Jag måste börja nysta i om och när det blir dags för mitt hjärta att vandra vidare. Har några delar jag skulle vilja bolla med den som orkar läsa (tungt ämne, jag vet). Men detta är min ögonsten och jag har svårt med det, mycket svårare än tidigare gamla individer.
Gammelman är 11 år i sommar. Ingen hög ålder, särskilt inte för rasen, men han har åldrats mycket senaste året. Han är med i skallen, tack gud, men rent muskulärt (sannolikt) är det mer strul. Märkte att han hade ont i perioder i somras, ena vetten trodde diskbråck men ryggen är finfin, då trodde de prostatan och gav injektioner mot det- men jag tyckte det lät tveksamt. En annan vet hittade tydligt en öm punkt, muskelfäste, och jag själv har också fått uppfattningen att det ser mer ut att vara i musklerna det sitter. Han kan ha ont, får metacam (som hjälper mycket bra), hanka sig fram några dagar, vakna smärtfri en dag och vara sig själv, då springer han runt eller ska hoppa på nån tik som funderar på att komma i löp eller annat, och så upplever jag det som att han sträcker sig eller liknande och så är det färdigt igen. Att öka motionen lite lagom har haft lite positiv effekt, öka den än mer fick bakslag, han hatar simning och akupunktur ur djupet av sitt lilla hjärta så det får han slippa.
Metacam hjälper MEN jag är nervös över hans mage och vill inte använda det mer än absolut nödvändigt. Kanske obefogad oro? Men han har känslig mage och man har ju hört om många som reagerat. Och den dagen han inte tål metacam längre då känns det kört. Att ge morfin el liknande starkare grejer går bort.
Han har även fått akut leversvikt en gång som vi märkte av en slump pga uppföljande kontroll efter smärtperiod, då hade han fått metacam innan. Det ska inte vara nån vanlig biverkning men jag har svårt att släppa oron där.
Hans bra dagar (idag är en sådan) är jättebra. Där kan jag verkligen säga att han har livskvalitet och är som en fyraåring. Hans sämsta dagar känns usla tills jag trattat i honom metacamen. Är det halvdant kan jag avvakta för då brukar det lätta under förmiddagen när han kommit igång. Vissa veckor är det flera dåliga dagar- värre nu i kylan- vissa är det bra. Han galopperar för fullt på promenaderna etc när det är bra. Är det dåligt vill han helst smyga undan.
Det som gör det värre för mig är att jag alltid varit så rädd att ta bort honom för sent- jag är alldeles för fäst vid honom, mer än de flesta människor jag känt- så jag är nästan sådan att jag hellre tar bort honom vid minsta oro. Så att det slår över åt andra hållet liksom. En annan sak är att alla djur visar ju smärta olika, och detta är en pipis. Trampar han på en kotte vet kvarteret strax om det och han är ytterst ynklig en bra stund.. Så det är svårvärderat för mig hur ont han har. Jämfört med mina tuffare själar i flocken ser han döende ut vissa morgnar. Men det gör han efter vaccination eller avmaskning eller kloklippning också..
Suck. Virrigt inlägg. Men. Hur tänker ni, hade ni gett metacam tills det inte håller längre? Hur ofta är det liksom ens ok att behöva smärtlindra ett djur, när det får fin effekt och bra dagar med behandling? När är det nog, när ska de dåliga dagarna anses för många.. Min tanke är att försöka se tiden an till sommaren så han åtminstone får en sista sommar. Han älskar sommaren, att få gå ut och in som han vill, och om jag har möjlighet ska jag isf ta med honom till landet så han får gå som han vill på gården och så får vår hästvet komma ut och ta bort honom där. Samtidigt, om han mår bra på sommaren då vill man ju inte ta bort! Men så var ju vintern sämre.. gah.
Kort sagt, om en okänd skulle se honom innan smärtlindring en dålig dag skulle nog vederbörande säga avlivning. Skulle samma person se hunden de bra dagarna eller efter smärtis skulle de antagligen tro att det var en betydligt yngre, helt kry hund. Hoppar nerför trappen, galopperar ut genom djup snö osv.
Gammelman är 11 år i sommar. Ingen hög ålder, särskilt inte för rasen, men han har åldrats mycket senaste året. Han är med i skallen, tack gud, men rent muskulärt (sannolikt) är det mer strul. Märkte att han hade ont i perioder i somras, ena vetten trodde diskbråck men ryggen är finfin, då trodde de prostatan och gav injektioner mot det- men jag tyckte det lät tveksamt. En annan vet hittade tydligt en öm punkt, muskelfäste, och jag själv har också fått uppfattningen att det ser mer ut att vara i musklerna det sitter. Han kan ha ont, får metacam (som hjälper mycket bra), hanka sig fram några dagar, vakna smärtfri en dag och vara sig själv, då springer han runt eller ska hoppa på nån tik som funderar på att komma i löp eller annat, och så upplever jag det som att han sträcker sig eller liknande och så är det färdigt igen. Att öka motionen lite lagom har haft lite positiv effekt, öka den än mer fick bakslag, han hatar simning och akupunktur ur djupet av sitt lilla hjärta så det får han slippa.
Metacam hjälper MEN jag är nervös över hans mage och vill inte använda det mer än absolut nödvändigt. Kanske obefogad oro? Men han har känslig mage och man har ju hört om många som reagerat. Och den dagen han inte tål metacam längre då känns det kört. Att ge morfin el liknande starkare grejer går bort.
Han har även fått akut leversvikt en gång som vi märkte av en slump pga uppföljande kontroll efter smärtperiod, då hade han fått metacam innan. Det ska inte vara nån vanlig biverkning men jag har svårt att släppa oron där.
Hans bra dagar (idag är en sådan) är jättebra. Där kan jag verkligen säga att han har livskvalitet och är som en fyraåring. Hans sämsta dagar känns usla tills jag trattat i honom metacamen. Är det halvdant kan jag avvakta för då brukar det lätta under förmiddagen när han kommit igång. Vissa veckor är det flera dåliga dagar- värre nu i kylan- vissa är det bra. Han galopperar för fullt på promenaderna etc när det är bra. Är det dåligt vill han helst smyga undan.
Det som gör det värre för mig är att jag alltid varit så rädd att ta bort honom för sent- jag är alldeles för fäst vid honom, mer än de flesta människor jag känt- så jag är nästan sådan att jag hellre tar bort honom vid minsta oro. Så att det slår över åt andra hållet liksom. En annan sak är att alla djur visar ju smärta olika, och detta är en pipis. Trampar han på en kotte vet kvarteret strax om det och han är ytterst ynklig en bra stund.. Så det är svårvärderat för mig hur ont han har. Jämfört med mina tuffare själar i flocken ser han döende ut vissa morgnar. Men det gör han efter vaccination eller avmaskning eller kloklippning också..
Suck. Virrigt inlägg. Men. Hur tänker ni, hade ni gett metacam tills det inte håller längre? Hur ofta är det liksom ens ok att behöva smärtlindra ett djur, när det får fin effekt och bra dagar med behandling? När är det nog, när ska de dåliga dagarna anses för många..
Min tanke är att försöka se tiden an till sommaren så han åtminstone får en sista sommar. Han älskar sommaren, att få gå ut och in som han vill, och om jag har möjlighet ska jag isf ta med honom till landet så han får gå som han vill på gården och så får vår hästvet komma ut och ta bort honom där. Samtidigt, om han mår bra på sommaren då vill man ju inte ta bort! Men så var ju vintern sämre.. gah. Kort sagt, om en okänd skulle se honom innan smärtlindring en dålig dag skulle nog vederbörande säga avlivning. Skulle samma person se hunden de bra dagarna eller efter smärtis skulle de antagligen tro att det var en betydligt yngre, helt kry hund. Hoppar nerför trappen, galopperar ut genom djup snö osv.
