Det jag är rädd för är inte att planet ska krocka med ett annat plan, eller explodera i ett svampmoln eller något annat som innebär en ögonblicklig död. Jag har inbillat mig att om man krockar i hög fart så dör man direkt, och det kan jag köpa (nej jag vill inte höra av någon som vet hur det egentligen går till när man dör i en trafikolycka).
Det jag är räddast för är att det ska hända något där uppe i luften, och att jag under tiden det tar för planet att nå marken ska veta att jag ska dö. Typ det som hände vid WTC-attacken, att de hade tid att skriva sms och sånt. De flesta av oss har väl haft en och annan nära-dödenupplevelse och det är ju rätt så fruktansvärt. Min längsta upplevelse har väl varat i 5 sekunder eller så. I ett flyg högst uppe tar det väl minst 15 minuter innan det når marken? Jag har haft mer än en mardröm som går ut på just det, att jag vet att nu dör jag. Den skräcken har INTE blivit bättre sedan barnets ankomst. Hur ska jag kunna titta på honom och veta att vi snart dör båda två? Suck... (varsågoda, fri insyn i en mycket sjuk hjärna...)
Jag vet innerst inne att det är extremt säkert att flyga, att de två "fallen" som sker under stigningen beror på temposänkning och ändran av klaffar, att plan inte störtar pga turbulens osv. Men det hjälper föga när hjärtat rusar och jag får metallsmak i munnen. Det har också fallit sig så att när jag väl börjat komma över min rädsla så får jag en riktigt dålig flygning med mycket turbulens och nonchalant kabinpersonal. Nu har jag faktiskt haft några "bra" flygningar, sist flög jag till S:t Petersburg med i princip noll turbulens. Några sådana flygningar till så blir jag kanske inte fullt så rädd i framtiden?