Min osäkerhet äter upp mig...

Cha9

Trådstartare
Hej alla. Jag är i en av mina värsta kriser. Jag behöver peppning och råd. Varning för långt inlägg.

Jag och min, sen tre år, sambo är i 45-års åldern. Vi har i mitt tycke haft ett väldigt bra förhållande, vi är bästa vänner och vi har väldigt roligt ihop. Jag själv är sedan tidigare relation kanske något skadad, jag har svårt att prata om vad jag själv känner och tycker. Jag har en historik av att bli bryskt avvisad och lämnad när jag berör något som känns fel. Jag har också lätt att "höra" kritik mot mig själv och blir lätt att känna mig värdelös och otillräcklig. Jag bryter ihop lätt och gråter hejdlöst. Min sambo är däremot mycket analytisk och har lätt att sätta ord på sina känslor. Det här har varit ett problem för honom, "vi kan ju aldrig diskutera något utan att du blir ledsen".

Vårt sexliv har inte varit bra under mycket lång tid, det erkänner jag. Jag har inte vågat yppa det som känts fel (av rädsla att han ska ta det fel-vilket visade sig vara obefogat).

För två månader sen kommer han hem och säger att han förälskat sig sedan 13 veckor i en kvinna han har kontakt med via jobbet. Jag förklarar att jag förstår att det kan hända, och det viktiga är ju vad man väljer att göra av det. Han säger att han inte vet vad det betyder, mer än att vi har haft det så dåligt (av ovanstående orsaker).

I slutet av april kommer han hem sent en kväll och erkänner att han träffat henne "för att ta reda på mina känslor" och vill att vi flyttar isär. Det som komplicerar saken (för honom) är att hon är syrisk muslim, och just därför tror jag honom när han säger att de inte gjort något fysiskt. De har däremot haft relativt mycket kontakt per sms och telefonsamtal. Han tycker att han gjort mig så illa att det är bättre vi gör slut.

Jag blir/är helt förkrossad. Bryter ihop och får inte mycket sagt. Jag vill inte förlora honom! Jag får bo hos en arbetskamrat några dagar och med lite distans så diskuterar vi och jag ber honom att stanna, vilket han går med på. Många dagar följer där vi båda gråter, pratar och reder i vårt förhållande och jag vågar äntligen berätta vad som varit fel för mig i sängen. (Här hör till saken, att han först inte tror mig "en sån liten sak kan inte spela så stor roll".) I affekt så hävdar han att han inte har lust att ändra på sig - men senare ber han om ursäkt och vill ge oss en chans.

Min tillit har ju däremot fått sig en rejäl törn. Han påstår att han inte vet hur hon känner för honom, och att han inte alls kände så mycket som han trott när han väl träffade henne, vilket jag betvivlar. Jag ber honom att att avsluta kontakten med den här kvinnan, radera henne ur telefon och mail, ta bort kort på henne ur datorn - han vägrar. Han tycker tom att vi borde kunna ha en gemensam kontakt med henne, bjuda hem henne och hjälpa henne tillrätta i Sverige (för hon är såå ensam). "Ni skulle säkert komma bra överens". Han vägrar visa mig vem hon är på korten (det är gruppbilder) och hävdar att jag inte har att göra med hans minnen - och att raderade nummer och mailadresser i sig inte borde vara någon som helst garanti för mig. Sånt går ju att ta reda på igen (och det har han ju rätt i). Jag blev tvungen att acceptera det även om det sitter en tagg i bröstet. Han lovar mig sedan att om hon hör av sig ska han hålla kontakten på en neutral nivå, han ska inte träffa henne eller själv ta kontakt.

När jag sedan upptäcker att han långt tidigare vid något tillfälle använt min dator för att logga in på båda sina mailkonton(även jobbmail), blir frestelsen alltför stor... Men han har noll och ingen alls kontakt, eller något skumt för sig alls efter deras sista samtal (som jag bad att få höra, men inte fick, där han skulle förklara att de inte kunde ses mer).

Nu följer några väldigt bra veckor, jag känner att det här kan gå vägen, vi har fantastiskt sex och vi gör väldigt roliga saker tillsammans.

En natt när jag inte kunde sova, fick jag för mig att leta efter våra räkningar, som finns på skrivbordet. Jag hittade dem inte(trött och letade dåligt), men däremot hittade jag ett papperskopierat kort där hon är med! På vårt skrivbord! Jag fick tokspel, rev sönder bilden, slet upp sovrumsdörren och skrek åt honom, kastade remsorna på sängen! (Inte så klokt kanske, men blev såå arg) Han blir chockad, rädd och fattade inte alls var jag hittat den... Tyckte att jag verkade mer eller mindre galen och påstod sig bli rädd för vad som mer kunde utlösa en sån reaktion hos mig. Vi blir inte sams, jag ber om ursäkt för att jag väckte honom så drastiskt. Jag blir oerhört ledsen för att han blev så otillgänglig och sluten. Jag gråter hejdlöst. Nu kommer han kanske att vilja lämna mig igen, tänkte jag.

Nästa dag kommer chocken... På jobbet har han tydligen en kvinnlig arbetskamrat som han anförtror sig till. Jag förstår på konversationen att de träffas och pratar. Hon har skickat (just den dagen efter att vi bråkat) ett mail där hon ber honom om hjälp med en uppgift "så ska jag ordna en snygg tjej till dig" och han svarar "en snygg tjej vill jag ha, gärna i plural".

När han kommer hem är det illa. Han säger att han blir rädd för mina reaktioner och om jag känner så mycket bitterhet och ilska borde jag dra konsekvenserna av det och göra slut. Han vill inte leva med att jag tvivlar på honom. (Jag nämner inte ett ljud om vad jag vet, och försöker intala mig att de har en chargong på jobbet och att det nog inte betyder så mycket). Jag känner mig tvingad att göra slut och ber honom säga upp lägenheten. Han vill att vi blir särbos, men att vi ska vara överens. Jag blir då helt förkrossad och ber honom åter om att ge oss en chans. Särbo är lika med helt slut för min del... Han påstår att han vill stanna hos mig återigen och att han älskar mig så mycket.

Hoppet tänds.

Dagen efter har han fått mejl från "förälskelsen". I och för sig väldigt formellt och han svarar lika formellt. "Hur mår du- jag mår bra" ungefär.

Jag förväntar mig ju nu att han ska berätta om kontakten. Tror ni han gör det? Icke!

Jag har nu bokat tid hos terapeut för att försöka reda ut mig själv och mina känslor och få hjälp att återvinna tilliten. Sambon säger att han är beredd att gå i parterapi och att han vill att vi ska få det bra.

Jag vet att jag gjort fel som läst mejl (och skulle förmodligen förlora honom för alltid om han fick veta) och jag vet att jag måste sluta läsa för att på riktigt kunna satsa på oss. Men det är så svårt just nu! Innerst inne vill jag konfrontera honom med vad jag vet och verkligen få veta hur mycket han är beredd att göra för att det ska fungera mellan oss. Å andra sidan läker ju tiden många sår och om vi kommer så långt som till terapin så kanske det är möjligt för mig att släppa det här. Jag vill ju kunna göra det, samtidigt som jag inte vill bli lurad...

Finns det nån klok som kan reda i mina tankar?
 
Tycker du att du respekterar dig själv? Fundera på det och försök från och med nu ha det med dig i allt du gör. Jag förstår att du har behövt klarhet, att du hållt på att gå åt av att inte veta. Men när du letat efter svar uppfattar jag det som att du mer och mer gör saker som du eg inte vill som inte är du som känns fel och jag vet hur snabbt det går att utplåna sig själv när (själv)respekten ryker.

Jättebra att du ska börja samtal och få stöd utifrån som kan hjälpa dig med det du behöver hjälp med! (Det är självrespekt :))
 
Du behöver lappa ihop dig själv från grunden. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att någon relation kan fungera så länge du är så djupt otrygg och osäker i dig själv. Jättebra att du sökt upp en terapeut, jag tror verkligen det är vägen framåt. :up:

Vad gäller din nuvarande situation... Jag tror inte det är så mycket vi andra kan säga, du verkar själv se de misstag du gör men du klarar inte av att göra annorlunda. Då är det ju dig själv du behöver jobba på, och dit har du redan kommit. Ett tips kan möjligen vara att du funderar på vad exakt det är du är rädd för/försöker rädda - jag får intryck av att du är rädd för att bli ensam/övergiven igen(?) snarare än att relationen i sig är något fantastiskt...

Lycka till! (Och försök sluta snoka.)
 
Jag blir alltid fundersam när svaren går i riktningen att TS är för "otrygg för att ha relationer" och liknande. Kan enbart psykiskt perfekta människor leva med andra?

Snarare tänker jag att TS behöver hitta andra sätt att hantera (och uttrycka) sin oro än att så att säga distribuera ut den till sin partner. Din oro handlar om dig och är din sak att ta ansvar för.
 
Jag blir alltid fundersam när svaren går i riktningen att TS är för "otrygg för att ha relationer" och liknande. Kan enbart psykiskt perfekta människor leva med andra?

Snarare tänker jag att TS behöver hitta andra sätt att hantera (och uttrycka) sin oro än att så att säga distribuera ut den till sin partner. Din oro handlar om dig och är din sak att ta ansvar för.
Håller med. Utvecklingen måste ju börja någonstans och varför inte i en relation lika väl som inte i en relation? Det beror väl helt på om man har en relation eller inte, till att börja med, och vem man är tillsammans med.
 
Tack för att ni engagerat er. Jag vet ju vad jag ska göra - det är bara att vänta på att få terapitid. Bara inlägget här har nog hjälpt mig något. Tack.
 
Jag blir alltid fundersam när svaren går i riktningen att TS är för "otrygg för att ha relationer" och liknande. Kan enbart psykiskt perfekta människor leva med andra?

Snarare tänker jag att TS behöver hitta andra sätt att hantera (och uttrycka) sin oro än att så att säga distribuera ut den till sin partner. Din oro handlar om dig och är din sak att ta ansvar för.
Håller också med! Vadå för otrygg för relationer? :confused:

Ts, du verkar ha en del problem som du är medveten om och vill ta itu med.
Dina problem kanske har varit en bidragande orsak till att det har blivit svårt i er relation.
Han å andra sidan verkar vara något gränslös utifrån vad du skrivit här.
Hans "affärer" är inte ditt fel. Det är bara hans ansvar.
Är innerligt trött på alla karlar som ska ursäktas för sin otrohet för att dom inte får sex hemma. :rage:
Vaddå, liksom! :mad:
Är man missnöjd med sin relation, så fixar man den eller avslutar den, vilket han inte verkar vilja göra.
Han gör varken det ena eller det andra här, verkar det som.
Jag personligen skulle bli väldigt besviken om min sambo satt och pratade så ingående om mig med någon annan som han verkar ha gjort.
Sånt tycker jag är direkt obehagligt. (Har själv råkat ut för det så det färgar väl mitt svar delvist).

Oavsett ditt bagage så är det aldrig rätt att bete sig som han har gjort mot dig.

Parterapi är nog bra.
Då får ni chansen att reda ut det här med någon utomstående, förhoppningsvis tillräckligt professionell person.
 
@Cha9

Först och främst: vilken otroligt jobbig situation för dig! Jag vill försöka svara utifrån mina erfarenheter, som faktiskt är rätt lika dina.

Till att börja med: Det är ett helvete när man fastnar i snoka-träsket. Om vi bortser från att man ju inte ska göra det eftersom man gör orätt mot sin partner så är det faktiskt så att det är orätt mot dig också. Man blir inte lugnare - eftersom man sitter och analyserar vad som bara är jargong och vad som faktiskt kan betyda nåt. Man får se saker man inte kan tolka som man inte kan fråga sin partner om - eftersom man är rädd att berätta vad man gör. För min del hamnade jag så djupt ner i träsket att jag till slut började tänka "tänk om han vet att jag snokar och raderar det jag inte får se?" och så är det ju - du har ingen aning om vad som kan ha funnits tidigare i telefonen och är borttaget. Antingen litar man på sin partner eller inte, för det är utanför ens kontroll vad hen i fråga gör. Snokandet blir en falsk trygghet som kanske lindrar för stunden men i längden skapar oändligt mycket mer problem.

Angående din partner så kan jag säga att jag tycker att han beter sig illa. Jag har själv tagit mig ur svartsjuketräsket med tidigare partner men det hade aldrig gått om han hade betett sig som din gjort. Man kan fela, herregud jag är inte den som gjort alla rätt i livet direkt, men att vara så ovillig att se hur det här har skadat din tillit är i min värld märkligt. Om jag själv hade blivit kär i någon annan men valt att stanna med min partner, och han visste det, hade jag aldrig någonsin ens försökt få dem att bli vänner. På ett rationellt plan så visst, det kanske makes sense, men har nån form av emotionell intelligens så förstår man att det knappast är något att ens be sin partner om. Inte om partnern reagerat och mått som du gjort i alla fall.

Slutligen: Jag kan inte säga ett ord om vad du ska göra med din kille. Jag personligen hade lämnat honom, jag hade nog inte kunnat gå vidare ur allt snokande och svartsjuka och skit och hade nog inte varit villig att "arbeta fram" nån form av fungerande relation. För din egen skull tycker jag att du ska gå i terapi - så du kan jobba på din självkänsla, att våga ta plats, att vara tryggare i dig själv.

Ta hand om dig nu och stor kram från mig!
 
Vet du - jag tycker inte att det är du som är den som brister. Varför ska du gå i terapi, egentligen? Om d själv väljer det för att må bättre så självklart - men du ska inte gå i terapi pga ditt förhållande.

När jag läser ditt inlägg så tolkar jag att du älskar din sambo - men att han behandlar dig som en dörrmatta. Faktiskt. Nä, det är inte ok att kära ner sig i någon från jobbet och begära att sambon ska vilja bli vänner. Och nä, det är inte ok att bilder på sambon och nya kärleken ligger öppet på skrivbordet. Eller att han skämtar med kollegor om att få tillgång till kvinnor.

Dina känslor och reaktioner kanske är starka - men de är relevanta. Vad jag skulle önska är att du följde dom. Gör slut med den eländige karln. Vad är han att ha? Tror att du behöver bli starkare där.

Kramar Tibben
 
Jo, man får faktiskt visst göra det. Herregud.
Ja, det är klart att man får göra det.

Men om man lever i ett förhållande som knakar - är frågan kanske mer om det är lämpligt... Särskilt som det är en kollega man anförtror sig förtroligt åt.Inte konstigt att det tolkas negativt.

I ärlighetens namn så tolkar jag att mannen är på väg, men inte vågar göra slag i saken. Samtidigt så skadar han genom sin feghet sin sambo, som älskar honom.

Jag kanske är gammaldags 50 plus som jag är, men jag tycker att man bör ha respekt för varandra så länge ett förhållande varar. För varandras känslor, och att det kan innebära att man få hålla igen till förmån för min partner.

Tibben
 
Ja, det är klart att man får göra det.
Jag kanske är gammaldags 50 plus som jag är, men jag tycker att man bör ha respekt för varandra så länge ett förhållande varar. För varandras känslor, och att det kan innebära att man få hålla igen till förmån för min partner.

Jag är också gammaldags och 50+ så det kanske bara är vi?
 
@Cha9

Först och främst: vilken otroligt jobbig situation för dig! Jag vill försöka svara utifrån mina erfarenheter, som faktiskt är rätt lika dina.

Till att börja med: Det är ett helvete när man fastnar i snoka-träsket. Om vi bortser från att man ju inte ska göra det eftersom man gör orätt mot sin partner så är det faktiskt så att det är orätt mot dig också. Man blir inte lugnare - eftersom man sitter och analyserar vad som bara är jargong och vad som faktiskt kan betyda nåt. Man får se saker man inte kan tolka som man inte kan fråga sin partner om - eftersom man är rädd att berätta vad man gör. För min del hamnade jag så djupt ner i träsket att jag till slut började tänka "tänk om han vet att jag snokar och raderar det jag inte får se?" och så är det ju - du har ingen aning om vad som kan ha funnits tidigare i telefonen och är borttaget. Antingen litar man på sin partner eller inte, för det är utanför ens kontroll vad hen i fråga gör. Snokandet blir en falsk trygghet som kanske lindrar för stunden men i längden skapar oändligt mycket mer problem.

Angående din partner så kan jag säga att jag tycker att han beter sig illa. Jag har själv tagit mig ur svartsjuketräsket med tidigare partner men det hade aldrig gått om han hade betett sig som din gjort. Man kan fela, herregud jag är inte den som gjort alla rätt i livet direkt, men att vara så ovillig att se hur det här har skadat din tillit är i min värld märkligt. Om jag själv hade blivit kär i någon annan men valt att stanna med min partner, och han visste det, hade jag aldrig någonsin ens försökt få dem att bli vänner. På ett rationellt plan så visst, det kanske makes sense, men har nån form av emotionell intelligens så förstår man att det knappast är något att ens be sin partner om. Inte om partnern reagerat och mått som du gjort i alla fall.

Slutligen: Jag kan inte säga ett ord om vad du ska göra med din kille. Jag personligen hade lämnat honom, jag hade nog inte kunnat gå vidare ur allt snokande och svartsjuka och skit och hade nog inte varit villig att "arbeta fram" nån form av fungerande relation. För din egen skull tycker jag att du ska gå i terapi - så du kan jobba på din självkänsla, att våga ta plats, att vara tryggare i dig själv.

Ta hand om dig nu och stor kram från mig!
Bästa inlägget hittills i en relationstråd och jag håller med om vartenda ord. TS, du måste absolut börja respektera dig själv och inte hamna i svartsjuketräsk som finns, jag har själv varit där efter ett trasigt förhållande och med en man (nuvarande) som i början var lite halvrespektlös. Det GÅR att komma bort ifrån, vi gjorde det och vi har det fantastiskt idag på alla sätt, men det kräver respekt, tillit och jobb. Från bådas håll.
 
Vet du - jag tycker inte att det är du som är den som brister. Varför ska du gå i terapi, egentligen? Om d själv väljer det för att må bättre så självklart - men du ska inte gå i terapi pga ditt förhållande.

När jag läser ditt inlägg så tolkar jag att du älskar din sambo - men att han behandlar dig som en dörrmatta. Faktiskt. Nä, det är inte ok att kära ner sig i någon från jobbet och begära att sambon ska vilja bli vänner. Och nä, det är inte ok att bilder på sambon och nya kärleken ligger öppet på skrivbordet. Eller att han skämtar med kollegor om att få tillgång till kvinnor.

Dina känslor och reaktioner kanske är starka - men de är relevanta. Vad jag skulle önska är att du följde dom. Gör slut med den eländige karln. Vad är han att ha? Tror att du behöver bli starkare där.

Kramar Tibben
Eller hur!
Maken till fräckhet. :mad:
Först vara otrogen (ok, inte fysiskt, men...) sen ha mage att begära att ni ska bli vänner. :confused:

Han är gränslös så det skriker om det.
Det luktar narcissist på lång väg ( ok, ja, ja, jag vet att man inte kan sätta diagnoser på nätet på andre personen) men han verkar ha väldigt höga tankar om sig själv. :grin:

Ts, sluta vara hans dörrmatta. Du förtjänar bättre. :heart

Ett citat som jag tycker är rätt bra är ; " make sure you not surrounded by assholes before you diagnose your self with a depression"
 
Jag tillhör också 50+,men jag är nog inte så gammeldags för jag undrar varför han inte dragit tidigare`(och jag är tjej) dag för ts att växa upp och sluta agera som en 14tis.
Jag tycker nog att det där var väldigt onödigt sagt till Ts.

Är det någon som är fjortis i sammanhanget är det väl ändå mannen. :cool:
Det är han som strular, behöver bekräftelse av flera olika kvinnor och reagerar barnsligt när hans kvinna berättar vad hon behöver för att sexet ska funka.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 075
Senast: monster1
·
Relationer Alltså jag spricker! Jag träffade precis en kille som va sååå söt! Hade jag inte varit i en monogam relation hade jag definitivt velat...
2
Svar
35
· Visningar
2 200
Kropp & Själ Jag har en fobi, som jag levt med mer eller mindre så länge jag kan minnas. Det är något jag är van vid att leva med, och som jag nog...
2
Svar
26
· Visningar
1 955
Senast: warg
·
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 110
Senast: gullviva
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp