MittNyaJag
Trådstartare
16+5 eller vad ni nu vill...
Jag är så leds. Jag har ont överallt. Var ute och red i går, vallade kor och satt i sadeln ganska länge. Det i samband med livet iövrigt resulterade i en makalös ryggvärk.
Inatt har jag knappt sovit och när jag sovit har jag drömt mardrömmar. Jag drömde att mormor dött och att jag hittade henne i sängen och fick lov att ringa hem mamma från kursen hon varit på måndag-onsdag. Sedan drömde jag att jag vaknade... Bara för att vakna till en värld där min ponny dött och min kanin (som brutalt mördades tidigare i år...) hade dött... Denna gång en naturlig död dock, men han låg i en byrålåda... Jag vaknade av att jag pratade i sömnen och viftade omkring...
Väckarklockan ringde halv sju och jag var näst intill tröttare än vad jag var igårkväll. Ont i ryggen och nacken. Klarade inte av att äta just någonting, en halv tallrik fil fick jag i mig... Lyckades vara på jobbet halv åtta iallafall men insåg efter ett tag att det inte skulle fungera och fick gå hem vid tolv. (privatstäd, mycket lyft med tex dammsugare och grejjer...)
Då var jag iallafall hungrig och lagade mat och åt. Somnade på soffan vid 13 och vaknade vid 15.30. Bättre i ryggen men fortfarande ont i nacken.
Kan knappt ha kläder på mig heller... Om byxorna trycker på magen mår jag illa, sitter de för långt ner och trycker på korset får jag ont i ryggen, upp till skulderbladen... Blev spyfärdig av trycket som BH'n gav på axlarna. Likaså när jackan/halsringningn på tröjan trycker på nacken... Normalt? säkert...
Mamma kom förbi när hon kommit hem från kursen och när jag pratade med henne kom jag ungefär tre meningar innan jag brister ut i gråt... vilket jag för övrigt gjort hela dagen så fort jag varit antingen ensam eller pratat med kärleken på telefon...
Ringde till kärleken nu och frågade om han kunde köpa ost på vägen hem, i något skede lät jag väl antagligen tvär (konstigt när man har ont...) och han ursäktade sig för att han frågat om vad det nu var. Det leder ju såklart till att jag gråter. När vi lagt på telefon eskalerar gråtandet och jag hulkar och gråter till jag kräks.
Nu har jag ätit en toast och försöker dricka te. Det spöregnar ute och det är ungefär så det känns i hela kroppen. Hur jag ska orka jobba imorgon vet jag inte. Jag måste dessutom jobba med en människa som jag inte hör vad säger. Hon är hemskt dålig på svenska och jag måste fråga fyra gånger innan jag förstår vad hon menar... Det får en verkligen att känna sig bättre... *suck*
Mamma skulle leta reda på journaler och anteckningar sen hon var gravid. Frågade om hon haft foglossning eller nått... Ska ju lyckas genomföra tre helgkurser med hästen nu på fyra veckor.... Ska bli hysteriskt roligt men det känns som om det kan bli jobbigt...
Jag vill bara på ultraljudet och se så att Den mår bra därinne. Så sjukt orolig eftersom jag inte märkt några livstecken... Även om jag vet att vissa inte känner någonting förens långt efter vecka 20 så vill ju JAG göra det.
Nu gråter jag igen... well well... Jag har skrivit av mig lite iaf. Någon kanske känner igen sig och kan övertala mig om att jag är normal.
Jag är så leds. Jag har ont överallt. Var ute och red i går, vallade kor och satt i sadeln ganska länge. Det i samband med livet iövrigt resulterade i en makalös ryggvärk.
Inatt har jag knappt sovit och när jag sovit har jag drömt mardrömmar. Jag drömde att mormor dött och att jag hittade henne i sängen och fick lov att ringa hem mamma från kursen hon varit på måndag-onsdag. Sedan drömde jag att jag vaknade... Bara för att vakna till en värld där min ponny dött och min kanin (som brutalt mördades tidigare i år...) hade dött... Denna gång en naturlig död dock, men han låg i en byrålåda... Jag vaknade av att jag pratade i sömnen och viftade omkring...
Väckarklockan ringde halv sju och jag var näst intill tröttare än vad jag var igårkväll. Ont i ryggen och nacken. Klarade inte av att äta just någonting, en halv tallrik fil fick jag i mig... Lyckades vara på jobbet halv åtta iallafall men insåg efter ett tag att det inte skulle fungera och fick gå hem vid tolv. (privatstäd, mycket lyft med tex dammsugare och grejjer...)
Då var jag iallafall hungrig och lagade mat och åt. Somnade på soffan vid 13 och vaknade vid 15.30. Bättre i ryggen men fortfarande ont i nacken.
Kan knappt ha kläder på mig heller... Om byxorna trycker på magen mår jag illa, sitter de för långt ner och trycker på korset får jag ont i ryggen, upp till skulderbladen... Blev spyfärdig av trycket som BH'n gav på axlarna. Likaså när jackan/halsringningn på tröjan trycker på nacken... Normalt? säkert...
Mamma kom förbi när hon kommit hem från kursen och när jag pratade med henne kom jag ungefär tre meningar innan jag brister ut i gråt... vilket jag för övrigt gjort hela dagen så fort jag varit antingen ensam eller pratat med kärleken på telefon...
Ringde till kärleken nu och frågade om han kunde köpa ost på vägen hem, i något skede lät jag väl antagligen tvär (konstigt när man har ont...) och han ursäktade sig för att han frågat om vad det nu var. Det leder ju såklart till att jag gråter. När vi lagt på telefon eskalerar gråtandet och jag hulkar och gråter till jag kräks.
Nu har jag ätit en toast och försöker dricka te. Det spöregnar ute och det är ungefär så det känns i hela kroppen. Hur jag ska orka jobba imorgon vet jag inte. Jag måste dessutom jobba med en människa som jag inte hör vad säger. Hon är hemskt dålig på svenska och jag måste fråga fyra gånger innan jag förstår vad hon menar... Det får en verkligen att känna sig bättre... *suck*
Mamma skulle leta reda på journaler och anteckningar sen hon var gravid. Frågade om hon haft foglossning eller nått... Ska ju lyckas genomföra tre helgkurser med hästen nu på fyra veckor.... Ska bli hysteriskt roligt men det känns som om det kan bli jobbigt...
Jag vill bara på ultraljudet och se så att Den mår bra därinne. Så sjukt orolig eftersom jag inte märkt några livstecken... Även om jag vet att vissa inte känner någonting förens långt efter vecka 20 så vill ju JAG göra det.
Nu gråter jag igen... well well... Jag har skrivit av mig lite iaf. Någon kanske känner igen sig och kan övertala mig om att jag är normal.
