Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

[Krabban]

Oj tänk att jag vågar mig in i detta forum!

Jo så här är det. Jag om min man (gifte oss i maj ) - firar 5 år på torsdag . Vi älskar varandra över allt annat. Jag är 26 - han fyller 28. Jag har nu pluggat i 7 miljoner år (5 år - är klar i januari), han har arbetat de sista åren, men har precis börjat plugga och är klar om 2,5 år, tror jag. Jag läängtar så efter att få börja jobba, men mest av allt så lääängtar jag efter en bebis...

Det gör även min man... vi har i minst ett år pratat om att skaffa barn. Alltså om att vi vill ha barn. Men att vi vill ha lite stabilitet först - en fast inkomst osv. Väldigt "moget" och "förnuftigt"... samtidigt känner vi hur önskan om ett gemensamt barn bara växer och växer... Vi köpte vår gård för 1,5 år sedan, vi har planer på att bygga nytt stall till våren då vårat är... jaa inte i bästa skick. Vi håller på med jordvärme som ska installeras i vinter - skönt med att ha stabil värme i huset. Just nu är vi inne i en tvist om badrummet med säljarna till gården. Har hållit på sedan vi köpte gården men ska väl bli klar snart... hoppas jag, det har ju "bara" hållit på i 1,5 år :smirk: . Vi har ambitionen att skaffa en häst till - vi rider båda två.

Jaa.. vi har mycket på gång, jag har inget jobb än och jag får väl räkna med att det blir ett vik. ngnstans - inget fast som jag hittar när jag slutar, och min man pluggar som sagt...

Jag har alltid haft en bild av hur vi båda har varsitt fast jobb vi trivs med, att huset är under kontroll och stallet med... Men nu känner vi att vi VILL skaffa barn tillsammans, och jag känner det mer och mer..., min man oxå... det blir bara starkare och starkare...

Vad är era spontana reaktioner på det jag skrivit? Hur var det när ni bestämde er för att skaffa barn? Var det den "perfekta timingen" i era liv? Och vad är den "perfekta timingen"?

Jag känner mig så dubbel på ngt sätt. Mitt förnuft säger mig att vi borde vänta till vi har jobb båda två. Samtidigt så har ju min mans pluggande lite fördelar oxå... JAG ÄR FÖRVIRRAD!

 

[Jamtland]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Jag och min sambo hade bott tillsammans i bra precis ett år. Hyr ett ruckligt hus ute i bushen, har varsin stor häst och tre shettisar, men inget "riktigt" stall. Han är arbetslös och jag är sjukskriven. Väntar vårat första barn, som inte var planerat, det bara "blev", har bf om sex dagar och har aldrig varit lyckligare.

Så min spontana reaktion är: Varför vänta då du redan har det viktigaste, er kärlek till varandra och önskan om att ha barn? Du vet aldrig åt vilket håll livet tänker ta vägen... Passa på medan du har möjligheten!

Jenny

 

[Bri]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Ja du, den perfekta tajmingen är nog svår att få till!
Jag är 25 och min sambo 28. Vi väntar vår första bebis i december.
Vi pluggar båda två på universitet. Han har 1 ½ år kvar och jag har nog nästan 3 års studier kvar med de planerna jag har nu. Vi hyr ett hus på landet och har två hästar hemma. Vi kommer att ta studieuppehåll båda två, och som tur är har vi jobbat i några år innan vi började plugga så vi får en hygglig föräldrapenning.

Jag tycker inte att det är så viktigt att man gör allt i "rätt" ordning. Som Jamtland skrev, kärleken till varandra och er gemensamma längtan efter barn måste ju vara den viktigaste grunden och bästa förutsättningen! Lycka till!

 

[ulda]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Jag har alltid sagt att det är omöjligt att få till "perfekt timing" när det gäller barn, men jag måste nog säga att vi lyckades hyfsat ändå...:

Gift med den perfekta maken sen två år tillbaka.

Pluggat har jag också och jobbat i några år så inkomsten är fast och stabil (har också hunnit "göra lite karriär" med där tillhörande löneutveckling).Trivdes inte på mitt förra jobb men började barntillverkandet ändå. Dock visade det sig att det dröjde innan jag blev gravid, så jag hann både byta jobb och vara där i några månader innan jag tillslut blev gravid. Kanske kändes det lite jobbigt att berätta på jobbet att jag var gravid när jag bara jobbat där ett halvår, men chefen tog det bra (han hade "räknat med det") och det var inga problem. Nu, när jag precis gått på föräldraledighet, hade jag jobbat exakt ett år där. Bra timing alltså.

Vi letade hus i över ett år och bestämde oss tillslut att bygga hus. Kommer att ha bott här 3 månader när bebisen kommer; också bra timing.

Ja, så sitter man här alltså med volvo och villa, fast inkomst och allt man kan tänkas behövas och jag kan bara konstatera att det är oerhört skönt att ha allt fixat innan bebisen kommer.

Men visst GÅR det på andra sätt också. För mig var det bra att ha fast mark under fötterna, men så kände jag mig också väldigt osäker på om jag verkligen ville ha barn öht.

 

[Krabban]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Ja det lät ju verkligen som "perfekt tajming"! Jag oroar mig lite för t.ex. det här med föräldrapenning. Tänk om jag inte får ett jobb nu när jag blir klar - klarar vi oss då? Iofs så fixar vi ju det såklart, men man vill ju fixa det på bästa sätt .

Det känns bra att höra på ngt sätt av er att det är känslorna kring det hela som räknas. Och egentligen så vet jag med mig att jag skulle säga samma sak om det gällde ngn annan.

Min man har flera gånger tagit upp detta, jag vet att han så himla gärna vill skaffa barn tillsammans med mig, och jag har liksom förhalat det pga min "förnuftiga" sida eller vad man ska kalla det. Det är nog lite så oxå att jag haft en idé - nästan som en plan - som såklart inte håller, men som blir det som hindrar mig. Men nu känner jag verkligen att jag vill - jag blir nästan helt pirrig när jag tänker på det... Men den här "planen" får mig att... jaa hindra mig själv. Men oxå min mamma, hon har liksom ett så starkt "tyckande" som påverkar mig jättemycket. Kanske läser jag själv in för mycket i det... Men jag tror att jag vet att hon tycker att vi ska ha fasta jobb osv. Men samtidigt - vad har hon med det att göra? Nää jag vet inte...

Tack så jättemycket för era tankar iallafall! Känns så skönt att höra andras upplevelser och tankar.

 

[keilir]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Man kanske inte behöver ha "allt fixat" INNAN man blir gravid heller, för som sagt, det kan ta ett tag innan man blir det och sedan är man ju faktiskt gravid i nio månader och under dessa kan det ju också hända mkt?

 

[Gullan86]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

oj hur har ni då råd med alla hästar och ett barn?

 

[Jamtland]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Det stavas P-R-I-O-R-I-T-E-R-I-N-G-A-R... Gäller att rationalisera bort ALLT som inte är nödvändigt. Och att ha snäll husägare som låter oss bo billigt och som GAV oss flera ton hö nu i somras!

Sen är jag en DJÄVEL på att trolla med knäna när det kör ihop sig ekonomiskt...

Jenny-som tror att ju mindre man oroar sig över problemen desto mindre problem att oroa sig över har man!

 

[Fullblod]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Finns det en perfekt timing?? Det finns ju alltid nåt i livet man vill ändra på har jag märkt... Tycker att om ni känner att ni vill ha barn och att ni har varann... då finns det inget att tveka på... ekonomin ordnar sig alltid... allt har en förmåga att göra det ...

 

[Javan]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Sen är det inte heller säkert att man får barn på en gång.... Det kan faktiskt vara så att det inte "tar sig".... Känner man att man vill ha barn och har en bra relation med den tilltänkta fadern så tycker jag inte att det är något hinder att börja försöka. Jobb och pengar? Det ordnar sig, man får prioritera helt enkelt. Sen är det som sagt inte ens säkert att det blir på en gång samt att det tar nio månader innan bebis tittar ut så nog kan ni "köra" på.

Javan

 

[Silverkedjan]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Men HERREGUD!

Du är hur ung som helst.

Och alldeles snart färdig med din utbildning.

Hur stor uppoffring kan det vara att vänta ett litet tag så du hinner börja jobba innan ni startar bebisverkstad?

Varför sumpa chansen till bra föräldrapenning och kanske inte ha råd med gården

 

[mino]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Det här går inte att svara på rent generellt tycker jag. Man måste utgå från hur man själv är som person. Det bästa är att ta reda på så mycket information som möjligt, tex ekonomin. Vad blir exvis er inkomst/föräldrapenning (går att räkna på försäkringskassans hemsida)? Innan man börjat tänka på barn har man en vag idé om att 80% av 24000 är ju ganska ok tills man inser att man kanske vill spara en hel del dagar och att det är vanligt att folk tar ut kanske halva föräldrapenningen för att spara på dagarna och att det rent konkret innebär att man får ut 5-6000 i månaden. Klarar man sig på att ena parten drar in så lite? Går det att ordna så att man har andra inkomster under tiden? Tex hyra ut rum/boxplats. Fixar man administrationen av såna grejer?

Sen får man ställa sig frågan vad man orkar med fysiskt/livsmässigt. Är man en sån person som hoppar upp på lördagsmornarna och svänger ihop scones och sen målar om vardagsrummet och tar en joggingtur för att avsluta det hela med ett par timmars jobb (detta är överdrivet förstås men jag tror du förstår min poäng), då klarar man att kombinera graviditeter med flera andra uppgifter. Är man lite mer lat av sig bör man inte planera några stora och krävande projekt samtidigt (tex bygga stall) för det tar en del på krafterna att vara gravid + att man inte vet hur ens kropp kommer att reagera på graviditeten (illamående etc).

Frågan är alltså egentligen hur mycket ekonomisk och praktisk kaos man personligen tror att man vill och kan stå ut med. Jag tror att de flesta har större glädje av att veta att det här projektet ror vi i land, vi har en backup om det krisar och vi kommer inte att bli tvungna att ta ut 100% föräldrapenning om vi inte vill. Ni är så pass unga än så det är ingen panik med tiden ens om det skulle visa sig att ni har svårt att bli gravida. Vill ni gärna ha barn nu trots detta då är alternativet att ni snabbt gör om er situation för att funka för det, tex att din sambo tar en pluggpaus och tar ett jobb. Det är bättre att förbereda sig på att barnprojektet tar stor plats och att upptäcka att man kanske kan hinna med nån liten grej till än att tro att allt ska kunna köras på som vanligt och bli besviken.

 

[Krabban]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Oj vilken reaktion! Vadå "HERREGUD!"? Jag veet att jag är ung - det är liksom inte därför jag vill ha barn, för att jag tror att jag inte ska hinna för att jag börjar bli gammal. "Sumpa bra föräldrapenning"- det måste jag väl inte göra bara för att jag funderar på att skaffa barn?

Jag känner mig nästan kränkt av ditt inlägg, du är så himla, jaa nästan aggressiv. Jag vill gärna ha tankar och åsikter osv, men gärna på ett lite mindre aggressivt vis.

Det är ju alla de här sakerna som gör att jag har dessa funderingar... Det är ju inte imorgon detta händer heller.

Oj nu kom jag visst lite i försvarsställning här, men ditt inlägg lät så jaa nästan som att du dömmer mig. Men tack för ditt inlägg iallafall.

 

[Silverkedjan]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Det lät så väldigt korkat bara att jag ville väcka dig.

Plugga jättelänge och sen planera barn precis kanske bara några månader ifrån att ha "lön" för pluggandet i form av jobb att få fp ifrån.

Visst om man "råkar" bli gravid så löser sig väl det mesta, men varför planera så man får mkt sämre förutsättningar när man kan välja?

 

[ainasoja]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Våran son kom inte till världen med nån form av tajming alls.

Jag blev gravid när vi varit tillsammans i 3 veckor, båda låg i lumpen, båda bodde hemma hos sina föräldrar och pappan hade just gått ut gymnasiet.

Nu löste sig allt så bra det bara kunde men hade jag fått välja så hade vi väntat innan vi skaffade barn för det hade varit skönt att få arbeta ihop en buffert och köpa hus mm innan sonen kom till världen.

Jag tycker att ni ska vänta med barn tills ni båda har jobb, som Silverkedjan säger så har ni ju tid att göra det, ingen av er är ju gammal.

 

[Krabban]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Det lät så väldigt korkat bara att jag ville väcka dig.

Plugga jättelänge och sen planera barn precis kanske bara några månader ifrån att ha "lön" för pluggandet i form av jobb att få fp ifrån.

Visst om man "råkar" bli gravid så löser sig väl det mesta, men varför planera så man får mkt sämre förutsättningar när man kan välja?

"Tack" för att du "väcker" mig? :smirk: Att planera barn betyder väl inte att jag inte tänker arbeta någonting??? Vad läser du med för "glasögon" egentligen? Det känns som du läser in väldigt mycket mer än som du faktiskt vet om mig och min situation. Vad egentligen är det du hänger upp dig på?

Vad trist det blev nu... men jag känner mig verkligen påhoppad...

 

[Krabban]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Okej jag måste nog klargöra att det inte hänger ihop med ngn sorts "åldersnoja" som flera verkar tro. Jag tycker verkligen inte att jag är "gammal" eller tror att vi inte skulle kunna få barn om ett par år - tvärtom.

Ska jag tolka det som att en del av "den perfekta tajmingen", för flera av er, handlar om att båda ska ha fast arbete? Jaa det har ju varit min tanke oxå innan som sagt. Nu börjar dessa tankar förändras. T.ex. så finns det ju faktiskt fördelar med att min man pluggar, han är ju inte fysiskt borta från hemmet lika mycket då... Men mina tankar är ju även att jag ju hinner arbeta jaa... i princip ett år kanske... och jag börjar tänka att fast anställning måste det ju inte vara...

Jaa som sagt mina tankar går i ett. Hur var det när ni själva bestämde er? Var det bra tajming? Hur såg er situation ut? Är det ingen som känner igen sig? Jag känner det som ett väldigt stort steg att tillåta mig att tänka allvarligt på detta.

 

[Silverkedjan]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Jag vet ju inget annat än det du skriver:

"Jag läängtar så efter att få börja jobba, men mest av allt så lääängtar jag efter en bebis..."

Och att du FÖRUT hade tänkt att det kunde vara bra med "en fast inkomst" innan bebisen.

Det kan jag inte tolka på annat sätt än att du har tänkt att starta bebisfabrik nu innan du har jobbat tillräckligt för att få fp. Fast du är så nära att få det.

Det låter faktiskt korkat, och jag tar mig friheten att säga det, det är inte menat som ett påhopp.

 

[Krabban]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Ahaa det är "klipp och klistra-metoden"! :smirk:

Var har jag skrivit att jag:

FÖRUT hade tänkt att det kunde vara bra med "en fast inkomst" innan bebisen

Ungefär som att jag inte tänker det nu?!?!! Man kanske behöver definiera "fast inkomst"... Jag uttryckte mig kanske klumpigt...

Det kan jag inte tolka på annat sätt än att du har tänkt att starta bebisfabrik nu innan du har jobbat tillräckligt för att få fp.

Men du har ju inte heller frågat hur det ligger till.

Jag blir verkligen irriterad på det sättet du tolkar det jag skriver. Exakt - du vet inte annat än det jag skriver, men ändå gör du ju tolkningar som inte endast baseras på det jag skrivit. Självklart gör man alltid tolkningar, men när man inte känner personen får man ju vara lite försiktigare i sina tolkningar.

Trist att öppna sig, uttrycka sina känslor och få den här responsen...

I vilket fall som helst. Vad jag egentligen ville med den här tråden var att berätta hur jag känner för detta, och att höra med andra hur ni känner utifrån detta och hur ni själva funderade. Jag var inte riktigt förberedd på att höra att jag är korkad... (för det jag säger måste väl reflektera den person jag är?) Onödigt tycker jag... det känns nästan som du försöker uppfostra mig av ngn anledning ... Helt klart uppfattar jag det som ett påhopp när man uttrycker sig på det sättet.

Tack iallafall för era åsikter...

Jag kanske är "lättretlig" men... då är jag det. Det är nog för jag känner mig så missuppfattad av dig Silverkedjan.

 

[mino]

Sv: Mina känslor växer och växer - jag vill skaffa barn! *långt*

Jag håller med om Silverkedjans argument. Det är mycket klokare att satsa på att ha ett jobb först, det rör ju sig kanske om ett halvårs anställning och det gör stor skillnad ekonomiskt för er mot om din föräldrapenning grundar sig på a-kassan. Skulle du dessutom få ett jobb som petar till lite extra till föräldrapenningen, som tex statliga jobb gör, så är det ju ännu bättre. Det är ju på sätt och vis slöseri med din tid att du har skaffat dig en lång och kostsam utbildning som du sen inte bryr dig om att förvalta. Visst kan du återuppta din karriär efter barnet men du har ju samtidigt allt att tjäna på att du tar dig in på arbetsmarknaden innan.

Att flera har tagit upp det där med åldern är ju för att hade du varit 35 då hade det varit en annan sak och mer panik. Nu är det ju ingen som helst panik rent fysiskt.