elbereth
Trådstartare
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sakna vår katt så mycket!
Jag fick honom när jag fyllde 30 och han var min allra första helt egna katt och vääääldigt efterlängtad.
Den första tiden bodde vi i lägenhet och han fick gå ut i koppel. Han brukade ockås roa sig med att klättra på balkongräcket, en gång tom in till grannen bredvid.
Han fick åka med mig till stallet, han älskade att åka bil när han var liten. När jag skulle hem så ropade jag och så kom han (för det mesta
).
Sen blev han utekatt när vi flyttade till hus och han blev mer och mer som en liten älskad skugga som ALLTID var med oss.
När vi sov var han en trängekisse som envisades med att ligga på våra ben.
När vi åt kom han ut i köket och satt bredvid på kökssoffan och trängdes mot min arm. Och visst fick han smaka både det ena och det andra. Majs tex, rå kyckling, för att inte tala om melon, det älskade han så mkt att han tom åt upp skalet
När vi var ute och gick, till lekplatsen eller affären, så följde han med oss och jamade upprört om vi kom för långt bort. Då satt han och väntade tills vi kom tillbax, eller så gick han hem och låg utanför och mötte oss när vi kom.
På kvällen låg han i soffan och väntade på att vår dotter skulle gå och lägga sig, och sen kom han och gosade ner sig hos oss framför TV:n. Om det dröjde för länge blev han väldigt irriterad och tittade surt på dottern.....
Hade han varit ute på äventyr så jamade han alltid en massa när han kom in igen, för att tala om att nu var han minsann hemma igen, och var hade vi egentligen hållt hus?
Dryg som 17, inte rädd för något, allt skulle ske på hans villkor. Främmande katter stirrade han ut och förföljde tills de gav sig, även om han var en liten kisse och nästan alla andra mkt större. Vår andra kisse var dubbelt så stor, men det var inget snack om vem som bestämde där!
Någon knäkisse var han inte så ofta även om det blev oftare den sista tiden. Han ville bara vara med oss, och ta del av vårt liv tillsammans. Jag är säker på att han såg sig som en oumbärlig medlem i hemmet.
Han var lagom tålmodig med vår dotter, skrek ilsket om hon var hårdhänt med rörde henne aldrig.
Han lät oss hjälpa honom att ta bort fästingar, tom på nosen, utan att försöka komma undan.
Kom det främmande folk försvann han på behörigt avstånd tills han på nåder kunde tillåta dem en liten sniff, och kanske en klapp.
En sån enorm personlighet i en så liten kropp, och nu är han död. Påkörd för några veckor sen och jag kan inte fatta det!
Att jag aldrig mer ska få smeka hans lilla huvud och se in i hans stora, uttrycksfulla ögon. Aldrig höra honom jama upprört när vi varit borta för länge. Aldrig mer ha en promenadkisse med oss på promenaden. Aldrig sucka irriterat på hans trängande i sängen. Att jag inte får se honom bli gammal och växa upp till en megadryg äldre herre som fick allt som han ville ha det.
Han var så full av liv och vitalitet, och bara fyra år. En kisse i sina absolut bästa år, och nu bara borta.
Jag kan inte vänja mig.
Jag fick honom när jag fyllde 30 och han var min allra första helt egna katt och vääääldigt efterlängtad.
Den första tiden bodde vi i lägenhet och han fick gå ut i koppel. Han brukade ockås roa sig med att klättra på balkongräcket, en gång tom in till grannen bredvid.
Han fick åka med mig till stallet, han älskade att åka bil när han var liten. När jag skulle hem så ropade jag och så kom han (för det mesta
).Sen blev han utekatt när vi flyttade till hus och han blev mer och mer som en liten älskad skugga som ALLTID var med oss.
När vi sov var han en trängekisse som envisades med att ligga på våra ben.
När vi åt kom han ut i köket och satt bredvid på kökssoffan och trängdes mot min arm. Och visst fick han smaka både det ena och det andra. Majs tex, rå kyckling, för att inte tala om melon, det älskade han så mkt att han tom åt upp skalet
När vi var ute och gick, till lekplatsen eller affären, så följde han med oss och jamade upprört om vi kom för långt bort. Då satt han och väntade tills vi kom tillbax, eller så gick han hem och låg utanför och mötte oss när vi kom.
På kvällen låg han i soffan och väntade på att vår dotter skulle gå och lägga sig, och sen kom han och gosade ner sig hos oss framför TV:n. Om det dröjde för länge blev han väldigt irriterad och tittade surt på dottern.....
Hade han varit ute på äventyr så jamade han alltid en massa när han kom in igen, för att tala om att nu var han minsann hemma igen, och var hade vi egentligen hållt hus?
Dryg som 17, inte rädd för något, allt skulle ske på hans villkor. Främmande katter stirrade han ut och förföljde tills de gav sig, även om han var en liten kisse och nästan alla andra mkt större. Vår andra kisse var dubbelt så stor, men det var inget snack om vem som bestämde där!
Någon knäkisse var han inte så ofta även om det blev oftare den sista tiden. Han ville bara vara med oss, och ta del av vårt liv tillsammans. Jag är säker på att han såg sig som en oumbärlig medlem i hemmet.
Han var lagom tålmodig med vår dotter, skrek ilsket om hon var hårdhänt med rörde henne aldrig.
Han lät oss hjälpa honom att ta bort fästingar, tom på nosen, utan att försöka komma undan.
Kom det främmande folk försvann han på behörigt avstånd tills han på nåder kunde tillåta dem en liten sniff, och kanske en klapp.
En sån enorm personlighet i en så liten kropp, och nu är han död. Påkörd för några veckor sen och jag kan inte fatta det!
Att jag aldrig mer ska få smeka hans lilla huvud och se in i hans stora, uttrycksfulla ögon. Aldrig höra honom jama upprört när vi varit borta för länge. Aldrig mer ha en promenadkisse med oss på promenaden. Aldrig sucka irriterat på hans trängande i sängen. Att jag inte får se honom bli gammal och växa upp till en megadryg äldre herre som fick allt som han ville ha det.
Han var så full av liv och vitalitet, och bara fyra år. En kisse i sina absolut bästa år, och nu bara borta.
Jag kan inte vänja mig.
