Lögn om faderskap...?

[Görel]

Sv: Lögn om faderskap...?

Jag började 1997 så det kan mycket väl ha sett annorlunda ut tidigare.

Den så kallade konceptionstiden, alltså när barnet blivit till, räknas ut via tabeller från socialstyrelsen och är inget som vi handläggare har med att göra utan vi måste bara följa dem. Det finns också en så kallad konceptionssnurra där man med hjälp av barnets huvudmått vid ultraljudet kan snäva in tiden till 4 veckor.
Socialstyrelsen bestämmer över oss så vi måste följa det.

 

[Björk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Jag har läst tråden och vill bara berätta för dig TS att jag vet ett fall med en pappa som var i samma läge som din sambo. Pappan ifråga var redan vid påskriften av faderskapet lite tveksam till om han var biologisk far, men skrev på och var en aktiv far. När barnet var 2-3 år så fick jag höra detta (från pappan själv). Jag har kvar en vän som känner denna pappa (jag var själv bara bekant med honom) och fick veta att för ett par år sen när barnet var 17-18 år så kom detta fram till barnet via pappans nuvarande (nya) sambo.
Vilket var omstörtande och jättejobbigt för det tonåriga barnet!

Han är ändå alltid pappa till detta barn och det vet barnet, men det var svårt ... (speciellt eftersom mamman inte var en så engagerad mamma under barnets uppväxt; det var pappa som var den främsta tryggheten). Jag har inte hört mer om hur barnet mår nu, jag antar att h*n bearbetat och kommer klara av detta.

Jag vill ändå berätta detta för dig och din sambo; det kan vara värt att fundera över vad som egentligen är bäst i detta läge. Om det kommer fram senare i livet (av slump, oförsiktighet eller annat) så kan det riskera att sonen känner sig "sviken" av att inte ha fått veta att denna osäkerhet på det biologiska bandet fanns.

 

[smirk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Det känns lite som ett moment 22...

Min sambos situation stämmer ganska väl överens med den du beskriver.
Av olika orsaker var han tveksam redan innan barnet var fött, men valde att "bli pappa". Han har också alltid varit sonens fasta punkt och förebild.
Sonen utsatte sig för en massa samtal hos sociala och skolkuratorn för att få rätten att själv välja att bo hos sin pappa vid skilsmässan. Mamman var helt emot det, men sonen ansågs tillräckligt mogen att själv få bestämma trots att han bara var 11 år. Att han flyttat till mamman nu beror på att han gärna ville gå ett gymnasieprgram i hennes hemkommun.

Att inte berätta sanningen är ju ett stort svek OM man vet sanningen...

Sambons läge är ju att han inte vet och måste ta ställning till huruvida han borde ta reda på sanningen eller inte. För vems skull då i så fall?
Och vilka konskvenser kan det beslutet få?

Om rykten kommer till sonens öron, och han frågar, borde pappan blåneka då eller säga att vi kan göra ett test så att du får veta säkert? Men då blir ju hux flux ansvaret överfört på sonen, och vad leder det till. Kommer han i sin tur att känna sig som en svikare gentemot pappan, som "ville ha honom oavsett".

Vad jag har förstått anses det mycket viktigt att adopterade barn ska få veta att de är adopterade, varför är det så, vilken skillnad gör det i deras liv?
Är det i så fall inte lika viktigt för ALLA barn?

Nuläget är hursomhelst att maken väljer att låta saken bero, främst för att han inte vill riskera deras förhållande. Mamman är inte särskilt lätt att ha att göra med och han vill finnas där som en fast punkt i tillvaron om det kör ihop sig för barnen.
// Smirk

 

[cirkus]

Sv: Lögn om faderskap...?

Jag anser att det är åt helvete att göra så !

Mot både barnet och pappan.

Vad adoption hade med saken att göra - jo, jag tänker att om det är biologi som gör en till förälder eller om det är andra saker. Adoption - ingen biologi
Lurad pappa - ingen biologi

Men som jag fattar det så är pappan lika mycket pappa iallafall. Och skulle i detta fall fortsätta vara det ÄVEN om det visade sig att han inte är biologisk pappa.

 

[Björk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Att inte berätta sanningen är ju ett stort svek OM man vet sanningen...

Sambons läge är ju att han inte vet och måste ta ställning till huruvida han borde ta reda på sanningen eller inte. För vems skull då i så fall?
Och vilka konskvenser kan det beslutet få?

Jag förstår att det är ett jättesvårt läge. Och faktiskt precis likadant som det fall jag känner till (där nya sambon till pappan var initiativtagare till att "rota" i det; varför vet jag inte, men hon kanske hade en del goda anledningar i sitt eget tycke. Som utomstående kan man dock tycka att hon/han kunnat vänta ytterligare några år tills barnet var äldre/vuxen). Grejen är ju att ni vet en sanning som sonen inte vet: att pappan inte är säker på att han är biologisk far.

Vilka konsekvenser det kan få i realiteten tycker jag absolut är värt att ta reda på (som du frågar efter i tråden; just de juridiska konsekvenserna). Vilka konsekvenser det kan få känslomässigt för pappa och son är en annan femma; där måste man väl på något sätt göra ett avvägande: vad är "värst"; gå ovetande och fortsätta "dölja" att det finns en tveksamhet eller att få veta om x antal år (för sonen) att denna tveksamhet fanns och vad får DET för konsekvenser då?

Jag har ingen generell erfarenhet av adoptivbarn, men har vuxit upp med barndomsvänner som är adopterade. Deras föräldrar skulle lika gärna kunna ljugit för dem, eftersom de har ursprung i ett annat nordiskt land (och inte skiljer utseendemässigt som t ex barn från Asien eller Afrika). Men de har alltid vetat om att de varit adopterade. Jag tror de är helt eniga med mig om att det vore ett svek om de inte fått veta det (så har det i alla fall låtit när vi var yngre). Speciellt som deras biologiska mamma sökte upp dem i vuxen ålder.

Jag har också en person i min närhet som har ett par syskon, varav det ena har en annan far och blev adopterad av "min" persons far som liten. Detta kom fram när detta syskon var i tonåren; "skvallervägen". Jag kan ju säga att det absolut har påverkat; inte bara det adopterade barnet utan också syskonen. Både då; när det avslöjades; och till viss del även NU när alla är vuxna sedan många år. Det har skapat tankar på "tänk om JAG också har en annan pappa?" mm. Föräldrarna ifråga kan nog inte förstå/inse (jag har berört frågan med en av dem) HUR viktigt detta var/är. Problemet var nog inte föräldraskapet; det är ju solklart vem som är pappa och mamma på riktigt; den som funnits och finns där; den som torkat snor, bytit blöjor, den som agerat förälder är ju den som ÄR förälder ur ett känslomässigt perspektiv. Jag tror snarare problemet är att det ändå är en fråga om något som rör den egna personens ursprung som undanhållits personen. Det blir en slags indirekt "lögn" som just rör en själv.

Jag kan inte råda hur ni ska göra; din sambo måste väl själv besluta hur/vad han vill göra. Jag tänker en tanke som kanske är ....lite konstig men vad jag förstår så kan ju DNA-test göras med hjälp av saliv på en tops typ. Skulle ni kunna få tag i DNA från sonen utan att informera honom och själva först ta reda på resultatet? (Saliv, hud?, hår?, blodprov?) Om resultatet är positivt = din sambo ÄR biologisk far så kan ni ju släppa hela biten utan att behöva ta upp det med sonen alls. Om resultatet är negativt = han är inte biologisk far så tar ni i så fall upp det med sonen i det läget?
Det kanske också på ett sätt är ett "oärligt" förfarande, men ändå ett sätt att undvika att röra upp himmel och jord för sonen OM det nu ändå visar sig att de är biologisk far och son?

Även om ni bestämmer er för att bara låta det vara och hålla tyst så kan det ju uppdagas någon gång i livet; jag tror någon nämnt detta; som t ex om det visar sig att sonen har någon ärftlig sjukdom som ärvs på pappans sida och man DÅ konstaterar att han måste ha en annan biologisk far. I en sån situation blir det kanske inte så lätt att bara låtsas som om man aldrig har tvivlat... när man nu faktiskt HAR gjort det?

Usch, jag avundas er inte er situation. Det är jättesvårt!

 

[Björk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Nuläget är hursomhelst att maken väljer att låta saken bero, främst för att han inte vill riskera deras förhållande. Mamman är inte särskilt lätt att ha att göra med och han vill finnas där som en fast punkt i tillvaron om det kör ihop sig för barnen.
// Smirk

Ja, han behöver ju inte göra något NU bara för att han/ni funderar på saken.

 

[Rina]

Sv: Lögn om faderskap...?

Nej det är ingen lätt situation.
Men jag ser det som att pappa är den som är som en pappa biologisk eller ej. Ett alternativ är att låta det vara tills sonen själv frågar och då svara att det inte går att säga med 100% säkerhet att han är den biologiska pappan. Men att för pappan är han en son oavsett och visst vill sonen göra ett test så är det ok men oavsett vad testet skulle visa så är han sonens pappa.
Vad det gäller underhållet så är det väl lite sent påtänkt nu om pappan hadde sina aningar från början. Är det pengar det handlar om eller vetskapen om vem som är den biologiska pappan? Begär han tillbaka pengarna så ger det signaler att du är inte min son och jag tänker inte försörja dig. Min sambo är inte min sons biologiska pappa men har aldrig sagt ett ord om försörjning. Det har varit självklart redan från början att han betalar för min son som om det vore hans biologiska barn.
Att gå bakom ryggen och göra ett DNA test skulle jag inte rekomendera. Att vara rak och öppen och låta sonen få en chans att säga sin åsikt om ett ev DNA test tror jag är det bästa. Jag skulle sett det som en personlig kränkning om någon gjorde något sådant bakom min rygg.

 

[Björk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Ett alternativ är att låta det vara tills sonen själv frågar

Men... vilket barn frågar om en sak som man tar för självklart?
Jag har aldrig frågat mina föräldrar/min pappa om jag är deras biologiska barn; det tar jag ju för givet att jag är.

Jag tänker att man kan ju liksom inte hävda att man har någon slags rätt att undanhålla sådana saker (Nu tänker jag inte direkt på TS utan kanske fall där man VET) bara för att barnet aldrig frågar...?

 

[Björk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Att gå bakom ryggen och göra ett DNA test skulle jag inte rekomendera. Att vara rak och öppen och låta sonen få en chans att säga sin åsikt om ett ev DNA test tror jag är det bästa. Jag skulle sett det som en personlig kränkning om någon gjorde något sådant bakom min rygg.

Nä, det kanske var ett dumt förslag...
Jag tänker också som du, att det kan ses/kännas som en kränkning. Å andra sidan så kan det finnas en funktion om man får veta att pappan är biologisk också? Funktionen att slippa dra igång en process där sonen blir oroad/fundersam/ funderande "i onödan" så att säga.

 

[yennork]

Sv: Lögn om faderskap...?

Jag tycker absolut ni ska ta upp det hela med sonen. Går det rykten kommer de garanterat att nå honom också. Hur jobbigt samtalet än blir är det ännu värre om han kommer till er och undrar varför ni inte sagt något när "alla andra" har vetat.

Hur ni sen ska gå vidare beror allra mest på sonens reaktion.

 

[Rina]

Sv: Lögn om faderskap...?

Men... vilket barn frågar om en sak som man tar för självklart?
Jag har aldrig frågat mina föräldrar/min pappa om jag är deras biologiska barn; det tar jag ju för givet att jag är.

Jag tänker att man kan ju liksom inte hävda att man har någon slags rätt att undanhålla sådana saker (Nu tänker jag inte direkt på TS utan kanske fall där man VET) bara för att barnet aldrig frågar...?

Ja du har rätt sonen lär ju inte ta upp det utan att höra det via ryktesvägen och det kan få sonen att grubbla och må dåligt innan denne vågar ta upp frågan.
Men jag tror att man måste vänta in rätt tillfälle eller ett så bra tillfälle som möjligt.

 

[angelwings]

Sv: Lögn om faderskap...?

Men åh vad jag hatar folk som är skvallertackor!!

Jag är uppväxt med skilda föräldrar, jag bodde kvar med min pappa (vilket inte var ett smart drag, men det är en annan historia) och OJ vad jag fick höra saker om min mamma av skvallergardet i byn.
Hon var visst förlovad, gift och just ja, hon hade fött barn också! Det är INTE kul som barn att bli utsatt för sånt. (inget av det var sant alltså, men även om det vore det så hade de inte med saken att göra!)

Pappan kan inte prata med sonen och säga något som att: Jag har fått höra dumt skvaller att jag inte skulle vara din biologiska pappa. Jag vet inte hur det ligger till, men för mig spelar det ingen roll. Jag behöver bara veta att du är mitt barn och jag är din pappa Det är människor som inte har något bättre för sig med sin tid som försöker ställa till bråk lite överallt. ?

Jag vet inte, men då känns det ju ändå som att pappan uppmärksammar det och berättar själv men inte gör 'så stor affär' av det.

 

[TinyWiny]

Sv: Lögn om faderskap...?

Pappan kan inte prata med sonen och säga något som att: Jag har fått höra dumt skvaller att jag inte skulle vara din biologiska pappa. Jag vet inte hur det ligger till, men för mig spelar det ingen roll. Jag behöver bara veta att du är mitt barn och jag är din pappa

Det här tror jag är den absolut bästa lösningen.

till dej angelwings

 

[smirk]

Sv: Lögn om faderskap...?

Ja, det känns som ett ganska behagligt sätt att upp saken på, för båda parter.
Rakt på sak, odramatiskt, men ändå ett sätt att få det sagt samtidigt som man framhåller att deras relation är viktigare än att ta reda på om ryktet är sant eller inte.
Bra förslag tycker jag, tack, ska återge det för min sambo, sen är det ändå till sybvende och sist upp till honom hur det blir...
// Smirk