Mer ridning (kunde inte hålla mig)

Nej, jag kunde tydligen inte hålla mig borta från ridningen ändå.
Även om jag fick ett infall och blixtruttnade och slutade abrupt på privatlektionsstället vid världens ände (där jag hade tänkt rida regelbundet under hösten), så har jag inte kunnat låta bli att köpa ridlektioner på min gamla ridskola och hoppa in som ersättare där.
Och det har känts riktigt bra och roligt!
Dels är det roligt att komma till stallet och träffa bekanta ansikten, och dels har jag haft en lite annan känsla på lektionerna – mindre prestation och mer lust.

Kanske är det ett upplägg som passar mig lite bättre än att vara fast uppbokad på något? Jag ”slipper” vika en dag varje vecka utan köper lektioner när det passar mig och när jag har lust, - jag får rida för flera olika ridlärare med olika filosofier, - ruttnar jag och tycker att det är trist så kan jag bara vänta ett tag med att köpa en lektion igen tills jag får lust igen...

Första lektionen jag köpte var på fina letten Laroko, och det var en såndär wow-lektion då jag bara satt och fånlog mest hela tiden. Laroko ÄR väldigt trevlig och lättsam att rida, men han kan krulla ihop sig och hänga sig fram på bogarna och liksom låsa sig själv lite. Men jag tog över honom från en riktigt duktig ryttare, och jag kunde rida upp honom från bogarna mest hela lektionen, och han var bara SÅ läcker och fin!

Sen fick jag två lektioner på trevliga Mighty. Mighty är en herre som jag upplever som lite förnäm, lite fin i kanten sådär. Jag ser en lite äldre herre med seglarintresse framför mig - bor på Östermalm, går omkring i marinblå kavaj med en snusnäsduk knuten runt halsen – lite den typen... Mighty är lättsam och fin men lite bekväm av sig, och han tar ingen skit utan kan säga ifrån om man går på honom för hårt. Jag kan sitta och finåka på honom, visst, och han är lättsam och trevlig. Men han skulle egentligen behöva spänna bågen ett snäpp till och engagera steget lite mer, och det får jag inte riktigt till hundra procent... Andra lektionen fick jag stundtals upp energin i honom så att jag kunde fånga upp hans hals lite högre och kortare, och det var väl dom glimtarna jag fick känna mig som mest nöjd med, även om det faktiskt i det stora hela var två riktigt trevliga lektioner.

Senaste lektionen hamnade jag på Sahara. Det är nåt mellan mig och henne... Hon är jättepopulär – stor och kurvig fux, lite dalahästformad på nåt sätt, tung och inte allt för pigg, men supertrevlig dressyrhäst. Men vi två kan bara inte kommunicera. Jag får känslan av att hon inte gillar att ha mig på ryggen. Det konstiga är att jag kan få henne att gå ganska OK – mot slutet av lektionen hade jag lyft och kortat jättehalsen till OK position och hon kändes engagerad i steget och gick i en fin trav med sug in i handen på mig. Men jag kunde inte göra nånting. Jag kan bara rida rakt fram i samma tempo i trav, för så fort jag ber henne om nånting annat så surnar hon och protesterar/vägrar. Det är så himla konstigt. För jag tycker att om vi nu inte får till kommunikationen alls och om hon inte accepterar mina hjälper, så borde hon inte tillåta mig att rida ihop och upp henne i den ändå ganska samlade och trevliga formen i traven. Det känns så himla skumt att rida runt på en häst som går riktigt fint och energiskt in i handen på mig, och så kan jag inte GÖRA nånting!! Jag vet liksom inte om jag ska vara nöjd eller missnöjd... Fast jo, jag lutar åt det missnöjda.
Nu måste jag ju köpa en lektion till, för att ge det en chans att få avsluta terminen lite mer positivt...