så tittade Lillen upp och det var precis som han tänkte "Vad vill du storebror?" kanske ett tecken? vem vet!?
Igår kväll så pratade storebror och Mats i telefon..
"Pappa.. gå upp och säg godnatt till lillebror, men vänta tills du känner att du får kontakt i tanken.. åsså tänker du namnet, om han reagerar då på något sätt så är det rätt"
Vad säger man?
Nåja.. Tack för alla lyckoönskningar och gulliga tankar..
ni är guld värda!