tjenixen
Trådstartare
Vet inte ens i vilken ände jag ska börja..
Har skrivit några trådar om den här hösten och vintern tidigare, så vissa av er kanske har ett hum. För att göra en lång historia kort(are):
Jag flyttade hem för några år sedan, dels pga att jag var trött på stället jag bodde, dels pga familj. Jag ville tillbringa mer tid med familjen. Föräldrars föräldrar började bli gamla, relationer med vissa hade varit problematiska och behövde konfronteras/byggas upp. Närstående var dödssjuka.
Trots att jag hela tiden känt att jag fattat rätt beslut och det inte finns någonstans jag hellre skulle vilja vara än här, har ju beslutet de facto varit baserat på andras behov, inte mina.
För några månader sedan kom allt till sitt klimax och de som stod vid livets slut har gått vidare, konfrontationerna med släktingar har gjorts och jag har funnits där för de som behövt, precis på det sätt jag ville kunna vara.
Efter den (förhoppningsvis) sista begravningen mådde jag bra. Riktigt bra. Jag ångrar ingenting och jag känner att de beslut jag fattat under de senaste åren har varit precis rätt. Allt hade skett på de bästa av sätt, med mycket stöd, kärlek och vänskap. Efteråt ville jag åka iväg på en resa (vilket jag fortfarande vill), ta en paus från allt och låta det sjunka in. I mig själv kände jag mig lugn. Som att jag gjort rätt och lärt mig mycket om livet samtidigt. Vilken gåva!
Nu... Är det inte så längre. Jag är frustrerad, arg och vilsen.
Jag har alltid haft något jag siktat in mig och styrt ditåt - något jag själv kunnat kontrollera/skapa - bara tanken på målet har gjort att jag varit öppen för chanser, roligt och spännande på vägen. Livet var stimulerande!
I efterhand ser jag ju att alla de saker jag styrt in mig på möjliggjort att jag emotionellt kunnat 'utblotta' mig själv till andras förmån. Mina drömmar har fungerat som drivkraft och flyktväg. Drömmarna har varit mina mina mina, något som gjort att jag kunnat flyta runt och inte binda mig vid något, det praktiska livet mer fokuserat runt andra. Mycket konstruktivt förhållningssätt, dock! Jag har det bra och fantastiska människor runt mig
Det känns som att jag nu desperat behöver ett nytt projekt att slänga in mig på, något att haka upp mig på. Jag tänkte köpa lägenhet och fixerade mig på det ett tag. Jag behöver inte flytta, men varför inte liksom? När jag nyligen missade en lägenhet som verkade perfekt reagerade jag så starkt på det att jag undrade om vad jag höll på med verkligen var så nyttigt..
När de på jobbet undrar om jag är ok för att jag beter mig avigt, börjar jag fundera.
När det känns som livet springer iväg och jag inte kan påverka det alls...
Samtidigt känner jag att livet för första gången på flera flera år är 'mitt'. Mitt är det som är nu, inte det som är 'där borta', drömmen, flykten.
Jag tror det jag vill är att skaffa egen familj, och det har jag ju ingen möjlighet att bara 'fixa' på samma sätt som en flytt eller byte av jobb.
Eller så är även det bara en ny idé i min rastlösa hjärna..
Det känns som jag saknar drivkraft. Och tålamod.
Ni som gått igenom liknande saker - känner ni igen er? Eller är det jag bara jag som krisar?
Har skrivit några trådar om den här hösten och vintern tidigare, så vissa av er kanske har ett hum. För att göra en lång historia kort(are):
Jag flyttade hem för några år sedan, dels pga att jag var trött på stället jag bodde, dels pga familj. Jag ville tillbringa mer tid med familjen. Föräldrars föräldrar började bli gamla, relationer med vissa hade varit problematiska och behövde konfronteras/byggas upp. Närstående var dödssjuka.
Trots att jag hela tiden känt att jag fattat rätt beslut och det inte finns någonstans jag hellre skulle vilja vara än här, har ju beslutet de facto varit baserat på andras behov, inte mina.
För några månader sedan kom allt till sitt klimax och de som stod vid livets slut har gått vidare, konfrontationerna med släktingar har gjorts och jag har funnits där för de som behövt, precis på det sätt jag ville kunna vara.
Efter den (förhoppningsvis) sista begravningen mådde jag bra. Riktigt bra. Jag ångrar ingenting och jag känner att de beslut jag fattat under de senaste åren har varit precis rätt. Allt hade skett på de bästa av sätt, med mycket stöd, kärlek och vänskap. Efteråt ville jag åka iväg på en resa (vilket jag fortfarande vill), ta en paus från allt och låta det sjunka in. I mig själv kände jag mig lugn. Som att jag gjort rätt och lärt mig mycket om livet samtidigt. Vilken gåva!
Nu... Är det inte så längre. Jag är frustrerad, arg och vilsen.
Jag har alltid haft något jag siktat in mig och styrt ditåt - något jag själv kunnat kontrollera/skapa - bara tanken på målet har gjort att jag varit öppen för chanser, roligt och spännande på vägen. Livet var stimulerande!
I efterhand ser jag ju att alla de saker jag styrt in mig på möjliggjort att jag emotionellt kunnat 'utblotta' mig själv till andras förmån. Mina drömmar har fungerat som drivkraft och flyktväg. Drömmarna har varit mina mina mina, något som gjort att jag kunnat flyta runt och inte binda mig vid något, det praktiska livet mer fokuserat runt andra. Mycket konstruktivt förhållningssätt, dock! Jag har det bra och fantastiska människor runt mig
Det känns som att jag nu desperat behöver ett nytt projekt att slänga in mig på, något att haka upp mig på. Jag tänkte köpa lägenhet och fixerade mig på det ett tag. Jag behöver inte flytta, men varför inte liksom? När jag nyligen missade en lägenhet som verkade perfekt reagerade jag så starkt på det att jag undrade om vad jag höll på med verkligen var så nyttigt..
När de på jobbet undrar om jag är ok för att jag beter mig avigt, börjar jag fundera.
När det känns som livet springer iväg och jag inte kan påverka det alls...
Samtidigt känner jag att livet för första gången på flera flera år är 'mitt'. Mitt är det som är nu, inte det som är 'där borta', drömmen, flykten.
Jag tror det jag vill är att skaffa egen familj, och det har jag ju ingen möjlighet att bara 'fixa' på samma sätt som en flytt eller byte av jobb.
Eller så är även det bara en ny idé i min rastlösa hjärna..
Det känns som jag saknar drivkraft. Och tålamod.
Ni som gått igenom liknande saker - känner ni igen er? Eller är det jag bara jag som krisar?