Sv: Lokor
Hittade!
kopierar in det här:
I Ytterbyn utanför Kalix finns en av Sveriges allra sista stora lokmästare i full verksamhet. Det är 88-årige Sigurd Lidström som tillverkat lokor i 75 år. Lokor som både är formfulländade och vackra att se på och framför allt som är exakt avpassade efter hästens lokstad oavsett hur den är skapt.
Inom loppet av en månad har jag besökt Sigurd Lidström två gånger. Bara de besöken är värda en helt egen artikel. Sigurd bor på ett vackert gårdsställe med stora rödfärgade häbren, lider och stall och inne i köket håller han ständigt på med sitt lokmakeri. Folk från hela Sverige hör av sig till honom för att få tag på lokor som verkligen passar hästen. Särskilt är det hingstägare som gärna vill ha ett par vackra finnlokor som passar hingstens lite mer rundade former. Sigurd snidar nya lokor från ämnen som han hittar när han är ute i skogen, men han tar också tillvara och renoverar gamla finnlokor.
Sigurd Lidström ägnar sig nämligen bara åt finnlokor som han anser är världens bästa lokor, och då jämför han även med de engelska helcollerselarna som kan se nog så vackra ut där de ligger på hästen men som inte alltid har den passform mot lokstaden som de borde ha, menar Sigurd. Finnlokor kallas också ibland för kajanalokor och de måste tillpassas exakt åt hästen redan när de täljs. Sedan behåller de formen och ändrar sig inte. Finnlokorna var uppskattade av timmerkörarna eftersom de gav en hårdare snärt när hästen ryckte igång lasset och därför kunde hästarna lossa större lass med finnsele än t ex med ringbossele.
Redan vid tretton års ålder tillverkade Sigurd Lidström sina första lokor. Fadern hade mycket lokor hemma, bland annat ett par formfulländande finnlokor som Sigurd ofta tittade på och beundrade. En dag blev Sigurd Lidström ensam hemma tillsammans med sina syskon, föräldrarna var på begravning. Då passade han på att ta fram ett par ämnen som August Bergström (kusin med Sigurds farfar) lämnat kvar efter sig. Sigurd började tälja i de här ämnena och de blev hans första lokor.
- Jag har kvar de där lokorna fortfarande, säger Sigurd Lidström, de hänger i badrummet.
Men då måste jag få tillägga att i badrummet hänger inte bara ett par lokor utan ett drygt fyrtiotal…
Sigurd hör till en syskonskara med 15 barn totalt och samtliga lever och har hälsan. Och Sigurd är inte äldst… Flera av syskonen är även de slängda i handaslöjd. Äldste brodern Edvin som varit slöjdlärare är en oerhörd träsnidare och snidar hästar av alla raser, brodern Frans Lidström täljer också han, naturtrogna arbetshästar med vagnar och slädar. En annan bror, Bengt Lidström, har haft en utställning med snidade vikingaskepp som visats runt hela världen.
- År 1929, när jag var femton år gammal bytte sig John Wikström en liten nordsvensk märr av Ivar Westin från Lappträsk. Jag gjorde ett par lokor åt henne och de passade utmärkt. Det var mitt första arbete åt någon annan och framgången gjorde att jag på ungtuppars vis började tänka att "inte var det här så märkvärdigt". Men då hade jag ännu bara provat på att göra lokor åt vanliga hästar som var normalt skapta.
Första mästarprovet
- Ett par år efteråt var jag och sjöng vårsånger vid Betels majbrasa när jag fick ett slag på axeln av en mycket hård näve. Det var Åke Bergström som var dräng på Framaholmen och så sade han; "är det sant att du har börjat göra lokor?".
- De hade så eländigt med lokor åt hästen i Framaholmen. Han hade fått gå som hingst länge och hade riktigt rund hals. Husbonden, Herman, ägde också Norrbottens största lanthandel och tog hem jämtlandsselar. Och det var en sådan de använde till hästen.
- Men vinter 1931 var en snörik vinter, det snöade så gruvligt så att vägen från Kalix till Nyborg snöade igen totalt. De skulle den vägen med hästen trots detta eftersom de måste hämta hö från en slåttermyr vid Gäviken. Men lokorna strypte hästen, han stannade och när de då körde på honom blev han arg och sparkade. Det gick helt enkelt inte att köra hästen med de grejor som de hade. "När vi nu skall till och köra med gödselspridaren vet jag inte hur det skall gå" sade drängen och var alldeles till sig, berättar Sigurd som om det hela utspelade sig alldeles nyss och fortsätter:
- Nå, jag spände för schäsen och for till Framaholmen, jag hade ju inte sett hästen på flera år. Och när jag kom dit då tänkte jag; "hur i all världen skall jag kunna göra lokor åt en häst som är alldeles rund och ingen lokstad har?".
- Lotsförmannen Johan Anton Bergström tittade också på hästen och han sade åt mig: "jaha du skall praktisera i din farfars yrke, men hur du skall kunna göra lokor åt den här hästen det vet jag inte". Jag var villrådig och tveksam och for hem och när jag kom hem sade pappa: "nu måste du visa att du är lokmästare" och då var det bara att sätta igång.
Sigurd Lidström berättar vidare om hur just de här lokorna kom till, hans första riktiga läroprov. Han letade fram ett riktigt krokigt ämne i vedboden, sedan satte han draget lite nedanför centrum så att lokorna inte skulle dras uppåt, utan ligga still, trots att lokstaden var så bristfällig. Smidet gick han till Petterssons smedja och fick gjort enligt anvisningar.
- När lokorna var färdiga åkte jag iväg med dem, Herman hade tagit hem filtbuntar så vi spikade fast dem. Då kom husmor, Anna, och sade att hon skulle vilja ha upp ett lass torv från dikena till trädgårdslandet. Åke spände för "vikflaken" det vill säga en enaxlad tippvagn. Han satte sig fram och de lastade på fullt lass. Och lokorna stod precis där de skulle när hästen drog, även med vikflaken som har så lätt för att lyfta upp lokorna - då var jag glad och belåten!
Fler prövningar…
- Efter den där första prövningen fick jag verkligen mod i barm, då tyckte jag att jag hade klarat en svår prövning. Det dröjde dock inte längre än till sommaren förrän de hade problem med den här hästen igen. Hästen hade gått på sommarbete på holmarna och han hade väl lite hingstfasoner för sig, uppvaktade märrarna och kom i slagsmål med de andra valackerna. En dag när jag kom hem från myrslåttern och var trött så hade de ringt från Framaholmen och varit alldeles till sig. De hade tagit hem hästen för att börja slåttern och då upptäckte de att han hade ett stort sår som det rann grönt var ifrån nedför hela lokstaden. Så jag satte mig på cykeln och for dit berättar Sigurd.
- Jag lyfte på fliken till såret och det såg eländigt ut. Veterinär Jonsson kom dit och tvättade rent såret och skar bort hudfliken som hängde löst. Sedan skar jag bort från filtbuntorna på platsen för själva såret. "Drar han så gör han det, vägrar han så måste såret få hela först" sade veterinären.
- De började slå "flaten" en äng där gräset var speciellt glest, torrt och hårt. Hästen gick som om allt var bra med honom och han fick gå hela dagarna i slåttern. På hösten ringde de igen för att jag skulle komma och sko hästen och då var lokstaden fullkomligt hel. "Du har räddat vår häst" sade de och gav mig mycket beröm. Det här var de första lokorna för en lite avvikande häst som jag gjorde säger Sigurd Lidström.
Lokor till Wången och Kungen!
Sedan har det blivit många par lokor till hästar av alla modeller. Sigurd Lidström har bland annat tillverkat lokor till flera av Wångens hingstar medan de hade hingstuppfödning för nordsvenskar där. Det är förvaltaren Alf Olofsson som kom i kontakt med Sigurd Lidström och hans tillverkning av lokor när Alf Olofsson ledde körkurser i Norrbotten.
- Det var så bra kvalitet på lokorna och de var så bra utformade att jag på en gång köpte lokor av Sigurd Lidström både till Wångens hingstar och mina privata hästar berättar Alf Olofsson, någon lokmästare fanns då inte längre verksam i Jämtland.
Genom Wången och deras hingstar blev Sigurd Lidströms lokor kända över hela Sverige och beställningarna började komma från när och fjärran.
- När så Wången skänkte en häst till Kungen, valacken Svenske år 1995, utrustades Svenske med en sele med finnlokor av Sigurd Lidström. Lokorna var så elegant utformade att det föreföll lämpligt att välja dem, när vi provade ut en sele åt hästen inför leveransen till Kungen, berättar Wångens förvaltare Alf Olofsson vidare.
När du har kört en sån häst har du inget mer att uppleva!
- En annan historia som jag har att berätta är när Englunds pojkar från Näsbyn kom hit för att få sig ett par lokor. Det var två kusiner som bägge hette Kalle Englund, för att skilja dem åt kallades de i folkmun för "Kalle Englund den bättre" och "Kalle Englund den sämre". Det var raka besked på den tiden…
- Pojkarna åt "Kalle Englund den sämre" hade alltid handlat hästar med Hugo Juntti från Vojakala. Därifrån hade de nu köpt en stor häst med mycket gång. Selen strypte hästen hela tiden och hur de än lånade selar och provade på honom så var det allt samma.
- Min hustru Vivan och jag skulle ut på en skärgårdstur med häst och släde och stod färdiga. När man skall ut och åka släde då skall förresten hästen vara förspänd med rankdon!
Rankdon är en sorts sele där rankbågen håller fast skaklarna, fämerstänger kallas de för, och det är inte vanliga skaklar utan det är raka björkslanor. Det går nämligen ut remmar, råomremmar, från lokorna till rankbågen som man lindar runt fämerstängerna när hästen spänns för. Björkslanorna är naturligtvis också fästade vid släden med krokar. Att köra med rankdon är speciellt uppskattat av de äldre hästkörarna och särskilt av Sigurd Lidström själv. När man kör med rankdon går släden mycket mjukare och utan ryck vid varje steg. Råomremmarna ger efter lite grand när hästen skjuter fram bogen, så släden går precis rakt fram. Finnarna och ryssarna använder den här anspänningen i all slags körning men i arbetskörning är vanlig anspänning att föredra då hästen kan bromsa lasset.
Fortsättning kommer...
