Sv: Min häst är så arg, sörjer?
*kl*
Min poony, rättstavat då det är ett av hans smeknamn, har på10 år förlorat 3 av sina allra bästa vänner och varje gång har han sörjt mer än 6 månader efteråt............
Även om han har varit flockledaren så har han ändå sörjt sina "undersåtar". Första gången visste vi inte vad vi skulle göra då han sprang runt i hagen när det var kolmörkt och gnäggade och letade efter sin vän..... Hon gick bort 4 mars, ochhan höll på med det till det började bli mörkt ute innan intaget för kvällen i oktober samma år.
Andra gången han förlorade en vän så sörjde han från 30 januari till sommarbetet 1 juni....
Men då sörjde han inte lika intensivt för då hade han och dom övriga hästar sett alltihopa från hagen när deras vän bultades. Sen när han var bultad och låg ner vände allihopa hästarna och gick längst bort i hagen och stod där tills dom skulle gå in för natten.
Gjorde samma sak när Lippan togs bort 6 december förra året. och då hade han sörjt "färdigt" i mitten av maj....
Jag tror med tanke på deras beteende att får dom bara se på så kommer dom fortare "över" förlusten för dom VET när det är dags för deras vän att fara till Trapaland, och får dom se att resan ifrån jordelivet har gått bra så blir dom lugnare.
1a gången gick vi in på en skogsväg och bultade hans vän medans dom stod i stallet. Sen när jag kom tillbaka till stallet och släppte ut dom andra så for dom omkring som tokar och skrek som galningar.......
Så JAG är numera noga med att dom "jordbundna" hästarna SKA se när deras vän lämnar jordelivet för det gör dom lugnare efteråt.
Vilda djur ser ju när deras vänner och släktingar lämnar dom så varför ska vi "människofiera" hästarna till att vara som oss som inte vill se vad som händer utan helst vill gömma huvudet i sanden ? ? ?
Skänker styrkekramar till alla som förlorat en kär vän och till dom som ännu inte tagit det steget...
*kl*
Min poony, rättstavat då det är ett av hans smeknamn, har på10 år förlorat 3 av sina allra bästa vänner och varje gång har han sörjt mer än 6 månader efteråt............
Även om han har varit flockledaren så har han ändå sörjt sina "undersåtar". Första gången visste vi inte vad vi skulle göra då han sprang runt i hagen när det var kolmörkt och gnäggade och letade efter sin vän..... Hon gick bort 4 mars, ochhan höll på med det till det började bli mörkt ute innan intaget för kvällen i oktober samma år.
Andra gången han förlorade en vän så sörjde han från 30 januari till sommarbetet 1 juni....
Men då sörjde han inte lika intensivt för då hade han och dom övriga hästar sett alltihopa från hagen när deras vän bultades. Sen när han var bultad och låg ner vände allihopa hästarna och gick längst bort i hagen och stod där tills dom skulle gå in för natten.
Gjorde samma sak när Lippan togs bort 6 december förra året. och då hade han sörjt "färdigt" i mitten av maj....
Jag tror med tanke på deras beteende att får dom bara se på så kommer dom fortare "över" förlusten för dom VET när det är dags för deras vän att fara till Trapaland, och får dom se att resan ifrån jordelivet har gått bra så blir dom lugnare.
1a gången gick vi in på en skogsväg och bultade hans vän medans dom stod i stallet. Sen när jag kom tillbaka till stallet och släppte ut dom andra så for dom omkring som tokar och skrek som galningar.......
Så JAG är numera noga med att dom "jordbundna" hästarna SKA se när deras vän lämnar jordelivet för det gör dom lugnare efteråt.
Vilda djur ser ju när deras vänner och släktingar lämnar dom så varför ska vi "människofiera" hästarna till att vara som oss som inte vill se vad som händer utan helst vill gömma huvudet i sanden ? ? ?
Skänker styrkekramar till alla som förlorat en kär vän och till dom som ännu inte tagit det steget...
