S
scubadiver
Mitt sto som skulle bli 15 år i år och som haft några fånganfall under ett pr års tid har nu fått sluta sina dagar. Hon fick ett fånganfall utan synbar anledning(som varje gång innan) i slutet av augusti -07, blev rätt så ok efter det, fick fenylb. specialverkning etc etc, hon har stått mjukt, stårr först i en gruspaddock och sedan i en hage utan bete. Samma hö lev hela tiden samma skörd, knappt inget krafftfoder. Vi hade precis börjat kunn gå korta promenader med henne och ett par veckor innan jul när mina två små barn 'åkte' på henne så fanns det knappt ingen hejd på henne hon var såå pigg och busig, nästan som innan hon alls blev sjuk. En vecka före jul vart hon dålig, vi satte in medicin samma kväll och hon svarade bra på den. På julaftonens kväll så var hon sämre igen och ville/kunde knappt gå in från hagen, så vart hon bättre oc sämre till och från under en veckas tid, vi dubblade medicindosen men ingen skillnad alls.
På nyårsaftonen ville hon inte alls gå ut, jag fick henne utanför dörren för att kunna mocka ur boxen och fylla med massor av spån och för att borsta av henne en sista gång ( visade det sig). Då hade hon så ont att hon knäade när jag kratsade en hov. Dock har hon varit pigg på ögonen och aptitet har varit skapligt normal ända tills sista dagarna. Detta nyår var första gången hon var rädd för raketerna, hon brukar inte lyfta ett öra åt dom annars nu var hon svettig och rädd. Veterinär tillkallades och efter undersökning så sa hon att om jag ville kunde hon ta bort henne direkt, det ville jag ju egentligen för att hon skulle få slippa sitt lidande men det fanns ingen jourlastbil som kunde hämta henne så vi beslöt ändå att ge mer smärtstillande och avakta med avlivning tills onsdagen då bile kunde hämta henne. Men på nyårsdagen så ville hon inte ens resa sig, hon låg ner när jag kom till stallet på förmiddagen, då tänkte jag väl inte så mycket på det för hon brukar ligga och vila tidigt på dagarna, det har hon alltid gjort. Men hon låg fortfarande då jag kom nån timma senare, då låg hon och pillade i sig lite hö. Detta var det tecken jag bad henne om dagen före då jag inte visste om mitt avlivningsbeslut var rätt, hon hjälpte mig in i det sista. Timmarna gick jag pratade med vet hundra gånger under dagen, en fantastisk människa! Vid 13 tiden så var hon ännu sämre, då sträckte hon stundvis ut halsen och bara stönade och jag bad vet att komma så fort hon bara kunde för att ta bort henne detta var ju djurplågeri. Vet kom inom en timma och hon var så lugn och fin. Innan hon kom var barnen och vi ute och sa hejdå till vår prinsessa, vårt allt, min pussmula den goaste i hela hela världen. Vet förklarade vad hon gjorde vad som kunde hända osv, och undrade om jag var redo, nej sa jag det blir jag aldrig men gör det så fort som möjligt nu för nu ska hon inte behöva ha ont mer. Jag höll Pontas huvud i mina armar och sjöng en vaggvisa för henne under tiden vätskan trycktes in, och det gick sååå fort allt blev bra tyst och stilla och hon lade sitt huvud i mitt knä och så var allt bara över. Den förtvivlan och smärtan och alla de tårar jag gråtit och gråter jag trodde inte det var möjligt, det känns som om man är i ett stort svart hål, allt bara snurrar och jag kan inte tänka klart längre, jag känner mig så jäkla värdelös och som en bödel som haft ihjäl min bästaste bästa vän i hela hela världen, jag vet inte hur jag ska klara mig. det var trots allt en fantastisk dag, det var några grader kallt och ett lätt snöfall och allt var bara lugnt. Igår blev hon hämtad och min man och grannen drog ut henne ur stallet till lastbilen och vips så var hon bara borta hon som varit mitt allt i 10 års tid! Jag orkade inte se henne dras och lyftas utan valde att ta med barnen och grannfrun som varit med mig hela tiden till en pulkabacke under tiden de tog henne, jag hoppas hon förlåter mig. Jag hann att säga hejdå riktigt mycket men det blir väl aldrig tillräckligt så klart. Nu återstår det jobbiga men nödvändiga att ta reda på hennes grejor, ocka ur boxen osv, men har jag klarat detta svåra så ska nog det också gå även om det blir massor med tårar till. Det är svårt att förstå att detta verkligen har hänt, att hon aldrig mer kommer att stå där och hälsa på mig, jag tittar ut över hagen hundra gånger per dag och förväntar mig att hon ska stå där och titta efter mig med sina vackra pepparkornsögon men det gör hon ju inte....
Detta var slutet för vår lilla fånghäst som jag försökte göra allt för men denna gång räckte inte det.
På nyårsaftonen ville hon inte alls gå ut, jag fick henne utanför dörren för att kunna mocka ur boxen och fylla med massor av spån och för att borsta av henne en sista gång ( visade det sig). Då hade hon så ont att hon knäade när jag kratsade en hov. Dock har hon varit pigg på ögonen och aptitet har varit skapligt normal ända tills sista dagarna. Detta nyår var första gången hon var rädd för raketerna, hon brukar inte lyfta ett öra åt dom annars nu var hon svettig och rädd. Veterinär tillkallades och efter undersökning så sa hon att om jag ville kunde hon ta bort henne direkt, det ville jag ju egentligen för att hon skulle få slippa sitt lidande men det fanns ingen jourlastbil som kunde hämta henne så vi beslöt ändå att ge mer smärtstillande och avakta med avlivning tills onsdagen då bile kunde hämta henne. Men på nyårsdagen så ville hon inte ens resa sig, hon låg ner när jag kom till stallet på förmiddagen, då tänkte jag väl inte så mycket på det för hon brukar ligga och vila tidigt på dagarna, det har hon alltid gjort. Men hon låg fortfarande då jag kom nån timma senare, då låg hon och pillade i sig lite hö. Detta var det tecken jag bad henne om dagen före då jag inte visste om mitt avlivningsbeslut var rätt, hon hjälpte mig in i det sista. Timmarna gick jag pratade med vet hundra gånger under dagen, en fantastisk människa! Vid 13 tiden så var hon ännu sämre, då sträckte hon stundvis ut halsen och bara stönade och jag bad vet att komma så fort hon bara kunde för att ta bort henne detta var ju djurplågeri. Vet kom inom en timma och hon var så lugn och fin. Innan hon kom var barnen och vi ute och sa hejdå till vår prinsessa, vårt allt, min pussmula den goaste i hela hela världen. Vet förklarade vad hon gjorde vad som kunde hända osv, och undrade om jag var redo, nej sa jag det blir jag aldrig men gör det så fort som möjligt nu för nu ska hon inte behöva ha ont mer. Jag höll Pontas huvud i mina armar och sjöng en vaggvisa för henne under tiden vätskan trycktes in, och det gick sååå fort allt blev bra tyst och stilla och hon lade sitt huvud i mitt knä och så var allt bara över. Den förtvivlan och smärtan och alla de tårar jag gråtit och gråter jag trodde inte det var möjligt, det känns som om man är i ett stort svart hål, allt bara snurrar och jag kan inte tänka klart längre, jag känner mig så jäkla värdelös och som en bödel som haft ihjäl min bästaste bästa vän i hela hela världen, jag vet inte hur jag ska klara mig. det var trots allt en fantastisk dag, det var några grader kallt och ett lätt snöfall och allt var bara lugnt. Igår blev hon hämtad och min man och grannen drog ut henne ur stallet till lastbilen och vips så var hon bara borta hon som varit mitt allt i 10 års tid! Jag orkade inte se henne dras och lyftas utan valde att ta med barnen och grannfrun som varit med mig hela tiden till en pulkabacke under tiden de tog henne, jag hoppas hon förlåter mig. Jag hann att säga hejdå riktigt mycket men det blir väl aldrig tillräckligt så klart. Nu återstår det jobbiga men nödvändiga att ta reda på hennes grejor, ocka ur boxen osv, men har jag klarat detta svåra så ska nog det också gå även om det blir massor med tårar till. Det är svårt att förstå att detta verkligen har hänt, att hon aldrig mer kommer att stå där och hälsa på mig, jag tittar ut över hagen hundra gånger per dag och förväntar mig att hon ska stå där och titta efter mig med sina vackra pepparkornsögon men det gör hon ju inte....
Detta var slutet för vår lilla fånghäst som jag försökte göra allt för men denna gång räckte inte det.
. Jag vet vad du går igenom. Har också tvingats avliva en prinsessa pga fång. En verkligt hopplös och hemsk sjukdom!
