Linjeavel är bara ett ”finare” ord för inavel. Vad många kanske inte tänker på är att det är inte bara dom positiva egenskaperna man avlar på utan har man otur kommer allt negativt också.
Jag linjeavlar alltså inte heller.
Du dubblerar gener, vilket ju betyder dubbelt upp på många delar. Det ökar risken för veka individer.
Tex har vargstammen under vissa perioder dött ut eftersom de inavlade individerna blev för många och sårbarheten för sjukdomar slog ut dem.
Inom hundaveln är man väl medveten om linjeaveln. Det finns hundraser som riskerar att slås ut när linjeaveln är för snäv.
Sedan är det inte så att utavel, dvs att korsa raser med varandra där inget släktskap finns, är lika med friska individer.
En labrador och en cockerspaniel kan tillsammans producera en valp som får ögon-, eller öronproblem efter spanieln och dåliga höfter efter labradoren.
Så, personligen, är jag kluven. Givetvis vill man avla på friska individer och det är bra att titta bakåt.
Dvärgschnauzer tex, har ofta problem med tänderna. Har man en frisk hund, som råkade få bra tänder, så innebär det inte att inte mormors eller farfars tänder slår igenom trots allt.
Det är så oerhört mycket vi inte vet gällande genetik och det komplicerar saken att uppväxtmiljö också spelar roll.
Jag har tex betäckt min connemara med en hingst som inte är linjeavlad då föräldrarna till honom är halvblod och engelskt fullblod. Däremot är deras föräldrar, i sin tur, något linjeavlade.
Mitt sto är något linjeavlad många generationer bakåt.
Fölungen kommer således vara utavlad som en korsningsponny/korsningshäst liksom exemplet med labradoren/cockerspanieln ovan.
Men det betyder inte att min häst kommer att vara kärnfrisk.
Men man hoppas ju!
