Domino_s
Trådstartare
Kanske har jag postat denna tråd under fel forum, men eftersom jag anser att det är ryttarhälsa så slänger jag ut den här...
Var igår på ett mindre bra humör (ganska förskräckligt om jag ska vara helt ärlig...
) Skulle ta en promenad med mitt sto, tänkte hitta en ny väg. Och det gick väl sådär. Det hela började med att hon kom in med en lös sko. Jag fick bråka en stund då jag bara hade korta söm som inte ville som jag. Men tillslut blev det som jag tänkt och vi kom iväg på vår promenad. Först var hon superladdad och slängde sej åt alla möjliga håll ett par gånger. Bl a trampade hon mej rätt på hälsenan så jag trodde hela foten skulle ryka av. Sen när vi skulle gå utmed golfbanan hade hon fullt sjå att kolla vart alla golfare och deras alla jäkla flaggor höll hus, hon blev bara mer och mer taggad och började gå på som en bulldozer i sitt glada rus.
Jag hittar tillslut vägen jag tänkt gå, problemet var att den gräsväg jag i mitt sinne trott skulle vara mycket använd var helt överväxt med gräs som gick mej långt ovanför knäna. Pålla hade inga problem att ta sej fram, hon trippade på så lätt. Själv var jag sjöblöt och undrade varför jag gett mej ut på detta uppenbara självmordsuppdrag. När vi kommit ut från gräsvägen (den var väääldigt lång) så upptäcker jag att den ända vägen hem är samma väg som vi kom. Alltså över denna förbannade gräsväg igen. Jag ger upp, gör något man absolut inte ska, särskilt inte med en darrande, supertaggad busfia i ändan på repet. Jag hakar ledrepet i ena sidan på grimman och knyter fast det i den andra, leder fram henne till ett traktorsläp och häver mej upp (utan hjälm...). Konstigt nog står hon stilla som ett ljus, jag vänder henne mot gräsvägen och förväntar mej en skumpig färd i taggad halvtrav.
Jag måste ha sett ut som ett frågetecken när hon först ber mej om längre hals (westernhäst) och sen helt lugnt bara kliver på genom gräset och verkar helnöjd. Och efter de tre första stegen är all min irritation borta och ett stort leende sprider sej över mitt ansikte. Där sitter jag på detta underbara sto, som lugnt och tryggt vaggar bort alla mina bekymmer i hennes hypnotiska steg. När vi kommer fram till golfbanan glider jag av och ger henne en stor kram. Hon lägger huvudet över min axel som för att krama tillbaka. När jag säger att nu går vi hem kommer busungen tillbaka och hon börjar trippa i sidled hela vägen utmed golfbanan igen. Men denna gången bara skrattar jag åt hennes tokigheter... Jag älskar henne precis som hon är och vill inte ändra en endaste liten del i hennes personlighet...
Så nog är mitt lilla sto allt lite magisk... För vem annars kan få flera timmars irritation att bara försvinna på ett par sekunder...
http://www.facebook.com/photo.php?f...0321470018129.340212.654983128&type=1&theater
Var igår på ett mindre bra humör (ganska förskräckligt om jag ska vara helt ärlig...
) Skulle ta en promenad med mitt sto, tänkte hitta en ny väg. Och det gick väl sådär. Det hela började med att hon kom in med en lös sko. Jag fick bråka en stund då jag bara hade korta söm som inte ville som jag. Men tillslut blev det som jag tänkt och vi kom iväg på vår promenad. Först var hon superladdad och slängde sej åt alla möjliga håll ett par gånger. Bl a trampade hon mej rätt på hälsenan så jag trodde hela foten skulle ryka av. Sen när vi skulle gå utmed golfbanan hade hon fullt sjå att kolla vart alla golfare och deras alla jäkla flaggor höll hus, hon blev bara mer och mer taggad och började gå på som en bulldozer i sitt glada rus. Jag hittar tillslut vägen jag tänkt gå, problemet var att den gräsväg jag i mitt sinne trott skulle vara mycket använd var helt överväxt med gräs som gick mej långt ovanför knäna. Pålla hade inga problem att ta sej fram, hon trippade på så lätt. Själv var jag sjöblöt och undrade varför jag gett mej ut på detta uppenbara självmordsuppdrag. När vi kommit ut från gräsvägen (den var väääldigt lång) så upptäcker jag att den ända vägen hem är samma väg som vi kom. Alltså över denna förbannade gräsväg igen. Jag ger upp, gör något man absolut inte ska, särskilt inte med en darrande, supertaggad busfia i ändan på repet. Jag hakar ledrepet i ena sidan på grimman och knyter fast det i den andra, leder fram henne till ett traktorsläp och häver mej upp (utan hjälm...
). Konstigt nog står hon stilla som ett ljus, jag vänder henne mot gräsvägen och förväntar mej en skumpig färd i taggad halvtrav. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken när hon först ber mej om längre hals (westernhäst) och sen helt lugnt bara kliver på genom gräset och verkar helnöjd. Och efter de tre första stegen är all min irritation borta och ett stort leende sprider sej över mitt ansikte. Där sitter jag på detta underbara sto, som lugnt och tryggt vaggar bort alla mina bekymmer i hennes hypnotiska steg. När vi kommer fram till golfbanan glider jag av och ger henne en stor kram. Hon lägger huvudet över min axel som för att krama tillbaka. När jag säger att nu går vi hem kommer busungen tillbaka och hon börjar trippa i sidled hela vägen utmed golfbanan igen. Men denna gången bara skrattar jag åt hennes tokigheter... Jag älskar henne precis som hon är och vill inte ändra en endaste liten del i hennes personlighet...
Så nog är mitt lilla sto allt lite magisk... För vem annars kan få flera timmars irritation att bara försvinna på ett par sekunder...
http://www.facebook.com/photo.php?f...0321470018129.340212.654983128&type=1&theater
