Carla
Trådstartare
Jag måste bara få skriva av mig lite!
I onsdags var jag ute och gick med en killkompis och hans 7 månaders stora bastanta "överallt-men-ingenstans" schäfervalp.
Denna hund hade aldrig träffat/umgåtts med en annan hund under den lilla tid han har levt, så när vi skulle gå ut igår var han minst sagt yvig och helt till sig.
Det har nästan varit ett problem för killkompisen att träffa andra hundar ute i skogen för hunden blir så glad och så till sig och slår dövörat till. Därtill är han lite (ganska mycket) bufflig och drar i kopplet så man flyger och har sig.
Så fick han då träffa min 5-åriga mopsherre i onsdags. Och jisses vad jag blev förvånad när min hund satte valpen på plats! Om och om igen tills schäfern lärde sig. Lucifer (mopsen) tyckte hela tiden att schäfern var lite för nära och lite för bufflig och när det blev för mkt så sade han ifrån. 2 timmar senare så var schäfern nästan en helt annan hund! Han drog inte alls lika mycket i kopplet och var nästan trevlig
Jag tog kopplet ett par gången också. Det går ju inte att en 80 kgs karl bara kan gå ut med hunden för han drar så förskräckligt. Och hör och häpna! Jag flög inte en enda gång
Dagen efter bestämde vi för att gå ut igen, men då skulle jag ta min blandistik (golden/lab) på 9 år. Hon brukar totalignorera små jobbiga jäklar som denna hund, och visst gjorde hon det denna gång också.
Men den största skillnaden, som gjorde mig så glad, var att schäfern var som en helt annat hund! Lyhörd, glad, trevlig, tillfreds - typ.
Och då tänkte jag tänk vad lite social träning kan göra.
Även killkompisen vart jätteglad och sa att han hade fått en ny hund!
Så nu ska vi fortsätta med det här, det går ju inte att ha en hund som inte kan umgås med andra hundar.
/Carla
I onsdags var jag ute och gick med en killkompis och hans 7 månaders stora bastanta "överallt-men-ingenstans" schäfervalp.
Denna hund hade aldrig träffat/umgåtts med en annan hund under den lilla tid han har levt, så när vi skulle gå ut igår var han minst sagt yvig och helt till sig.
Det har nästan varit ett problem för killkompisen att träffa andra hundar ute i skogen för hunden blir så glad och så till sig och slår dövörat till. Därtill är han lite (ganska mycket) bufflig och drar i kopplet så man flyger och har sig.
Så fick han då träffa min 5-åriga mopsherre i onsdags. Och jisses vad jag blev förvånad när min hund satte valpen på plats! Om och om igen tills schäfern lärde sig. Lucifer (mopsen) tyckte hela tiden att schäfern var lite för nära och lite för bufflig och när det blev för mkt så sade han ifrån. 2 timmar senare så var schäfern nästan en helt annan hund! Han drog inte alls lika mycket i kopplet och var nästan trevlig
Jag tog kopplet ett par gången också. Det går ju inte att en 80 kgs karl bara kan gå ut med hunden för han drar så förskräckligt. Och hör och häpna! Jag flög inte en enda gång Dagen efter bestämde vi för att gå ut igen, men då skulle jag ta min blandistik (golden/lab) på 9 år. Hon brukar totalignorera små jobbiga jäklar som denna hund, och visst gjorde hon det denna gång också.
Men den största skillnaden, som gjorde mig så glad, var att schäfern var som en helt annat hund! Lyhörd, glad, trevlig, tillfreds - typ.
Och då tänkte jag tänk vad lite social träning kan göra.
Även killkompisen vart jätteglad och sa att han hade fått en ny hund!
Så nu ska vi fortsätta med det här, det går ju inte att ha en hund som inte kan umgås med andra hundar.
/Carla
