Malin Andersson: ”Ridsport för alla – eller?”

Hästar är för alla. Varför har vi då inte fler rullstolsburna ridlärare, eller fler instruktörer som undervisar på andra språk än svenska? Det skriver Malin Andersson i denna gästkrönika om ökat inkluderande inom ridsporten.

 

[Freazer]

Jag känner det hade varit en stor skaderisk för en rullstolsburen ridlärare. Tänk om en häst blir rädd och ridläraren inte kan flytta sig tillräckligt snabbt i manegen? Har iofs haft en tränare som tillfälligt satt i rullstol men h*n var alltid utanför ridbanan då. Vet inte hur det skulle funka med ridskolegrupper där det är fler elever.

 

[ufot]

Sorry, ridsport är inte för alla.
Den största orsaken är pengar.
Det är få som har råd med egen häst.
Även ridlektioner kostar ganska så mycket pengar.
Inte tala om vad all utrustning kostar.
Sen veterinär på det.

Vi lever (tyvärr) i ett ojämlikt samhälle.
Alla har inte samma förutsättningar.

Det blir väldigt svårt att undervisa nybörjare om du sitter i rullstol. Även duktigare elever blir svårt. Ridlärare jobbar oftast ensam. Hur ska en rullstolsburen ridlärare klara av om någon ramlar av och behöver första hjälpen? Om hästarna blir rädda och börjar skena? Det går liksom inte.

Hur orättvist det än låter kan exempelvis rullstolsburna inte ha alla arbeten. Många arbeten kräver att du kan röra dig obehindrat. Vet många som efter olyckor varit tvungna att omskola sig till annat yrke.

Språket är viktigt. Vi lever i Sverige och bokar jag en ridlektion vill åtminstone jag ha undervisning på svenska.

Hur ska en ridlärare som inte behärskar språket kunna arbeta på en ridskola och undervisa barn och nybörjare?

Sen att utländska tränare kommer hit och har enstaka lektioner och kurser är en helt annan sak. Det är bara bra, när man kommit en bit, att någon gång rida för andra och delta i någon kurs, eller liknande.

Jag blir så less på de som hela tiden säger att ridsport är för alla. Det stämmer inte.