människans ensamhet och sökandet efter den man är

Det sorgliga med att vi människor är individer är att vi alltid är delvis ensamma. Om man inte tänker på det så bryr man sig nog inte, men jag tänker på det då och då och har gjort i många års tid, och känslan av sorg gör sig alltid påmind. Kanske är det den sorgen som även andra känner när de känner sig ensamma trots vänner och familj?

Ingen människa kan veta hur det känns i en annan, man är helt utlämnad till sig själv och man måste själv vara den som ger sig förståelse. Det kan man aldrig be någon annan om eftersom att det är helt omöjligt att till 100 % få andra att förstå alla känslor man känner i alla olika lägen och alla tankar man tänker i alla olika sorters situationer.

Ändå finner jag mig själv gång på gång i perioder göra en massa personlighetstester (som jag inte tror på) och liknande. Det är som ett sökande som aldrig tar slut. Antagligen har jag lagt alldeles för mycket energi i mitt liv på att fundera över vem jag är. Kanske vore det bättre att fundera ut vilka andra människor är. I och för sig är det väl lättare att gå på djupet med sig själv. Jag frågar inte andra om allt även om det är något jag undrar om när det gäller dem. Jag vill inte vara påflugen men lyssnar gärna till den som självmant berättar något.

Personlighetstester har jag nog givit upp, men nu ikväll försökte jag på nytt reda ut vilken grupp jag hör till när det gäller extraversion och introversion. Egentligen är jag rätt säker på att jag är introvert men de exemplen som ofta dyker upp i texter om introversion stämmer inte in på mig. Fast nu när jag skriver så inser jag ju att vi människor varierar för mycket för att kunna ha en beskrivning som passar för alla som är extroverta respektive introverta. Kanske är det den där längtan efter att passa in perfekt i ett sammanhang och fullständigt höra till i en grupp som spökar. Önskan om att helt kunna fördriva den där ensamheten som varje människa är dömd till att bära med sig.

När jag var liten stängde jag dörren till mitt rum när jag lekte. Då ville jag vara ifred. Jag hade en kompis med cellskräck och då har jag för mig att vi kompromissade och ställde något för dörren så den inte stängdes helt, men ändå skärmade av rummet. Jag lekte alltid egentligen, fantiserade tyst även med folk omkring mig. Kanske inte när jag samtalade med någon men så fort det inte var någon typ av interaktion.

Andra saker som stämmer om introversion är att jag vill ha tyst och lugnt när jag skriver eller studerar.

Jag får energi och blir glad av att vara tillsammans med andra människor. I en lagom stor grupp med personer jag känner eller gärna vill lära känna. Är jag mycket ensam blir jag nedstämd.

Jag kan mycket väl tycka att det är meningsfullt att prata väder med en främling, men kanske är det för att jag vet att samtalet mycket lätt kan bli djupare? Jag gillar nog att få uppmärksamhet också, fastän jag skäms när jag säger det, men... det kanske inte behöver vara helt fel. Inte jämt i alla fall.

Tänka först och tala sedan? Ett introvert drag som nämns ofta. Jag talar ofta medan jag tänker och tankarna leder ofta vidare till något annat än det jag egentligen ville ha sagt. Det är väl längtan efter att kommunicera, interagera som inte orkar vänta på att tankarna tänks klart.

Ibland känner jag mig som om jag är så vanlig som någon person överhuvudtaget kan vara och andra stunder känner jag mig väldigt udda. När jag är glad känns det som om jag skulle kunna flyga fram och när jag är ledsen känns det som om jag aldrig någonsin ska bli glad igen. Jag förstår inte romantisk kärlek men älskar väldigt starkt. Jag är en dålig människa som försöker vara en bra människa. Jag är en bra människa som har dåliga sidor. Hm, ingendera kändes rätt, jag är nog varken en bra eller en dålig människa, utan bara en himla person som av någon anledning vandrar omkring här på jorden och så väldigt gärna skulle vilja göra allt rätt och riktigt men aldrig kan avgöra vad som är just rätt och riktigt.

Varför lägger jag upp det här offentligt på ett forum där jag lätt kan bli igenkänd? Söker bekräftelse? Kanske. Har ännu inte helt givit upp hoppet om att det någonstans där ute ska finnas någon som fungerar som jag? Troligt.

 

[Angel]

Jag tror snarare att de allra flesta människor som är socialt normalbegåvade har rätt stor förmåga att sätta sig in i hur andra känner om de har tid och anledning till det. Det är lite ett krav att man utvecklar den typen av förmåga att förstå andra om man ska vara ett flockdjur.
Förstå helt och fullt hur någon annan känner i alla situationer, nej det gör man förstås inte men å andra sidan så skulle åtminstone inte jag vilja ha andra människor inuti huvudet på det sättet att det inte fanns någon bit som bara var min heller. För mig är självvald ensamhet guld och inget jag skulle byta ut för allt i världen.

 

[Takire]

Jag tror snarare att de allra flesta människor som är socialt normalbegåvade har rätt stor förmåga att sätta sig in i hur andra känner om de har tid och anledning till det. Det är lite ett krav att man utvecklar den typen av förmåga att förstå andra om man ska vara ett flockdjur.
Förstå helt och fullt hur någon annan känner i alla situationer, nej det gör man förstås inte men å andra sidan så skulle åtminstone inte jag vilja ha andra människor inuti huvudet på det sättet att det inte fanns någon bit som bara var min heller. För mig är självvald ensamhet guld och inget jag skulle byta ut för allt i världen.

Visst, så kan man också tänka. Och jag menar inte att jag vill att andra människor ska läsa mina tankar och skulle inte heller vilja kunna läsa andra människors tankar. Förstår att det kanske lät så. Jag kan också uppskatta den helt egna platsen väldigt mycket. Man längtar väl efter olika saker beroende på var man för tillfället står. Det händer ju så mycket i ett liv. Inte så konstigt då att man kan vara motsägelsefull.

 

[Araminta]

Det är ett intressant ämne och en filosofisk fråga som nog är lika gammal som mänskligheten. En fråga jag tvivlar på att någon någonsin kan besvara fullt ut. Det gör frågan ytterst mänsklig. Det är något vi alla till och från brottas med.

Att försöka beskriva vem man är får mig att osökt tänka på Barnum-effekten. Ett psykologiskt fenomen som utnyttjas i horoskop etc där beskrivningar verkar väldigt specifika och träffande men som egentligen är vaga nog att passa in på större delen av mänskligheten. Jag tycker ofta att jag hamnar i liknande resonemang när jag ska beskriva mig själv. Jag är generös men snål i vissa lägen. Jag vet vad jag vill, men inte alltid. Jag är oftast snäll men det händer att jag är elak. Paradoxer och motsättningar finns inom oss alla (varför Barnum-effekten fungerar så väl).

Något som jag börjar leka med på sistone är att istället beskriva mig själv som en person som gör olika saker. Jag är en person som tycker om böcker. Jag är en person som jobbar med att hjälpa människor. Jag är en person som ibland känner saknad. Det blir mer konkret och inte lika flyktigt.

Önskan om att hitta någon som kan spegla en helt utan krusningar är en längtan jag känner igen. Den romantiska bilden av en själsfrände, någon jag inte behöver anstränga mig med. Jag vet inte om alla människor har en sådan eller om det möjligen också är något som ändrar sig över en livslängd. Jag vet att jag har upplevt det i enstaka samtal med ett fåtal människor. Känslan av att fullt ut tala samma språk. Det är en magi i det som är svår att beskriva.

 

[Takire]

Det är ett intressant ämne och en filosofisk fråga som nog är lika gammal som mänskligheten. En fråga jag tvivlar på att någon någonsin kan besvara fullt ut. Det gör frågan ytterst mänsklig. Det är något vi alla till och från brottas med.

Att försöka beskriva vem man är får mig att osökt tänka på Barnum-effekten. Ett psykologiskt fenomen som utnyttjas i horoskop etc där beskrivningar verkar väldigt specifika och träffande men som egentligen är vaga nog att passa in på större delen av mänskligheten. Jag tycker ofta att jag hamnar i liknande resonemang när jag ska beskriva mig själv. Jag är generös men snål i vissa lägen. Jag vet vad jag vill, men inte alltid. Jag är oftast snäll men det händer att jag är elak. Paradoxer och motsättningar finns inom oss alla (varför Barnum-effekten fungerar så väl).

Något som jag börjar leka med på sistone är att istället beskriva mig själv som en person som gör olika saker. Jag är en person som tycker om böcker. Jag är en person som jobbar med att hjälpa människor. Jag är en person som ibland känner saknad. Det blir mer konkret och inte lika flyktigt.

Önskan om att hitta någon som kan spegla en helt utan krusningar är en längtan jag känner igen. Den romantiska bilden av en själsfrände, någon jag inte behöver anstränga mig med. Jag vet inte om alla människor har en sådan eller om det möjligen också är något som ändrar sig över en livslängd. Jag vet att jag har upplevt det i enstaka samtal med ett fåtal människor. Känslan av att fullt ut tala samma språk. Det är en magi i det som är svår att beskriva.

Smart sätt att tänka tänka itifrån vad man gör

 

[Lobelia]

Det sorgliga med att vi människor är individer är att vi alltid är delvis ensamma. Om man inte tänker på det så bryr man sig nog inte, men jag tänker på det då och då och har gjort i många års tid, och känslan av sorg gör sig alltid påmind. Kanske är det den sorgen som även andra känner när de känner sig ensamma trots vänner och familj?

Ingen människa kan veta hur det känns i en annan, man är helt utlämnad till sig själv och man måste själv vara den som ger sig förståelse. Det kan man aldrig be någon annan om eftersom att det är helt omöjligt att till 100 % få andra att förstå alla känslor man känner i alla olika lägen och alla tankar man tänker i alla olika sorters situationer.

En liten reflektion, du skriver att ingen människa kan veta hur någon annan känner sig till 100%, där kan jag hålla med även om det händer att man kan komma mycket nära, kanske så nära att skillnaden inte spelar någon roll - åtminstone har jag upplevt att andra förstår mig mycket väl, enstaka gånger bättre än vad jag själv . Det jag tänker mest på här är dock din inledning, där du menar att vi människor alltid är delvis ensamma, här emot säger du dig själv lite, kan du inte till 100% veta hur det känns för någon annan kan du inte veta att det stämmer att vi alltid är delvis ensamma.

Jag kan inte hålla med alls på punkten att människor alltid är ensamma, det finns stunder och ögonblick jag på intet sätt varit ensam utan varit i full samklang med någon eller några individer eller "världsalltet", vissa gånger har jag även varit fysiskt varit ensam men ändå känt en enorm gemenskap, det har varit under meditation och i korta ögonblick, åtminstone som det kändes men hade ingen koll på klockan. Det har även hänt medan jag sjunger och skratta med andra, i samband med sex och många andra tillfällen har jag haft glädjen att känna stor gemenskap. Du kanske inte upplevt detta men åtminstone en annan gjort det (jag) och troligen många fler och jag hoppas innerligt att du får uppleva det någon gång.

Och apropå känslor och förstå någon till 100%, hittills har jag inte lyckats förstå mig själv fullt ut och det finns enstaka tillfällen som andra förstått mig bättre än jag själv, och jag har vid flera tillfällen fått hjälp att reda ut känslorna. Och givetvis kan andra kan ge en förståelse, men nej ingen förstår någon annan till 100% i alla lägen, jag förstår som sagt inte mig själv till 100% alltid även om jag är expert på mig själv

 

[Vira]

En liten reflektion, du skriver att ingen människa kan veta hur någon annan känner sig till 100%, där kan jag hålla med även om det händer att man kan komma mycket nära, kanske så nära att skillnaden inte spelar någon roll - åtminstone har jag upplevt att andra förstår mig mycket väl, enstaka gånger bättre än vad jag själv .

Det där är en intressant poäng. Jag minns att det var något jag hela tiden slogs av när jag träffade min make första tiden, att han hela tiden förstod vad det var jag for efter i mina halvfärdiga resonemang, att han gav mina känslor argument och att jag kunde ösa ur mig halvformade tankar som han avslutade så att det blev som jag tänkt mig. I processen med att lära känna honom lärde jag också känna mig själv på ett mycket djupare sätt. Jag kunde bli ivrig att få ta upp en fråga till diskussion för att liksom få klarhet i var jag stod i den själv. Det var inte heller så att han bara påverkade mig till att tänka som han utan ibland blev slutsatsen den motsatta - exempelvis insåg jag under våra samtal att jag borde vara vegan i stället för vegetarian, fastän han på den tiden åt kött. Det visar ju både att jag inte själv riktigt hade klart för mig hur jag tänkte, och att det var möjligt att han förstod det bättre och kunde hjälpa mig att räta ut mina resonemang.

 

[Lobelia]

Det där är en intressant poäng. Jag minns att det var något jag hela tiden slogs av när jag träffade min make första tiden, att han hela tiden förstod vad det var jag for efter i mina halvfärdiga resonemang, att han gav mina känslor argument och att jag kunde ösa ur mig halvformade tankar som han avslutade så att det blev som jag tänkt mig. I processen med att lära känna honom lärde jag också känna mig själv på ett mycket djupare sätt. Jag kunde bli ivrig att få ta upp en fråga till diskussion för att liksom få klarhet i var jag stod i den själv. Det var inte heller så att han bara påverkade mig till att tänka som han utan ibland blev slutsatsen den motsatta - exempelvis insåg jag under våra samtal att jag borde vara vegan i stället för vegetarian, fastän han på den tiden åt kött. Det visar ju både att jag inte själv riktigt hade klart för mig hur jag tänkte, och att det var möjligt att han förstod det bättre och kunde hjälpa mig att räta ut mina resonemang.

Precis, det handlar inte om att personen behöver känna alla aspekter av en själv till 100% eller bättre än en själv, men vissa bitar och det behöver inte alls vara att man har samma åsikter som din make hjälpte dig att reda ut tankar om kostval fast han inte alls åt på samma vis själv. Jag brottas med att komma åt och lära känna mitt undermedvetna eller delar av det. Det är spännande, jag har exempelvis exempelvis stött på situationer som jag undviker/"flyr" från som jag tycker om eller vill göra och det liksom är en konflikt mellan mig och mitt undermedvetna. Då är det guld att ha en inkännande person att diskutera med som är mer objektiv och kan se var problemen ligger.

Ta exempelvis att söka jobb, jag ville ha ett nytt jobb då jag vantrivdes men det tog emot ordentligt att ens tänka på det. Det var en hel del underliggande känslor i mitt undermedvetna (och halvt medvetna) som handlade om att inte duga och som jag skulle få bekräftade om jag sökte och inte fick jobbet. Först genom att lära känna de aspekterna av mig själv ser jag vad som är på gång och ta itu med det på ett mer konstuktivt vis än att behöva tvinga mig sjäv att göra det jag egentligen vill.