mian1
Trådstartare
En mer långsiktig sådan. Ibland tror jag att han trivs och ibland motsatsen.
Valacken fyller 21 år i april. Vi har ägt honom drygt 3 år och vi köpte honom som lugn och trygg nybörjarhäst. Han var lugn, så lugn att han var direkt lat och ovillig. Han ville inte bli riden, inte bli klappad osv. Dels fick han en envis hosta som gjorde honom matt och dels hade han varit turridningshäst i många år. Han fick stå ett halvår och hostan läkte bort och har aldrig kommit tillbaka. Och efter det halvåret började han intressera sig för oss och kom självmant fram i hagen.
Fast lat och trulig att rida har han varit fram till för ett drygt år sen. Då började det vända. Man behövde inte längre tvinga fram trav och han kunde till och med tänka sig att galoppera lite. Sen kom en dag ett bocksprång och sen har han bara blivit allt piggare och allt mindre nybörjarhäst.
I hagen var han till en början med ganska ointresserad av "sitt" sto. Han gillade henne inte, men brydde sig inte så mycket om henne. Blev orolig om hon försvann, men sökte ingen vidare kontakt. I höstas började han läxa upp henne och visa allt mer att det var han som var den som bestämde. När så lill-ponnyn flyttade in vart han riktigt sträng och började slå efter sina ston och skrika. Även efter att lill-ponnyn dog har han fortsatt att var kung i hagen och mästrar det stackars ranglåga stoet.
När vi rider så vill han gå först, han hänger sig i bettet och kan takta, försöka sticka eller slå efter stoet. Han är så pigg att man måste hålla in honom ordentligt och att medryttaren tycker att det är obehagligt.
För oss är han trevlig att hantera, försöker inte att testa så mycket som han gjorde förut. Även medryttaren har han slutat att testa, men han är som sagt lite väl stark för henne att hålla.
Något annat han visat tendenser på är luftsnappning. Verkar ha varit en inbiten vana, men de står så sällan inne annat än när de ska sova. Nu när hästkompisarna varit sjuka en efter en har det blivit en del boxvilande och då visar han sina gamla dåliga vanor. Sparkar i dörren, i boxväggen och han snappar luft, hugger i luften inte krubbiter.
Mitt på dagen i hagen brukar han ställa sig på en liten höjd där han kan blicka ut över sina ägor och så kröker han sig. In med bakbenen under kroppen och böjer halsen så att han kan nosa sig själv på bringan och så lägger han lite på öronen och ibland kan han småskrika. Varför?
Trivs han och har tuffat till sig därför eller trivs han inte och är missnöjd? Varför så sur mot sin hästkompis när de varit så gosiga förut?
Valacken fyller 21 år i april. Vi har ägt honom drygt 3 år och vi köpte honom som lugn och trygg nybörjarhäst. Han var lugn, så lugn att han var direkt lat och ovillig. Han ville inte bli riden, inte bli klappad osv. Dels fick han en envis hosta som gjorde honom matt och dels hade han varit turridningshäst i många år. Han fick stå ett halvår och hostan läkte bort och har aldrig kommit tillbaka. Och efter det halvåret började han intressera sig för oss och kom självmant fram i hagen.
Fast lat och trulig att rida har han varit fram till för ett drygt år sen. Då började det vända. Man behövde inte längre tvinga fram trav och han kunde till och med tänka sig att galoppera lite. Sen kom en dag ett bocksprång och sen har han bara blivit allt piggare och allt mindre nybörjarhäst.
I hagen var han till en början med ganska ointresserad av "sitt" sto. Han gillade henne inte, men brydde sig inte så mycket om henne. Blev orolig om hon försvann, men sökte ingen vidare kontakt. I höstas började han läxa upp henne och visa allt mer att det var han som var den som bestämde. När så lill-ponnyn flyttade in vart han riktigt sträng och började slå efter sina ston och skrika. Även efter att lill-ponnyn dog har han fortsatt att var kung i hagen och mästrar det stackars ranglåga stoet.
När vi rider så vill han gå först, han hänger sig i bettet och kan takta, försöka sticka eller slå efter stoet. Han är så pigg att man måste hålla in honom ordentligt och att medryttaren tycker att det är obehagligt.
För oss är han trevlig att hantera, försöker inte att testa så mycket som han gjorde förut. Även medryttaren har han slutat att testa, men han är som sagt lite väl stark för henne att hålla.
Något annat han visat tendenser på är luftsnappning. Verkar ha varit en inbiten vana, men de står så sällan inne annat än när de ska sova. Nu när hästkompisarna varit sjuka en efter en har det blivit en del boxvilande och då visar han sina gamla dåliga vanor. Sparkar i dörren, i boxväggen och han snappar luft, hugger i luften inte krubbiter.
Mitt på dagen i hagen brukar han ställa sig på en liten höjd där han kan blicka ut över sina ägor och så kröker han sig. In med bakbenen under kroppen och böjer halsen så att han kan nosa sig själv på bringan och så lägger han lite på öronen och ibland kan han småskrika. Varför?
Trivs han och har tuffat till sig därför eller trivs han inte och är missnöjd? Varför så sur mot sin hästkompis när de varit så gosiga förut?