Sv: Min hund blev attckerad av en pitbull, vad gäller?
Återgår alltid till den här artikeln när sådana här diskussioner kommer upp, för att den är så jäkla bra och skriven av en människa som är otroligt kunnig inom det här ämnet (Irene Westerholm är utbildad etolog vid Stockholms Universitet, samt utbildad hundinstruktör via HUNDutbildningsgruppen. Hon driver företaget hund LÄROVERKET i Stockholm, och började hålla egna kurser 1999. Under 2002 började hon hålla kurser med speciell inriktning på bull- och terrierhundar.)
Irene har tagit jägarexamen och är legitimerad viltspårdomare, och hon satt i styrelsen för dåvarande rasklubben för APBT under 2000-2005. Idag är hon vice ordförande i I.A.P.B.T.F vilket hon varit sedan 2007.
Artiklar började spridas, skrivna av journalister hävdandes att en hund avlad för kamp rimligtvis borde vara aggressiv. Nyfikenheten kring rasen ökade och under 80-talet spreds så i USA en hemvideo visandes en attacktränad hund av bull- och terriertyp, attackerandes en hundfångare. Via medier fick APBTn, kanske på grund av sitt rasnamn, skulden. Detta ledde till en lavinartad efterfrågan av APBTs och liknande hundar i kriminella kretsar.
Fenomenet spred sig snabbt. En hundras som av media lanseras som farlig attraherar en viss typ av människor. Men trots att det finns uppgifter om att APBTs kan ha funnits i Sverige sedan 50-talet, var det inte förrän under 90-talet de förvandlades till "mördarhundar" på svenska tidningars löpsedlar. År 1994 sändes så en dokumentär med direktsänd debatt där dåvarande jordbruksminister Margareta Winberg på stående fot lovade svenska folket ett förbud mot dessa hundar. Och så började Sveriges problem med kamphundar.
Förbudet ledde till ett ökande mörkertal av APBT-lika hundar, hett eftertraktade på den svarta marknaden. Denna förbjudna hundras kom att attrahera människor som av någon anledning ville ha en förbjuden och påstått farlig hund. Importen av falskregistrerade APBTs från dålig uppfödning och APBT-lika hundar ökade, avel bedrevs så även i vårt land utan kontroll, med mentalt dåliga individer och blandraser.
Förvirringen var stor, både hos de styrande och folk i allmänhet. Rykten spreds och APBTn troddes vara en hundras avlad att enbart angripa människor, den beskylldes för att vara aggressiv och lömsk samt ha käkar som låste sig. Hund-Sverige tycktes glömma bort att flera av våra mer populära hundraser även de har ett förflutet som kamphundar.
Som ett led i Sveriges inträde i dåvarande EG, upphörde rasförbudet 1997, men problemen hade redan rullat igång. Många APBT-lika hundar patrullerade förorternas gator, blandraser med APBTns utseende men utan den stabila mentalitet som rasen en gång avlats för. För att skapa en större och skarpare hund än den förarveka, människovänliga, 25 kg tunga APBTn, blandades och blandas den fortfarande idag, med amstaff, rottweiler och allehanda andra raser. Reslutatet blir hundar som till utseende knappt kan skiljas från renrasiga APBT ens av rasentusiaster, men alltför ofta med en annan mentalitet.
Både schäfer och dobermann har innan APBTns inträde beskyllts för att vara farliga hundar. Tyvärr drabbas APBTn så mycket hårdare. Rasen och dess entusiaster i Sverige har ingen stor kennelorganisation bakom sig, då den inte registreras av SKK. APBTn och dess seriösa ägare har fortfarande media och många delar av hundetablissemanget emot sig, den får fortfarande lida för sitt rykte som en gång skapats av illasinnade människor.
Försöker inte ändra eran åsikt men vill ändå lägga fram lite fakta så att ni kanske får lite förståelse i varför jag tycker som jag gör.
